Turkmenistan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 39°N 59°Ö / 39°N 59°Ö / 39; 59

Türkmenistan Respublikasy
Republiken Turkmenistan
Flagga Statsvapen
Valspråkinget
Nationalsång: Garaşsyz, Bitarap, Türkmenistanyň döwlet gimni
Huvudstad
(och största stad)
Asjchabad
Officiellt språk turkmeniska
Statsskick republik
 -  President Kurbanguly Berdymuchamedov
 -  Regeringschef Kurbanguly Berdymuchamedov
Självständighet från Sovjetunionen 
 -  Erkänd 27 oktober 1991 
Area
 -  Totalt 488 100 km2 (51:a)
 -  Vatten (%) försumbart
Befolkning
 -   års uppskattning 5 042 920 (112:e)
 -  Befolkningstäthet 12/km2 (173:e)
BNP (PPP) 2005 års beräkning
 -  Totalt $40 685 miljoner (86:e)
 -  Per capita $8 098 
Valuta Turkmensk manat (TMM)
Tidszon UTC+5
Topografi
 -  Högsta punkt Ajribaba, 3 139 m ö.h.
 -  Största sjö Sarykamysj
 -  Längsta flod Amu-Darja
Nationaldag 27 oktober
Nationalitetsmärke TM
Landskod TM
Landsnummer 993

Turkmenistan (turkmeniska: Türkmenistan) är en republik i sydvästra Centralasien. Det sträcker sig från Kaspiska havet österut till Afghanistan och gränsar i söder till Iran, och i norr till Kazakstan och Uzbekistan.

Ryssland annekterade Turkmenistan 1884 och från 1906 började man kolonisera landet. 1924 blev Turkmenistan en socialistisk sovjetrepublik. Ända in på 1930-talet rådde häftigt motstånd mot sovjetiseringen. 1991 utropade Turkmenistan sin självständighet, men i politiskt hänseende har inte mycket förändrats sen dess, och landet har i praktiken förblivit en enpartistat. Den viktigaste skillnaden är emellertid att regeringen numera kan söka lån utomlands för att kunna exploatera de väldiga reserverna av naturgas, och man söker hellre stöd från de islamiska länderna än från Ryssland.

Över 90 % av landet består av öken, varav den största delen utgörs av Karakum. Vidsträckta områden av Karakum täcker Krasnovodskplatån, och ca 10 % av öknen består av sanddyner. I öster bildar Amu-Darja en del av gränsen mot Afghanistan. Floden rann tidigare ut i Aralsjön, men sedan 1950-talet avleds en stor del av vattnet till Karakumkanalen som genomkorsar två tredjedelar av landet i västlig riktning fram till Gyzylarbat. Kanalen försörjer bomullsodlingarna med vatten, men den har också bidragit till Aralsjöns uttorkning. På den västra delen av platån sänker sig landet ner till Kaspiska havets kust.

Trots sina förekomster av naturgas och olja är Turkmenistan ett fattigt land. Industrin är föga utvecklad. Frånsett tillverkning av mattor och livsmedelsindustrin, består industrin huvudsakligen av svavel- och saltutvinning samt naturgasproduktion. 1995 sköt inflationen i höjden, och den sjunkande produktionen ledde till att den tidigare positiva handelsbalansen visade underskott. Sedan självständighetsförklaringen 1991 har endast få förändringar skett inom ekonomin. Några reformer har inte initierats, vilket har lett till ökad fattigdom och livsmedelsransonering. 1996 inträffade en katastrofal missväxt inom bomulls- och spannmålsodlingen. Ett annat stort problem är den ökade utbredningen av öknarna.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Området har varit befolkat sedan antiken. Alexander den store erövrade området under det 4:e århundradet f.Kr. på väg till Indien. 150 år senare etablerade partherna sitt kungadöme i Nisa, ett område som nu ligger i förorterna till den nuvarande huvudstaden Asjchabad. Under 600-talet erövrade araberna regionen, och förde med sig den islamska religionen och omfattade turkmenerna (dessa finns omtalade från 900-talet) i Mellanösternkulturen. Det var runt denna tid som Sidenvägen återigen framkom som en betydande handelsväg mellan Asien och Europa. Regionen blev snart känd som centrum i det stora Khorasan då kalifen al-Ma'mun flyttat sin huvudstad till Merv.

