Ragnhild Andersen
Ragnhild Nikoline Andersen, född 18 augusti 1907 i Yderby, död 8 maj 1990 i Köpenhamn, var en dansk politiker för Danmarks Kommunistiske Parti (DKP).
Uppväxt och tidig politisk aktivitet
Ragnhild Andersen växte upp på Sjællands Odde där hennes fader, styrman Nikolaj Andreas Andersen, blev den första hamnfogden för ortens nybyggda hamn. Han blev därefter även tullarbetare. Tillsammans med hennes mor, Gertrud Birgitte Hansen, drev fadern ett litet café. Ragnhild Andersen hade sex syskon och var den enda av dem som fick en utbildning. Hon gick först i en skola på landsbygden, och 1921 började hon på Nykøbing Sjællands Borger- og Realskole och avlade en allmän förberedelseexamen 1925. Därefter flyttade hon till Köpenhamn för att arbeta, och hon anställdes först som kontorsassistent och sedan som bokhållare i olika firmor.
16 oktober 1937 gifte sig Andersen med chauffören Finn Johannes Salemonsson. Äktenskapet upplöstes 1949 och hon gifte om sig 1952 med den berömde kommunistiska politikern och ministern Alfred Jensen.
Det var något av en tillfällighet att Ragnhild Andersen kom i kontakt med den kommunistiska ungdomsrörelsen. Hon började engagera sig i barnorganisationen Unge Pionerer och redigerade dess tidning. 1927 tog hon steget och anslöt sig till Danmarks Kommunistiske Ungdom (DKU), och anslöt sig i samband med detta till fackföreningen Handels- og Kontorfunktionærernes Forbund (HK), som är en av Danmarks största fackföreningar och hör under LO. Året därefter utsågs hon till ledare för Unge Pionerers tio veckor långa resa till Sovjetunionen. Detta gjorde stort intryck på den unga Ragnhild Andersen och hon beslutade därefter att lämna kontorsarbetet och det så kallade flipproletariatet, som syftade på kontors-, handels- och funktionärarbetarnas fina klädsel och känsla av att vara betydelsefulla i förhållande till proletariatet.[1] Istället tog hon anställning som metallarbetare vid en radiofabrik och bytte därmed till fackföreningen Kvindeligt Arbejderforbund (KAD).
Radiofabriken hörde under fackföreningens 5:e avdelning: Metalkvinderne. Denna avdelning var sedan 1920-talets mitt dominerad av kommunister och inte minst av dess ordförande, Inger Gamburg, som också var en framträdande profil inom DKP. Andersen kom därmed att nära samarbeta med henne. Däremot lämnade hon under en kort period arbetet på radiofabriken för att arbeta inom administrationen av tidningen Arbejderbladet. Det varade dock inte länge och hon återvände 1930 till fabriken och KAD. I och med den nyliga bankkraschen på Wall Street och den efterföljande massarbetslösheten blev Andersen ledare för 5:e avdelnings arbetslöshetsnämnd. I samband med överenskomstförhandlingarna 1930 deltog hon i demonstrationer och politiska manifestationer, och av pressen tilldelades hon smeknamnet Den røde Jeanne D’Arc. Hon skulle göra sig känd genom att stå på sockeln till Oehlenschlägers staty på Kongens Nytorv och tala till demonstranterna, innan hon hämtades av två poliser och arresterades för oordning på gatorna.
År 1933 och framåt
Ett liv i fångenskap
År 1929 hade Ragnhild Andersen tagit steget fullt ut och blivit medlem av Danmarks Kommunistiske Parti (DKP). 1933 sändes hon till partiskola i Moskva, och stannade där i ett år. Åren 1930-1936 satt hon med i partiets centralkommitté och sedan 1935 hade hon suttit i styrelsen för KAD:s 5:e avdelning. I samband med det senare åtog hon sig en anställning för att ta hand om diverse kontorsarbete och administrativa uppgifter. Den 9 april 1940 invaderade Nazi-Tyskland Danmark, som nu kom att lyda under den tyska ockupationsmakten. Ett år senare blev DKP illegalt efter påtryckningar från Tyskland, och dess medlemmar, inklusive Ragnhild Andersen, blev efterlysta. Hon gick under jorden, men försökte fortsatt att sköta sitt fackliga arbete, och trots riskerna talade hon vid KAD:s kongress sommaren 1941. Polisen lyckades spåra upp henne och i september samma år arresterades hon och internerades i Vestre Fængsel. Därefter förflyttades hon till Horserødlägrets kvinnoavdelning. I augusti 1943 togs driften av lägret över av tyskarna, och de förde tillbaka fångarna till Vestre Fængsel. I oktober månad deporterades Ragnhild Andersen, Inger Gamburg och de andra fångarna till koncentrationslägret Stutthof utanför Gdansk i dagens Polen. Under överskeppningen till Polen blev Andersen vittne till bl.a. tyskarnas tortyr av judiska fångar.[2] Både Ragnhild Andersen och Inger Gamburg lyckades överleva interneringen i koncentrationslägret och återvände till Danmark några dagar efter att det åter blivit självständigt 5 maj 1945.
