Rosa Parks

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Rosa Parks
Rosa Parks 1955, med Martin Luther King, Jr. i bakgrunden.
Född Rosa Louise McCauley
4 februari 1913
Tuskegee, Macon County, Alabama, USA
Död 24 oktober 2005 (92 år)
Detroit, Michigan, USA
Nationalitet Amerikan
Yrke/uppdrag Medborgarrättskämpe
Känd för Bussbojkotten i Montgomery
Namnteckning

Rosa Louise McCauley Parks, född 4 februari 1913 i Tuskegee, Alabama, död 24 oktober 2005 i Detroit, Michigan, var en afroamerikansk medborgarrättskämpe. Hon var utbildad sömmerska. Parks tilldelades två av USA:s finaste civila utmärkelser: Frihetsmedaljen 1996 och den amerikanska kongressens guldmedalj 1999.

Parks blev känd för att hon 1955 vägrade lämna sin sittplats i en buss till en vit man, vilket busschauffören krävde att hon skulle göra. Den dåvarande lagen föreskrev att svarta skulle lämna sin sittplats för vita. Händelsen utlöste Bussbojkotten i Montgomery som brukar ses som starten för den moderna amerikanska medborgarrättsrörelsen. Under 1950-talet arbetade Parks som sekreterare och ungdomsrådgivare i NAACP, National Association for the Advancement of Colored People.

Bussepisoden[redigera | redigera wikitext]

Den buss som bussepisoden utspelade sig på.
Rosa Parks och USA:s dåvarande president, Bill Clinton, år 1996 när hon mottog Frihetsmedaljen.

Händelsen på bussen utspelade sig i staden Montgomery i delstaten Alabama den 1 december 1955. Ombordstigningen för de svarta var en formell procedur: först löste man biljett framme hos chauffören, sedan steg man av bussen för att återigen stiga ombord genom dörren längst bak. Sittplatserna var indelade i två sektioner: en för vita passagerare och en annan för svarta. Det fanns särskilda regler som passagerarna var tvungna att åtlyda. Svarta fick inte sätta sig intill vita, inte ens om mittgången skilde dem åt. Om ingen sittplats var ledig för vita, var de svarta skyldiga att ge upp sin plats till den vites förmån.[1] Långt fler svarta än vita använde kollektivtransporten och det blev fort ont om platser för de svarta. Och den dagen när Parks satt på bussen var hennes reaktion mot bussförarens uppmaning "I'm not movin', you may arrest me if you need to" och greps sedan av två poliser.

Parks protest var den enskilt mest betydelsefulla, men inte den första bussprotesten. 1953 hade två yngre kvinnor gripits i Montgomery av samma skäl. Detta föranledde dock ingen bojkott. Däremot hade en bussbojkott genomförts 1953 i Baton Rouge, Louisiana.

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Parks vägran att ge upp sin plats följdes av en 381 dagar lång bojkott.[1] I sitt utslag den 21 december 1956 bekräftade USA:s högsta domstol att det stred mot grundlagen att segregera användare av buss eller annat kollektivtransportmedel.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Henriksson, Karin (26 oktober 2005). ”Hon tröttnade på att ge efter”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_10857306.asp. Läst 13 november 2011. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]