I mitten av 1000-talet koncentrerade seldjukturkarna sina krafter i området till Turkmenistan i ett försök att expandera in i Afghanistan. Seldjukriket föll samman under andra halvan av 1100-talet. Området miste sin oavhängighet till MongolväldetDjingis khan i början av 1200-talet tog kontroll över området öster om Kaspiska havet på sin väg västerut. Från mitten av 1200-talet fram till 1330-talet var regionen underkastad de mongoliska ilkhanerna i Persien. Den erövrades på 1370-talet av Timur Lenk och kom därefter att vara underkastad timuriderna genom 1400-talet. Under det att turkmenerna under 1500-talet konstant utkämpade inbördes klankrig eftertraktades området av såväl uzbekerna i norr som safaviddynastin i Persien; den senare lyckades så småningom ena de turkmenska stammarna under sig, men turkmenerna förblev i stort oberoende, bortsett från mindre erövringar av khanatet Chiva och afghanska furstar.

Området erövrades av Ryssland mellan 1865 och 1894 efter att det separerats från Persien. Khanaten Chiva och Kokand samt emiratet Buchara erövrades 1865–1873, varpå turkmenerna, som dessförinnan enats under tekkestammen, besegrades; år 1881 föll fästningen Gök-Tepe till ryssarna under stora turkmenska förluster, vilket föranledde att Merv kunde intas 1884. År 1885 hade området annekterats och 1895 slöt Ryssland ett avtal med Storbritannien i vilket gränsen bestämdes. Under den ryska administrationen flyttade ryska bosättare in och landet odlades upp och förbands med järnväg till Ryssland.

Under inbördeskriget efter ryska revolutionen 1917 behärskades landet av den transkaspiska provisoriska regeringen, som föll för Röda armén år 1920. Den 7 augusti 1921 bildades Turkmenska oblastet som del i Turkestanska ASSR. Den 23 maj 1925 omvandlades detta till en sovjetisk delrepublik, Turkmenska SSR; vid denna tid fastställdes Turkmenistans nuvarande gränser.

Den 27 oktober 1991 förklarade landet sig självständigt, vilket erkändes den 8 december. Saparmurat Nijazov, som valts till president redan året före självständighetsförklaringen och tillträtt den 21 juni 1991, satt kvar som president fram till sin död år 2006 och var föremål för personkult. Det tidigare kommunistpartiet har kvar mycket av sin makt och inflytande, även om vissa liberaliseringar av ekonomin skett. Tidigare politiska oppositionspartier har förklarats olagliga. Det finns några små oppositionsrörelser, som verkar underjordiskt eller från utlandet.

Nijazov dog den 21 december 2006, varpå vice premiärminister Kurbanguly Berdymuchamedov tillträdde som interimspresident. Den 26 december godkändes sex nomineringar till kandidatur till presidentvalet, däribland Berdymuchamedovs, av folkförsamlingen. Val hölls den 11 februari 2007; enligt det officiella valresultatet som offentliggjordes den 14 februari fick Berdymuchamedov 89,23 procent av rösterna och insvors som president samma dag.

I september 2008 infördes en ny konstitution som bland annat innehåller flerpartisystem och marknadsekonomi.[1] Förhoppningar på demokratiska reformer under den närmaste tiden är låga, även om de mest totalitära dragen från Nijazovs regim har mildrats.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Engelskspråkig karta över Turkmenistan.

Turkmenistan är beläget i sydvästra Centralasien och gränsar mot Afghanistan i sydöst, Iran i söder, Kazakstan i nordväst och Uzbekistan i norr, samt har kust mot Kaspiska havet i väst. Landet har en yta på omkring 488 100 km². Mellan 80 och 90 procent av denna yta upptas av öknen Karakum (Garagum). De centrala delarna domineras av Turandepressionen. I söder bildar bergskedjan Kopet-Dag, vars högsta topp är på 2 912 meter över havsnivå, gräns mot Iran. Balkanbergen i väst och Kugitangtau längst i öst, med landets högsta topp, Ajribaba, på 3 139 meter, vid gränsen mot Uzbekistan, är de enda övriga bergsområdena. Den lägsta punkten i landet är depressionen Aktjanaj på 81 meter under havets nivå. Landets största sjö, Sarykamysj, har dock en vattenyta som ibland understiger Aktjanaj (lägsta noteringen är 110 meter under havsnivån). Floden Amu-Darja löper genom landets norra del, och Hari Rud genom dess södra, innan den senare upphör i Karakum.

Turkmenistan har ett subtropiskt ökenklimat, med lite regn. Vintrarna är milda och torra med mest nederbörd mellan januari och maj. Mest nederbörd faller i Kopet-Dag-bergen.

Större städer är Asjchabad, Türkmenabat (tidigare Tjardzjou), Tasjauz, Nebitdag, Mary och Türkmenbaşy (tidigare Krasnovodsk).