I Folketinget och partistyrelsen
I oktober hölls det val till Folketinget och Ragnhild Andersen blev invald tillsammans med 17 partikamrater från DKP. DKP gjorde här sitt bästa val någonsin och fick 14,4 % av rösterna. 1946 blev hon åter medlem av DKP:s centralkommitté. Hon lyckades bli återvald 1947, trots att DKP:s antal mandat halverades. Detta kompenserades dock med att hon fick stort antal personliga röster. Under båda valen hade hon varit kandidat för Frederiksborg amtskreds, men 1950 ändrade hon till Københavns søndre storkreds. Hon blev en framträdande politiker för DKP i folketinget, och profilerade sig inom social-, familje- och sexualpolitik. På hennes agenda stod upprättandet av sexualkliniker, utökade möjligheter för kvinnor att göra abort och försvarandet av kvinnors rätt till deltidsarbete. I valet 1960 åkte DKP ur Folketinget, och Andersen tvingades lämna sitt mandat. Hon fortsatte dock som kandidat till Folketinget fram till och med 1968. Bland hennes nya förtroendeposter var bl.a. som medlem av Centralkommitténs kontrolkommission inom DKP, samt som styrelsemedlem i De Erhvervshæmmede fra Frihedskampen och Stutthof Foreningen.[3]
Under perioden 1945-1954 satt hon i KAD:s huvudstyrelse som representant för den 5:e avdelningen. 1945-1948 var hon redaktör för DKP:s veckotidning, Ugens Ekko. I perioden 1956-1958 drabbades partiet av ett internt uppror, då partiledaren Aksel Larsen tog avstånd från Sovjetunionen efter Ungernrevolten. Ragnhild Andersen tog avstånd från Larsen och menade att partiet skulle vara lojalt gentemot Sovjetunionen. Denna ståndpunkt intog hon resten av sitt liv, och hon tilldelades en sovjetisk ordern. Under 1960-talet blev Andersen och hennes man avlyssnade av både Politiets Efterretningstjeneste (PET) och antikommunisten Arne Sejrs underrättelseorganisation, Firmaet.[4]
Bibliografi
Ragnhilds tid i koncentrationslägret Stutthof skildras i båda hennes böcker:
- Vi blev reddet denne Gang (1945)
- I livets brænding (1986)
Se även
- Alvilda Larsen
- Danmark under andra världskriget
- Förintelsen
- Märken för fångar i nazistiska koncentrationsläger
- Petra Petersen
Referenser
- Tryckta källor
- Morten Thing: Dansk Kvindebiografisk Leksikon, Rosinante, Köpenhamn 2001. ISBN 978-87-7357-487-4.
Noter
- ^ ”Flipproletariat”. Gyldendal - Den Store Danske. http://www.denstoredanske.dk/Samfund,_jura_og_politik/Etnologi/Persontyper_og_historiske_erhverv/flipproletariat. Läst 1 mars 2011.
- ^ Larsen & Andersen (1945). Vi Blev Reddet Denne Gang. Forlaget Tiden. http://www.perbenny.dk/Stutthof.htm
- ^ ”Ragnhild Andersen”. Horserød-Stutthof Foreningen. http://www.horserød-stutthofforeningen.dk/index.php?id=119&lang=dk&showpic=7. Läst 1 mars 2011.
- ^ ”DKP blev aflyttet af PET”. Jyllands-Posten. 21 november 1998. http://jp.dk/indland/article832167.ece. Läst 1 mars 2011.