Fredrik von Otter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fredrik von Otter


Ämbetsperiod
12 september 19005 juli 1902
Monark Oscar II
Företrädare Erik Gustaf Boström
Efterträdare Erik Gustaf Boström

Född 11 april 1833
Fägre socken, Västergötland
Död 9 mars 1910 (76 år)
Karlskrona, Blekinge
Politiskt parti Obunden
Maka Matilda Dahlström

Fredrik Wilhelm von Otter, född 11 april 1833Fimmersta i Västergötland, död 9 mars 1910, var en svensk friherre och sjömilitär samt statsråd, riksdagsman 1892–1905 och statsminister 1900–1902.

Han vigdes 1863 med Matilda Dahlström, med vilken han fick sju barn. Han var bror till Carl Gustaf von Otter, farfar till Göran von Otter och farfars far till Anne Sofie von Otter.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Fredrik Wilhelm von Otter intogs tolv år gammal vid krigsakademienKarlberg och blev sekundlöjtnant i flottan 1850.

Sedan han deltagit i flera expeditioner och sjökommenderingar, ingick han 1857 i brittisk örlogstjänst och stannade där till 1860. Under sin tid i den brittiska flottan deltog han med stor utmärkelse i Storbritanniens krig mot Kina och erhöll för detta tapperhetsmedalj. År 1858 utnämndes han till premierlöjtnant, 1863 till underekipagemästare i Karlskrona och 1866 till kapten. Under flera av de därpå följande åren ledde han, dels som chef, dels som sekond, åtskilliga sjöexpeditioner. Sålunda var han sistnämnda år chef på skonerten Falk under dennes expedition i Östersjön och Kattegatt. År 1867 var han chef på kanonbåten Ingegerd på dess expedition till Norges västkust. År 1868 var han chef på kanonångaren SophiaAdolf Erik Nordenskiölds vetenskapliga expedition till Spetsbergen. År 1869 tjänstgjorde han som sekond på korvetten Josephina på dess expedition till Azorerna och Nordamerika.

År 1871 var han chef på kanonbåten Ingegerd med befäl över briggen Gladan på dessa fartygs expeditioner till Baffinbukten för att från Discoön vid Grönlands västkust hämta den så kallade Nordenskiöldska järnmeteoriten på cirka 25 ton som låg på den öppna stranden av ön. Samma år blev han förordnad till sekreterare i kommittén angående organisationen av sjöförsvarets militärpersonal samt utnämnd till adjutant hos hertig Oscar. År 1872 befordrades han till kommendörkapten, blev samma år ledamot i militärtekniska byrån samt adjutant hos konungen.

År 1873 ledde han som befälhavare korvetten Balders expedition till Nordsjön och Atlanten. År 1874 utnämndes han till kommendör vid flottan och kallades den 23 december samma år till ledamot av konungens statsråd och chef för sjöförsvarsdepartementet (sjöförsvarsminister). Efter att ha innehaft detta ämbete i sex år avgick han 1880 för att efterträdas av sin äldre bror Carl Gustaf. Han utnämndes då till varvschef vid flottans station i Karlskrona och blev 1892 viceamiral. Han var sedermera ordförande i kommittéerna angående organiserande av en fästningsartillerikår i Karlskrona 1892 och angående lotsstyrelsens omorganisation 1893 samt ledamot i kommittén rörande Lant- och Sjöförsvarsdepartementens sammanslagning.

År 1891 invaldes han i riksdagens första kammare som representant för Blekinge län, som han företrädde till och med 1899 års riksdag, från och med 1893 placerad i statsutskottet. Han räknades till protektionisterna, även om han inte tillhörde dess mest hårdföra anhängare. Vid riksdagarna 1900–1902 representerade han Karlskrona i andra kammaren och fungerade 1900 som vice ordförande i arbetarförsäkringsutskottet. Den 12 september samma år kallades han som statsminister i spetsen för konungens råd. I denna egenskap lyckades han 1901 genomdriva den nya härordningen, som med avskaffande av indelningsverket införde åtta månaders övning för infanteriet och tolv månaders för specialvapnen. Däremot vann det år 1902 framlagda rösträttsförslaget föga eller inga sympatier från något håll och blev av riksdagen avslaget. Otter lämnade också den 5 juli samma år sitt ämbete. Han efterträddes av Erik Gustaf Boström , och drog sig med pension tillbaka till privatlivet.

År 1902 valdes von Otter ånyo till Blekinge läns representant i första kammaren. År 1874 blev han ledamot av första klassen av Kungliga Krigsvetenskapsakademien, och av Kungliga Örlogsmannasällskapet 1865 (hedersledamot 1 december 1900). Otter var under en följd av år ledamot av Blekinge läns landsting och Karlskrona stadsfullmäktiges ordförande.

Ordnar och utmärkelser[1][redigera | redigera wikitext]

Fredrik von Otters gravvård på Norra begravningsplatsen i Solna.

Han innehade en mängd svenska och utländska ordnar;

  • Riddare och Kommendör av Kungl. Majt:s Orden Serafimerorden
  • Kommendör med Stora Korset av Svärdsorden
  • Kommendör av första klassen av Nordka Sankt Olavs orden
  • Storkorset av Danska Dannebrogsorden med briljanter
  • Storkorset av Portugisiska Sao Bento d'Avisorden
  • Storkorset av Österrikiska Franz Josephorden
  • Riddare av första klassen av Ryska Sankt Annas orden
  • Riddare av första klassen av Kungliga preussiska Kroneorden
  • Storofficer av Franska Hederslegionen
  • Storkorset av Furstens av Monacoorden S:t Carl
  • Portugisiska S:t Jakobs Svärdsorden
  • Kungliga Storhertigliga Badiska Zähringer-Löwenorden
  • Officer av Italienska kronorden
  • Tunisiska Nichan-Iftikharorden av fjärde klass
  • Innehavare av det till Oscar II:s 35-åriga regeringsjubileum instiftade minnestecken

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Svensk rikskalender 1905, P. A. Norstedts & Söner, Stockholm 1905 s. 484, 506
  1. ^ http://runeberg.org/rikskal/1908/0686.html
Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Otter, 1914.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Föregångare:
Abraham Leijonhufvud
Sveriges sjöminister
1874–1880
Efterträdare:
Carl Gustaf von Otter
Föregångare:
Erik Gustaf Boström
Sveriges statsminister
1900–1902
Efterträdare:
Erik Gustaf Boström