Buss

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För den elektroniska termen, se buss (elektronisk term).
Buss tillverkad av Mercedes, stadsbuss i Lund.
Buss tillverkad av Scania, turistbuss.
En veteranbuss från Volvo. 1968 års modell.
Biogasbuss i Uppsala av märket MAN.
Insidan av en stadsbuss (MAN Lion's City biogas) i Uppsala.
Autosan Sancity.

Buss är ett avlångt fordon för transportering av många passagerare.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

"Buss" hette en gång i tiden i Sverige "omnibus", och kommer från latinets omnibus, [ˈɔmnɪbɵs], i betydelsen "för alla", där ordet är i ablativ plural av adjektivet omnis, [ˈɔmnɪs], "alla".[1] Med omnibus menades dock ett för allmän persontrafik avsett fordon som inte löptes på räls, från början inte något motorfordon.[2]

Typer av bussar[redigera | redigera wikitext]

Det finns två huvudtyper av bussar: stadsbussar och landsvägsbussar. En del språk har helt olika ord för de båda busstyperna.

Förutom att fordonstyperna blir mer och mer olika skiljer sig lagstiftningen vad gäller vilotider för föraren, färdskrivare, stående passagerare, bälteskrav med mera.

  • Landsvägsbussar är avsedda för linjetrafik mellan orter på avstånd upp till några timmar. De kan vara uppbyggda med trappsteg innanför dörrarna, men på senare år har lågentrébussar eller bussar med ett "helt" golv utan trappsteg blivit allt vanligare. I Skåne, Uppsala och Västra Götaland används ordet regionbuss.
  • Långfärdsbussar eller turistbussar är byggda för långa färder. De har oftast mycket högt golv för att det skall finnas plats för bagageutrymme. De har toalett, god ventilation och bekväma lutningsbara stolar.
  • Stadsbussar är avsedda för trafik i tätort och har numera i de allra flesta fall lågt golv genom hela bussen. De var dock från början identiska med landsvägsbussarna; det enda som egentligen skiljde var att de hade tätare utväxling för bästa bränsleeffektivitet i stadskörning.
  • Skidbussar transporterar skid- och utförsåkare inom skidområden, främst där anläggningens liftsystem inte är sammanlänkat. Utseende, last och drift liknande stadsbussar. På utsidan längst bak har skidbussen en låda där passagerarnas skidor ställs under färden, medan all övrig utrustning (såsom stavar och snowboards) medtages in.
  • Ledbuss eller dragspelsbuss kallas en längre buss som är delad på mitten i två eller flera delar. Konstruktionen kan liknas vid en buss med sammanfogad släpvagn.
  • Dubbeldäckare är bussar med passagerarutrymmen i två våningar.
  • Minibussar är för ett fåtal passagerare och ägs ofta av privatpersoner eller uthyrningsbolag. Dessa byggs oftast på vanliga skåpbilar. Notera att benämningen "minibuss" är något missvisande enligt definition av fordon. Buss är ett fordon med minst 9 passagerare och som kräver körkort för buss.
  • Skolbussar är avsedda att skjutsa skolbarn. Ofta är de mindre än normala bussar.
  • Turnébussar används av till exempel popband och idrottslag. I dessa bussar används ofta bord, med stolarna vända mot varandra i sitt- eller soffgrupper.
  • Trådbussar är eldrivna bussar som hämtar strömmen från två kontaktledningar ovanför vägen. De förekommer framför allt i stadstrafik, och finns i Sverige endast i Landskrona, men har även funnits i Stockholm och Göteborg. Dessa har till skillnad från tåg och spårvagnar två ledningar eftersom elektriciteten inte kan jordas genom däcken. Hos tåg går strömmen genom tåget från en kontaktledning sen och ner i rälsen.
  • Spårbussar är bussar med horisontella styrhjul som går på särskilda betongbanor.
  • Hästomnibussar är en ofta täckta hästvagnar i reguljär allmän trafik.
  • Rälsbussar går på järnväg, men är trots namnet inga bussar. Officiellt heter de numera motorvagnar. De liknar spårvagnar och har lånat sitt trafikkoncept från busstrafiken – med till exempel kortare hållplatsavstånd, enmansbetjäning och signalering till föraren där passageraren önskar stiga av. De var från början byggda med många delar, som motor och drivlina, hämtade från buss eller lastbilsindustrin.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Långväga linjetrafik med hästdragna vagnar bedrevs i bland annat Italien, Frankrike, Tyskland och England från 1500-talet. Den utvecklades under 1600-talet till den trafik med diligens-vagnar som pågick i omfattande grad fram till järnvägarna tog över den långväga persontrafiken.

