Svensk-ryska gradmätningsexpeditionen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karta över Svalbard

Svensk-ryska gradmätningsexpeditionen (engelska: Swedish-Russian Arc-of-Meridian Expedition) var en flerårig vetenskaplig forskningsexpedition till Svalbard åren 1899 till 1902. Expeditionen genomförde gradmätningar för att studera Jordens krökning och form vid Nordpolen och utförde samtidigt en rad andra undersökningar. Expeditionen tog även de första fotografierna av norrskenet i arktiska trakter och var det första internationella samarbetsprojektet i Arktis.[1][2][3][4][5][6]

Innehåll

Planeringen [redigera]

Bakgrund [redigera]

På 1500-talet hade man redan bevisat att jorden var rund, dock hävdade Isaac Newton på 1600-talet att jorden på grund av sin rotation borde vara något tillplattad vid polerna. Dåtidens vetenskap gav forskare möjlighet att försöka precisera jordklotets form och storlek och forskare från Tyskland, England och Frankrike genomförde mätningar i Nord- och Sydamerika fram till 1800-talet. Åren 1816 till 1852 pågick sedan mätningarna av "Struves meridianbåge" där astronomen Friedrich Georg Wilhelm von Struve beräknade jordens storlek och form med hjälp av triangelmätningar. Denna mätning sträckte sig dock endast till Fuglenes i norra Norge. Om jorden var tillplattad borde meridianbågen visa en mindre krökning närmare Nordpolen.

Flera vetenskapsmän, däribland astronomen Georg Lindhagen, föreslog att man även borde utföra gradmätning norr om Hammerfest, nämligen på Svalbard, då man där kunde mäta ytterligare 4 meridiangrader och därmed bättre kunna beräkna Jordens krökning vid polerna.[7]

Förberedelser [redigera]

Fartyget HMS Svensksund.

Sverige och Ryssland beslöt att genomföra ett gemensamt projekt på grund av de höga kostnaderna.[1] Efter att projektet godkänds av de svenska och norska regeringarna tillsattes särskilda kommittéer och svenska riksdagen och ryska regeringen beviljade till slut även nödvändiga medel till expeditionen.[1][2][3][6][8] Expeditionen organiserades av Kungliga Vetenskapsakademien och Rysslands Vetenskapsakademi.[4]

Storfurste Konstantinovitj, ledaren för den ryska kommittén, och Struve, chef för Pulkovo-observatoriet, reste därefter till Stockholm inför den gemensamma planeringen. Den svenska kommittén leddes av kronprins Gustaf och där ingick bland andra Nils Selander, chef för Stockholms observatorium, och Christopher Hansteen, chef för Kristianias observatorium. Det bestämdes att expeditionen förutom gradmätningar även skulle utföra magnetiska, meteorologiska, topografiska och geologiska undersökningar samt observationer av norrskenet.[2][4][5][6]

Utrustningen inskaffades från hela Europa och för resan till Svalbard anlitades militärfartyg.

Den förberedande resan 1898 finansierades helt av svensken Gösta Mittag-Leffler.[2]

Expeditionens medlemmar [redigera]

Expeditionens medlemmar varierade under de fem sommarsäsonger som expeditionen varade.

  • Den ryska avdelningen leddes av Tjernysjov. Bland medlemmarna fanns:

Expeditionen [redigera]

Svenska gradmätningsexpeditionens övervintringsstation i Treurenberg Bay (Sorgfjorden) vid Hinlopenstretet 1899-1900
Området Hinlopenstretet
Området Hornsund

1898 [redigera]

Denna expedition under ledning av Jäderin utförde en del förberedande arbeten.[1][3]

Under expeditionen ansvarade Carlheim-Gyllensköld främst för observationerna av norrskensfenomenen men utförde även geologiska mätningar, däribland beräknade han i juli ön Parryøyas latitud.[3][14]

1899-1900 [redigera]

Denna expedition utgjorde huvuddelen i gradmätningsarbetet och övrig forskning och den svensk-norska delen leddes även denna gång av Jäderin.[3]

Den 16 maj 1899 lämnade fartyget HMS Svensksund under kapten H. W. Hamilton hamnen i Karlskrona mot Stockholm där expeditionen gick ombord. De sista fartygen lämnade Stockholm den 10 juni.[8] Sedan gick färden via Köpenhamn, Trondheim och Tromsø där man sammanstrålade med de ryska fartygen.[8] Den 25 juni lämnade hela konvojen om sammanlagd 5 fartyg Tromsø med kurs mot Svalbard.[8][15]

Framme vid Spetsbergen kryssade man förbi Advent Bay, Danskön, Nordöarna, Red Bay, Magdalena Bay, South Gatt, Liefde Bay, Wood Bay och Wiedje Bay tills fartyget den 20 juli ankrade vid Crozierpynten vid Treurenburgbukten (Sorgfjorden) i Hinlopenstretets sydöstra del. Man beslöt att bygga den svenska expeditionens övervintringsplats här.[3][4][15][5] Områdets geografiska koordinater är 79°55′01″ N 16°50′03″ Ö.[14] Fartyget återvände därefter till Karlskrona dit det anlände den 13 oktober.