Några av de största miljöproblemen i landet är ökenspridning, salt i jord och grundvatten till vilket förorening av jordbrukets insektsbekämpningsmedel bidrar.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Turkmenistans provinser.
Huvudartikel: Turkmenistans provinser

Turkmenistan är indelat i ett stadsdistrikt på provinsnivå runt huvudstaden Asjchabad samt följande fem provinser (welayatlar), med provinshuvudstad inom parentes:

  1. Achal (Änev)
  2. Balkan (Nebitdag)
  3. Daşoguz (Tasjauz)
  4. Lebap (Türkmenabat)
  5. Mary (Mary)

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Befolkningsutveckling i Turkmenistan 1992-2003.

Turkmenistan har 5 042 920 invånare (enligt uppgift från år 2006), vilket ger 12 invånare per km². Eftersom landet till största del består av öken är stora delar ytterst glesbefolkade. Städerna ligger främst i oaser. Omkring 47 procent av befolkningen är urban.

Etniska grupper är turkmener (85%), uzbeker (7%), ryssar (3%), kazaker (2%), med flera (3%), däribland ukrainare, azerer, armenier och tatarer. Språk som talas är turkmeniska (72%), ryska (12%), uzbekiska (9%), med flera övriga (7%). Medellivslängden är 61,2 år. Medelåldern är 21,1 år.

Utbildningen är allmän och obligatorisk för en period som nyligen sänktes från 11 till 9 år.

Religion[redigera | redigera wikitext]

De religiösa tillhörigheterna är muslimer (89%), rysk-ortodoxa (9%), med flera övriga (2%).

Den stora majoriteten av muslimerna är sunniter tillhörande den hanafitiska rättskolan. Men det finns också mindre grupper shiamuslimer bland etniska perser, azerer och kurder i Türkmenbaşy och längs gränsen till Iran.

De flesta etniska ryssarna i landet tillhör den rysk-ortodoxa kyrkan. Det finns tretton rysk-ortodoxa kyrkor i Turkmenistan. En präst i Asjchabad leder kyrkan i landet, underställd ärkebiskopen i Tashkent, Uzbekistan.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Olje- och gasministeriets högkvarter i Asjchabad.

Turkmenistan är till största delen öken, där det finns ett intensivt jordbruk i konstbevattnade oaser. Hälften av det som odlas är bomull, vilket gör landet till tionde största bomullsproducenten i världen. Landet har också den femte största tillgången på naturgas i världen, och därtill stora fyndigheter av petroleum. Utöver naturgas och olja finns i landet även kol, svavel och salt. Elektriciteten produceras nästan uteslutande av fossila bränslen.

Rysslands ovilja att transitera turkmensk gas till marknader som kunde betala i hårdvaluta, samt ökande skuld till sina största kunder i det tidigare Sovjet, ledde 1994 till ett tvärt fall i industriproduktionen, vilket medförde att budgeten gick från överskott till ett litet underskott.

Turkmenistan har genomfört försiktiga ekonomiska reformer, och hoppas att försäljning av bomull och gas ska utveckla ekonomin. Problem som hindrar denna utveckling är bland annat en utbredd fattigdom (35% av befolkningen är fattig) och en stor utlandsskuld. Osäkerheten om Turkmenistans ekonomi är stor, eftersom ekonomisk statistik är statshemligheter. Privatiseringen förblir begränsad.

Mellan 1998 och 2002 har Turkmenistans ekonomi präglats av fortsatt avsaknad av adekvata exportrutter för naturgas och av förpliktelser att betala utlandsskulder satta på kort tid. Samtidigt har värdet av den totala exporten stigit kraftigt på grund av högre internationella olje- och gaspriser.

President Nijazov har förskingrat mycket av landets intäkter på självglorifiering, omfattande renoveringar av städer, särskilt Asjchabad, samtidigt som människor utanför huvudstaden lever i fattigdom. Presidenten har lovat fritt vatten, elektricitet och gas, men det saknas ofta.

Turkmenistan är genomfartsland för narkotika från Afghanistan till Ryssland, samt för råvaror för herointillverkning till Afghanistan.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Preseidentpalatset i Asjchabad.

Turkmenistans statsskick är presidentialistisk republik, där presidenten är både statschef och regeringschef. Landets konstitution ([1]) antogs den 18 maj 1992; den nuvarande versionen antogs den 15 augusti 2003. Turkmenistan har ett enpartisystem där endast medlemmar av den nu avlidne auktoritäre president Nijazovs parti, Turkmenistans demokratiska parti, är tillåtna att ställa upp i val till de två nominellt lagstiftande parlamentssamlingarna, folkrådet (eller folkförsamlingen; Halk Maslahaty) och församlingen (Mejlis). Regeringen utses av presidenten.

Officiellt språk är turkmenska, men ryska används enligt grundlagen från 1992 som "interetniskt kommunikationsspråk".