Den första linjetrafiken inne i en stad var de så kallade "carrosses à cinq sols" ("25-öresvagnarna") som inrättades i Paris 1662 men lades ned i slutet av 1670-talet. I London kördes från slutet av 1700-talet en omfattande trafik med diligensvagnar till förorterna, de så kallade "short stages". 1825 myntades beteckningen "voiture d'omnibus" ("fordon för alla") i Nantes i Frankrike, som blev typbeteckning på täckta vagnar med invändiga långbänkar för cirka 20 passagerare i trafik inne i städer. Trafik med sådana vagnar startade i Paris 1828 och i London 1829. Från 1850-talet hade omnibusar i storstäder ofta takplatser. Redan på 1830-talet förekom ångdrivna omnibusar i reguljär trafik i London, men det dröjde till slutet av 1890-talet innan motorbussen fick sitt tekniska genombrott, med början i Tyskland. De tidiga motorbussarna hade bensinmotor eller ångmaskin, men från 1920-talet kom dieseltekniken att bli vanlig i busstrafik.

Det stora genombrottet för motorbussarna kom åren efter första världskriget, då det fanns ett stort överskott på lastbilar som kunde anpassas till persontransport, och då samtidigt nya karosser utvecklades som kunde utnyttja motorbussarnas större kapacitet. På 1920-talet började järnvägsbyggandet avstanna i många länder, och i ännu högre grad på 1930-talet. I stället kördes buss och lastbil på sträckor där man planerat bygga järnväg. Efter andra världskriget konkurrerade vägtrafiken ut många mer trafiksvaga järnvägslinjer och persontrafiken ersattes med buss.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Enligt den svenska fordonsförordningen definieras en buss som "en bil som är inrättad huvudsakligen för personbefordran och är försedd med fler än åtta sittplatser utöver förarplatsen".

En personbil har normalt 5 sittplatser inklusive förare, det vill säga 4 passagerare. I Sverige kallas i folkmun en personbil som är registrerad för 5 till högst 8 passagerare något felaktigt för minibuss. Den räknas dock som en personbil enligt körkortsförordningen, och får köras på körkort med B-behörighet (personbilskörkort).

För större bussar och släp krävs i Sverige högre behörighet, D för buss (busskort) och DE för buss med tungt släp. En långfärdsbuss lastar vanligen högst omkring 50 passagerare med bagage. Bussar har många användningsområden, exempelvis kollektivtrafik, turistresor och andra transporter.

Buss är det säkraste färdmedlet på väg. Det är tio gånger säkrare att åka buss än att åka bil [3] [4].

Körkort för buss[redigera | redigera wikitext]

Det finns fr.o.m. 2013-01-19 två olika körkortsklasser för bussar. Tas körkortet D1 fås den behörigheten. Tas D fås automatiskt D1 "på köpet". Som för bil kan man ta för Automatväxlade bussar. Då begränsas att bara få köra automatväxlade bussar. Dock är största delen av nyare bussar automatväxlade och manuella blir allt ovanligare. Det är framför allt äldre bussar som kan ha manuell växellåda. Fler och fler utbildare rekommenderar att ta busskortet med automat.

Klass D1 och D

  • D1 - Buss för max 16 passagerare och max 8 meter lång. Vikter enligt sedvanliga viktregler för alla fordon.
  • D - Alla bussar, obegränsat antal passagerare.

Körkort E - tungt släp. Krävs när fordonskombinationen överstiger 3.500 kg samtidigt som släpet väger mer än 750 kg.

  • D1E - Buss enligt behörighet D1 med tungt släp (över 750 kg).
  • DE - Alla bussar med tungt släp.

