Hoppa till innehållet

Svangås

Från Wikipedia
Svangås
Status i världen: Starkt hotad[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningAndfåglar
Anseriformes
FamiljÄnder
Anatidae
UnderfamiljAnserinae
TribusGäss
Anserini
SläkteAnser
ArtSvangås
A. cygnoides
Vetenskapligt namn
§ Anser cygnoides
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Synonymer
Anser cygnoid[2]

Svangås[3] (Anser cygnoides) är en hotad asiatisk andfågel som är ursprunget till den domesticerade formen knölgås.[4] I det vilda är den fåtalig och minskar i antal, så pass att den anses vara utrotningshotad.

Närbild på huvudet.

Svangåsen är förhållandevis stor och långhalsad jämfört med andra Anser-gäss med en längd på 81–94 centimeter och en vikt på 2,8–3,5 kilogram. Könen är lika, men hanen är något större och har proportionellt längre näbb och hals. Vingspannet är 160–185 centimeter.[5]

Fågeln är genomgående brun med karakteristisk mörk baksida på halsen och ljus framsida, därtill en för släktet unikt svart näbb. Runt näbbasen syns en tunn vit ram. Ben och fötter är orange.

Svangåsens läte består av utdragna och ekande tutanden, mot slutet ljusare. Varningslätet är kort och hårt och upprepas två till tre gånger.[6]

Utbredning och systematik

[redigera | redigera wikitext]

Svangåsen är en flyttfågel som häckar naturligt i Mongoliets inland, i nordligaste Kina och sydöstra Ryssland. Den verkar också häcka i östra Kazakstan, runt sjön Zajsan och vidare österut. September 2005 observerades även sex individer i Turkmenistan.[1] I princip hela världspopulationen häckar i Yangtseflodens dalgång.[1] Den flyttar vintertid till centrala och östra Kina.[7][8]

Arten har observerats i Sverige, men det har bedömts osannolikt att den nått landet på naturlig väg.[9]

Carl von Linné beskrev arten 1758 ursprungligen som Anser cygnoid. Det uppfattades senare som en förkortning för cygnoides, varvid svangåsen fick det vetenskapliga namnet Anser cygnoides. Vissa taxonomiska auktoriteter har dock gjort bedömningen att cygnoid är korrekt.[1][2]

Svangåsen häckar i våtmarksområden som floddeltan, floddalar kantade av ängar, vid bräckvattens- och sötvattenssjöar samt i bergstrakter utmed smala, snabbrinnande floder. Under häckningstiden som börjar i april bildar de mindre flockar. Boet byggs vid ett vattendrag eller i skogen. Honan lägger fem till åtta smörfärgade ägg och ruvar 28 till 30 dagar. Födan består av växter och deras frön.

Ägg från svangåsen.

Status och hot

[redigera | redigera wikitext]

Svangåsen är en ovanlig art i det vilda med en världspopulation på endast 36 000–43 500 vuxna individer. Den minskar också i antal på grund av habitatförlust, dålig häckningsframgång och jakt. Internationella naturvårdsunionen kategoriserar därför arten som starkt hotad (EN).[1] En allt ökande andel av världspopulationen övervintrar vid Poyangsjön, där den hotas av förändringar till följd av De tre ravinernas damm, klimatförändringar och sandbrytning. Föroreningar tros också ha påverkat födosökandet och större ansamlingar ökar också risken för smittospridning.[1]

Svangåsen är ursprunget till den asiatiska tamgåsen som brukar kallas knölgås eller kinesisk gås.

  1. ^ [a b c d e f] Birdlife International 2023 Anser cygnoid . Från: IUCN 2023. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2023-2. Läst 21 december 2023.
  2. ^ [a b] Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
  3. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  4. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
  5. ^ Ogilvie, M. A.; Young, S. (2004). Wildfowl of the World. New Holland Publishers. ISBN 978-1-84330-328-2. 
  6. ^ Craig Robson (2007) Birds of South-east Asia, New Holland Publisher, London, sid:178-179, ISBN 978-1-84330-746-4
  7. ^ Carboneras, Carles (1992). del Hoyo, Josep. red. Handbook of Birds of the World. Volume 1: Ostrich to Ducks. Barcelona: Lynx Edicions. Sid. 581. ISBN 84-87334-10-5. 
  8. ^ Madge, Steve; Burn, Hilary (1987). Wildfowl: an identification guide to the ducks, geese and swans of the world. Helm Identification Guides. London: Christopher Helm. ISBN 0-7470-2201-1. 
  9. ^ Sveriges fågeltaxa, Birdlife Sverige PDF

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]