President Saparmurat Nijazov, tidigare byråkrat i kommunistpartiet i Sovjet, behöll absolut kontroll över landet fram till sin död 2006. All opposition är förbjuden och Nijazov har genomfört en välutvecklad personkult runt sig. Hans bok, Ruhnama, spelar en central roll i landets kultur och utbildningsväsen. Enligt grundlagen väljs presidenten genom allmänna val för en femårsperiod, men det senaste (och hittills andra) valet hölls dock den 21 juni 1992, i vilket Nijazov ensam deltog och i vilket han sades ha fått 99,5 procent av rösterna. Nijazovs mandatperiod förlängdes på obestämd tid av folkrådet den 28 december 1999. I november 2005 röstade folkrådet ner Nijazovs förslag om att hålla presidentval år 2009.

Nijazovs död den 21 december 2006 skapade ett maktvakuum i landet, då ingen bestämd efterträdare utsetts. Enligt konstitutionen skulle parlamentets talman, Övezgeldi Atajev, övertagit presidentposten, men i stället utnämndes den vice premiärministern Kurbanguly Berdymuchamedov till interimspresident (och därtill till chef för den kommission som ska organisera statsbegravningen). Folkförsamlingen godkände den 26 december 2006 sex nomineringar till kandidatur till presidentvalet, däribland Berdymuchamedovs, trots att denne såsom interimspresident enligt Turkmenistans konstitution inte är tillåten att ställa upp. I valet den 11 februari 2007 vann Berdimuhamedow med 89% av rösterna och insvors till president den 14 februari 2007.

Berdymuchamedov har upphävt vissa av sin föregångares lagar. 2008 infördes en ny konstitution som bland annat innehåller flerpartisystem och marknadsekonomi.[1] Dock verkar det, liksom kring hans föregångare, ha bildats en personkult kring Berdymuchamedov.[2]

Utrikespolitik[redigera | redigera wikitext]

Turkmenistans utrikes- och försvarspolitik domineras av neutralitet och isolationism. Ett fördrag gjorde 1992 Ryssland till garant för Turkmenistans nationella säkerhet och en gradvis övergång av försvarsmaktens ledning från ryska till turkmenska händer. De sista ryska gränstrupperna drog sig tillbaka 1999. För att balansera det ryska inflytandet slöt Turkmenistan 1999 ett avtal om begränsat militärt samarbete med Kina. Turkmenistan var medlem i Oberoende staters samvälde (OSS) fram till 26 augusti 2005 då det avsade sig sitt permanenta medlemskap och i stället blev associerad medlem. För att befästa sin neutralitet har Turkmenistan vägrat att delta i OSS:s multilaterala militära samarbete. Ett undantag utgörs dock landets medverkan i den Kaspiska flottiljen tillsammans med Ryssland och Kazakstan. I slutet av 2001 tilläts att USA fick föra humanitär, men inte militära, förnödenheter till Afghanistan via Turkmenistan. USA utbildar också de turkmenska gränstrupperna och har försett dem med modernt materiel, allt i syfte att hindra det stora flödet av heroin från Afghanistan via Turkmenistan.

Försvar[redigera | redigera wikitext]

Den turkmeniska försvarsmakten bestod 2006 av en armé med 21 000 man, ett flygvapen om 4 300 man och en flotta om 700 man. Försvarsmaterielen är ett arv från den sovjetiska tiden och blir efterhand alltmer omodern. Armén är organiserad i fem militärområden och hade 2007 tre motorskyttedivisioner, ett raketartilleriregemente, ett pansarvärnsregemente, ett ingenjörsregemente, två luftvärnsrobotbrigader och en fallskärmsjägarbataljon. Flygvapnet har två flygdivisioner och flottan har en liten örlogsbas i Turkmenbashi. Planer fanns på att införa en yrkesarmé 2005, men de har inte genomförts, bl.a. därför att värnplikten ses som ett sätt att minska arbetslösheten. Vapenföra män är värnpliktiga från 18 års ålder. Första tjänstgöring är sedan 2002 höjd från 18 till 24 månader. Värnpliktsvägran är förbjuden och straffbar; det finns ingen möjlighet till vapenfri tjänstgöring. Det går däremot bra att genom mutor eller politiska förbindelser bli frikallad. Grov pennalism från både befälet och äldre värnpliktiga, de mycket dåliga sanitära förhållandena i kasernerna, de små och dåliga livsmedelsransonerna, ansträngande tjänstgöring och allvarliga stammotsättningar gör att desertering och självmord är ett mycket stort problem i den turkmeniska försvarsmakten. För att minska risken för desertering, kommenderas de värnpliktiga till tjänstgöring i förband som är förlagda utanför deras traditionella stamterritorier. Trots detta rymmer många värnpliktiga, säljer sina uniformer och vapen och gömmer sig hos sina släktingar.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=2338044
  2. ^ Another Personality Cult Blossoms in Turkmenistan

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]