För att ta behörigheten finns en hierarki som ligger som följer, högst först:

CE C1E DE D1E BE

När (om) personen tar behörighet E för buss D för att få DE följer automatiskt D1E och även BE "på köpet".

Omregistrering[redigera | redigera wikitext]

Det har i Sverige en tid varit populärt för privatpersoner att köpa en uttjänad buss och bygga om den till crossbuss, orkesterbuss eller liknande. Den buss som efter ombyggnad och omregistrering har högst 8 passagerare, har förhållandevis stor lastkapasitet för vikt och volym samt totalvikt över 3.500 kg blir då plötsligt en lastbil (LB). Den kräver efter omregistreringen därför körkort för lastbil, C1 (max 7 500 kg totalvikt) eller C (tung lastbil) för att få köras.

Det finns emellertid möjlighet att få en buss omregistrerad till personbil oavsett vikt. Kravet är att fordonet ska vara inrett som en Husbil och får ha högst 8 passagerarplatser, samma som för just bil. Därmed finns en möjlighet för de med bara B-behörighet taget före juli 1996 att köra alla före detta bussar omregistrerade till personbil (PB).

Dimensioner[redigera | redigera wikitext]

Det finns laga bestämmelser på hur stora bussar får vara beroende på typ och antal axlar.

  • Så kallade D1-bussar får ha en längd av max 8 m oavsett antal axlar.
  • En tvåaxlad buss max 13,5 meter lång och 2,55 m bred.
  • En treaxlad buss max 15 m och 2,55 m bred.
  • En treaxlad ledbuss får vara max 18,75 m lång och 2,55 m bred.

Det finns dock bussar tillverkade 2,60 m breda (före juni 2004). Dessa har dispens och får köras i trafiken till år 2020 eftersom regeln om maxbredden 2,55 tillkom under början av 2000-talet. Alla bussar tillverkade fr.o.m. juni 2004 är max 2,55 m breda.

Svensk historik[redigera | redigera wikitext]

Sveriges första linje för hästdragna diligenser gick mellan Stockholm och Uppsala 1722, och de första omnibusvagnarna rullade i Stockholm 1835. Den första motorbussen i trafik i Sverige gick i Stockholm 1899 men trafiken fick läggas ned redan efter 10 dagar på grund av kraftiga protester från allmänheten. Samma år gjordes också ett kort försök i Jämtland. Den första motorbusslinjen som trafikerades under längre tid på svenska landsbygden gick mellan Tanums station och Grebbestad från 1911 till 1915. Linjen finns kvar än idag och kallas Greta (förkortning för GREbbestad-TAnum).

Efter världskrigets ransoneringar kom en stor expansion av motorbusstrafik igång runt om i Sverige under 1920-talet.

Tillverkare[redigera | redigera wikitext]

Bussar tillverkas oftast som ett chassi (underrede, motor, växellåda, hjulupphängning, bromsar etcetera), som sedan fraktas till en lokal karosstillverkare, som bygger väggar, fönster, tak, inredning med mera. Särskilt för linjebussar har kunderna, kommuner, velat ha karosstillverkare i det egna landet, och det finns många lokala lag- och kundkrav som är svåra för en central tillverkare att hålla reda på. I och med EU luckras detta upp och det blir efterhand färre karosstillverkare.

Chassin och kompletta bussar[redigera | redigera wikitext]

De flesta chassitillverkare har någon gång tillverkat kompletta bussar.

Karosser[redigera | redigera wikitext]

Bussoperatörer i Sverige[redigera | redigera wikitext]

För en fullständig lista, se Lista över bussbolag.

Några bussbolag är:

Notera att de flesta länstrafikbolag inte kör buss. De planerar och bekostar linjerna och säljer biljetter samt upphandlar själva trafiken av olika "operatörer", det vill säga bussbolag som får betalt av länstrafikbolagen för att utföra trafiken.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Tore Janson. Latin - Kulturen, historien, språket. 2009.
  2. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 761 
  3. ^ DTU Transport. Det bliver fortsat mere sikkert at færdes i trafikken
  4. ^ Svenska Bussbranschens Riksförbund. Statistik om bussbranschen 2011 (mars 2011) (PDF) avsnitt 6.5



Externa länkar[redigera | redigera wikitext]