Sepsis

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För ett släkte av tvåvingar, se Sepsis (djur).
Sepsis
Klassifikation och externa resurser
ICD-10 A40A41.0
ICD-9 995.91
DiseasesDB 11960
MedlinePlus 000666
MeSH engelsk
Internetmedicin 109

Sepsis (av grek. Σήψις, "förruttnelse") eller blodförgiftning är en medicinsk term som betecknar ett potentiellt dödligt tillstånd med en generell inflammatorisk reaktion, systemiskt inflammatoriskt responssyndrom (SIRS), orsakad av en infektion. Sepsis behandlas med antibiotika och intravenös vätska.[1]

Definition[redigera | redigera wikitext]

Det finns en viss begreppsförvirring vad gäller sepsis och definitionen av tillståndet har förändrats över tid. Sepsis är SIRS utlöst av en infektion. Ofta, men inte alltid, har den drabbade patienten bakterier i blodet, som spridit sig dit från en lokal infektion eller direkt infekterat blodbanan. Förekomst av bakterier i blodet är dock inte synonymt med sepsis utan kallas bakteriemi och kan förekomma tillfälligt och utan att ge symptom efter till exempel kirurgiska ingrepp i mun och svalg. Ibland förekommer det historiska uttrycket septikemi fortfarande som en synonym till sepsis och avser då en sepsis med påvisad bakterieväxt i blodet.

Sepsis kan delas in i tre svårighetsgrader: sepsis, svår sepsis och septisk chock. Definitionen av sepsis (SIRS+infektion) är sådan att den rymmer tillstånd som inte är livshotande. I praktiken används därför sepsis - något oegentligt - för det som är svår sepsis, det vill säga sepsis som medfört sänkt blodtryck, försämrad syresättning av blodet eller annan organsvikt. Septisk chock är svår sepsis där blodtrycket inte snabbt kan normaliseras trots vätskebehandling.

Orsaker[redigera | redigera wikitext]

Sepsis orsakas vanligen av bakterier men i sällsynta fall även av svampar, parasiter (som malaria) eller virus. Den bakteriella infektionen vid sepsis har vanligen sitt ursprung i lungorna, (lunginflammation), njurarna (njurbäckeninflammation), bukhålan, hjärnhinnorna (hjärnhinneinflammation) eller i skelett och leder. Mindre vanligt är en infektion på hjärtats klaffar, endokardit. Ibland kan sepsis orsakas av en infektion utan att ett annat fäste än blodet hittas. De bakterier som oftast återfinns hos sepsispatienter är gula stafylokocker (Staphylococcus aureus), pneumokocker och E. coli; andra relativt vanligt förekommande är vissa streptokockarter, enterokocker, Klebsiella pneumoniae och meningokocker (Neisseria meningitidis).

Stafylokockerna ger hud-, mjukdels-, skelett-, hjärtklaffs- och ledinfektioner, pneumokockerna ger lunginflammation och hjärnhinneinflammation, E. coli ger urinvägs- och bukinfektioner, streptokocker kan ge hud- och mjukdelsinfektioner, liksom hjärtklaffsinfektioner, enterokocker ger urinvägs- och bukinfektioner, meningokocker ger hjärnhinneinflammation och Klebsiella urinvägsinfektion. Pseudomonas kan ge sepsis hos bland annat patienter med svåra brännskador eller på annat vis nedsatt immunförsvar. Hos patienter som till exempel vårdas på intensivvårdsavdelningar förekommer även sepsis med koagulasnegativa stafylokocker (KNS) eller andra bakterier som normalt inte orsakar sjukdom.

Epidemiologi[redigera | redigera wikitext]

Sepsis kan drabba personer som annars är fullt friska, men spädbarn och äldre löper större risk, liksom personer med andra svåra sjukdomar eller nedsatt immunförsvar. Patienter som vårdas på intensivvårdsavdelningar är också en riskgrupp. Varje år drabbas ungefär 100-300/100 000 invånare, det vill säga mellan 9 000 och 27 000 personer i Sverige. Dödligheten, som uppgår till mellan 10 och 40 procent, beror bland annat på om patienten är i övrigt frisk och om svår sepsis eller septisk chock utvecklas.

Sjukdomsmekanism[redigera | redigera wikitext]

Sjukdomsmekanismen är komplex och inte fullt känd. Vid sepsis svarar kroppen med ett generellt inflammatoriskt svar på molekyler från den mikroorganism som orsakat infektionen. Sådana molekyler kan vara, beroende på bakterien, lipoteikonsyra eller lipopolysackarid. Kroppens immunförsvar utsöndrar en mängd inflammatoriska signalsubstanser, cytokiner och kemokiner, som aktiverar immunceller och påverkar blodkärl, liksom de hormonella systemen. Påverkan sker både på cellnivå och organnivå. Effekterna blir bland annat ökad genomsläpplighet från blodkärlen, vilket gör att vätska läcker ut från blodbanan. Det sänker blodtrycket och medför en försämrad syretillförsel till flera viktiga organ. Det kan i sin tur leda till ett omtöcknat medvetande och att njurarna tillfälligt slutar att producera urin (njursvikt). Immunförsvarsaktiveringen leder till feber och till att immuncellerna släpper ut bakteriedödande ämnen, vilket också kan skada blodkärlen och försämra cirkulationen. Vid sepsis kan även hjärtfunktionen och lungfunktionen försämras, och de celler, blodplättar, och blodämnen, koagulationsfaktorer, som svarar för blodkoagulering kan aktiveras och orsaka både blödningar och blodproppar.

Symptom och diagnos[redigera | redigera wikitext]

Symptomen kan variera från patient till patient men är ofta feber, mycket svår sjukdomskänsla och matthet samt omtöcknat medvetande. Finns en lokal infektion ger den också symptom. Inte sällan förekommer illamående och kräkning eller lös avföring.

Vid undersökningen ses ofta en höjd puls (mer än 90 eller 100 slag/minut), och höjd andningsfrekvens (mer än 20 andetag/minut), lågt blodtryck och en kroppstemperatur lägre än 36 eller högre än 38 °C. Undersökningen kan också ge misstanke om var infektionen har sitt ursprung. Blodprover kan visa förhöjd eller sänkt halt av vita blodkroppar (< 4 x 109 eller >12 x 109 celler/L). Vid svår sepsis kan blodprover visa försämrad hjärt-, njur- och leverfunktion och/eller sänkta nivåer av blodplättar.

Diagnosen ställs med hjälp av ovanstående och genom odling för att påvisa bakterier (eller svamp, parasit och virus) i blod, urin, svalg, i en infekterad led eller i hjärnhinnevätskan (vid misstanke om hjärnhinneinflammation).

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Behandlingen inleds så fort som möjligt och innefattar antibiotika och intravenös vätska. Antibiotika dödar bakterierna och vätskan håller blodtrycket uppe. Ibland krävs extra syrgas för att hålla blodet, och organen, tillräckligt syresatta. I mycket svåra fall krävs tillägg av läkemedel som höjer blodtrycket.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Iwarson Sten, red (2011). Infektionsmedicin: epidemiologi, klinik, terapi (5. uppl.). Sävedalen: Säve. Libris 12070363. ISBN 978-91-978108-3-8