Den ryska avdelningen lämnade Ryssland ombord på fartyget "Bakan". Vid ankomsten till Spetsbergen anlades övervintringsplatsen vid Konstantinovka på Gåshamna vid Hornsundet.[8][13][3][4][5] Under denna resa medföljde De Geer den ryska expeditionen.[3][6] Områdets geografiska koordinater är 76°56′03″ N 15°52′09″ Ö.[14]

De båda övervintringsstationerna bestod av flera byggnader till såväl forskningsändamål, förråd och bostadsdelar.[4][11]

Gradmätningarna utfördes genom triangulering av punkter på olika bergstoppar som bildade en kedja. Om ett meridiansegment vid en punkt på latituden var längre än motsvarande punkt längre söderut visade detta att krökningen minskade mot Nordpolen. Mätpunkterna sträckte sig i en rak linje från Vesle Tavleøya bland Sjuøyane i norr till Keilhaufjellet på Sørkapp Land i södra Spetsbergen och omfattade över 4 ° breddgrader (4° och 13´ latituder).[11][5]

Den svenska avdelningen ansvarade för mätningen i den norra delen av området och den ryska avdelningen för den södra delen. När svenskarna i augusti satte upp ett 3,5 m högt mätröse på Chydeniusfjella på norra Spetsbergen kunde ryssarna se röset från sin meteorologiska observationsstation vid Kapp Lee på Edgeøya. Det skulle dock dröja ytterligare två år till alla mätpunkter i kedjan var klara.[11][6]

Den 8 maj 1900 lämnade HMS Svensksund under kapten M. von Krusenstierna åter Karlskrona och anlände till Spetsbergen kring juli för att plocka upp den svenska expeditionen och man återkom till Stockholm den 6 oktober.[15]

Expeditionens uppdrag skulle varit utförd under denna resa men svåra väderförhållanden framför allt kring Hinlopenstretet fördröjde forskningsarbetet[11][6] och ytterligare expeditioner behövdes för att slutföra mätningarna.

1901-1902 [redigera]

Denna expedition utförde kompletterande gradmätningsarbeten och bestod även denna gång av ryska och svenska forskare. Den svenska avdelningen reste med fartyget "Antarctic" och leddes denna gång av de Geer.[3] Fartyget hade motvilligt hyrts ut av Otto Nordenskjöld.[16]

De ryska mätningarna kunde fullbordas 1901.[1][6] Expeditionen genomfördes under sommarperioden och återkom till Stockholm den 20 september.[17]

1902 avgick ytterligare en svensk expedition under ledning av Rubin som nu kunde slutföra mätningarna under sommarperioden.[3][6]

Resultat [redigera]

Westman och Sykora tog de första bilderna av norrsken i arktiska trakter

Expeditionen genomförde de första omfattande studier av norrskenet i arktiska trakter vilket gav nya insikter om fenomenet,[4][18] samtidigt tog fotograferna Josef Sykora och Jonas Westman även de första fotografierna i Arktis av naturfenomenet.

De insamlade data bearbetades i flera år och resultaten publicerades i omgångar. Mätningarna bevisade att jorden inte är helt rund utan tillplattad vid polerna.[2]

Expeditionen kartlade även stora delar av Spetsbergens hittills okända inre.[8][13]

Ringertz och de Geers fotografier gav även ett stort arkiv av bilder som underlag till senare forskning.[9]

Medier i hela världen rapporterade om den mångnationella arktiska expeditionens framgångar, arbete och svårigheter.[2]

Den svenska regeringen belönade de ryska forskarna med "Nordstjärneorden" och Mittag-Leffler belönades med ryska "Stanislavorden".[2]

Källor [redigera]

Litteratur [redigera]

  • Nathorst, Alfred Gabriel (1902). Polarforskningen. Stockholm: P. A. Norstedt & söners Förlag 
  • Conway, William Martin (1906). No Man’s Land: A History of Spitsbergen from Its Discovery in 1596 to the Beginning of the Scientific Exploration of the Country. Cambridge: At the University Press 

Fotnoter [redigera]

  1. ^ [a b c d e] Projekt Gutenberg.org (läst 17 juni 2010)
  2. ^ [a b c d e f g] Rysslands röst.ru (läst 17 juni 2010)
  3. ^ [a b c d e f g h i j k] Nordisk familjebok / Uggleupplagan, artikel Polarexpeditioner och personartiklar (läst 17 juni 2010)
  4. ^ [a b c d e f g h] Annales Geophysicae 2008, 26, 1127-1140 (läst 17 juni 2010)
  5. ^ [a b c d e] Spitsbergen.de (läst 17 juni 2010)
  6. ^ [a b c d e f g h i] Library of the Universiteit van Amsterdam (läst 17 juni 2010)
  7. ^ Atlas 2008, Ett världsarv av triangelpunkter, Teknikens Hus (läst 17 juni 2010)
  8. ^ [a b c d e f g] Tidningen Ymer, 1900, Andra häftet, Carlheim-Gyllenskölds rapport (läst 20 juni 2010)
  9. ^ [a b] Institutionen för geovetenskaper, Uppsala Universitet (läst 17 juni 2010)
  10. ^ Etnografiska museets databas (läst 17 juni 2010)
  11. ^ [a b c d e] Norsk Polarinstitutt, Cruisehåndbok for Svalbard (läst 17 juni 2010)
  12. ^ The Hakluyt Society (läst 17 juni 2010)
  13. ^ [a b c] Tidningen Ymer, 1900, Tredje häftet, De Geers rapport (läst 20 juni 2010)
  14. ^ [a b c] Norsk Polarinstitutt, geografiska namn (läst 17 juni 2010)
  15. ^ [a b c] Flottans Män.se (läst 17 juni 2010)
  16. ^ Lisbeth Levander, Uppsala universitetet, Institutionen för geovetenskaper (läst 22 juni 2010)
  17. ^ Tidningen Ymer, 1901, Tredje häftet (läst 20 juni 2010)
  18. ^ Institutet för rymdfysik, Kiruna (läst 17 juni 2010)

Externa länkar [redigera]

Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Svensk-ryska_gradmätningsexpeditionen&oldid=21043030"