Gustaf V

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För örlogsfartyget, se HMS Gustav V.
Uppslagsordet ”Med folket för fosterlandet” leder hit. För filmen med samma namn, se Med folket för fosterlandet (film).
Gustaf V
Fotografi av Gustaf V ur en bok från 1938
Kung av Sverige
Regeringstid 8 december 1907–29 oktober 1950
(&&&&&&&&&&&&&042.&&&&&042 år och &&&&&&&&&&&&0325.&&&&&0325 dagar)
Företrädare Oscar II
Efterträdare Gustaf VI Adolf
Valspråk Med folket för fosterlandet
Gemål Victoria av Baden
Barn Gustaf VI Adolf
Wilhelm
Erik
Ätt Bernadotteska ätten
Far Oscar II
Mor Sofia av Nassau
Född 16 juni 1858
Drottningholms slott utanför Stockholm
Död 29 oktober 1950
(&&&&&&&&&&&&&092.&&&&&092 år och &&&&&&&&&&&&0135.&&&&&0135 dagar)
Drottningholms slott
Begravd 9 november 1950
Riddarholmskyrkan i Stockholm

Gustaf V (fullständigt namn Oscar Gustaf Adolf), född 16 juni 1858Drottningholms slott i Ekerö, Stockholms län, död 29 oktober 1950 på Drottningholms slott, var kung av Sverige från 1907, som den femte regenten av huset Bernadotte. Han var son till Oscar II och drottning Sofia, sonsons son till Karl XIV Johan samt farfars far till Sveriges nuvarande kung Carl XVI Gustaf. Med en regeringstid på nästan 43 år[1] blev han den näst längst regerande monarken i Sveriges historia (efter Magnus Eriksson) och dessutom den äldste regenten någonsin vid sin död. Han var Sveriges regent under de båda världskrigen där han deltog med diplomatiska insatser. Han var också den förste svenske kungen som avstod från en kröning, något som annars hade varit bruk i Sverige som religiös akt sedan tidigast 1210.

Privat var Gustaf V musik-, konst- och sportintresserad samt känd tennisspelare under pseudonymen Mr. G. Kung Gustaf V fick i folkmun smeknamnet "V-Gurra".[2]

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Strax efter klockan tio på förmiddagen den 16 juni 1858 födde hertiginnan av Östergötland en son på Drottningholms slott, förlöst av livmedikus Fritz Wästfelt. Prinsen döptes i Slottskyrkan den 12 juli av ärkebiskop Henrik Reuterdahl med namnet Oscar Gustaf Adolf, och erhöll titeln hertig av Värmland. Som vid alla svenska kungliga dop användes dopfunten av Jean-François Cousinet, och den vagga av Niclas Heimen som Fredrik III av Holstein-Gottorp skänkte till Karl XI:s dop.

Året därefter föddes hans bror prins Oscar, 1861 prins Carl, och 1865 prins Eugen. De tre äldsta prinsarna började på Beskowska skolan i oktober 1869. Familjen var bosatt i Arvfurstens palats, och modern var den framträdande gestalten i prinsens uppfostran. Somrarna tillbringades på Sofiero slott som fadern lät införskaffa. Under sina första år ansågs prinsen ha svag kroppskonstitution, varför han 10 maj 1871 blev behandlad med elektricitet.[3] Trots - eller tack vare - detta växte han upp till en reslig och slank person.

Åren som kronprins[redigera | redigera wikitext]

Nygifta. Kronprins Gustaf gifte sig med Victoria av Baden 1881.

Den 18 september 1872 avled Karl XV utan arvingar. Hans bror Oscar Fredrik blev då konung under namnet Oscar II. Som Oscars älste son blev den fjortonårige Gustaf samtidigt Sveriges och Norges kronprins. Familjen bosatte sig på Stockholms slott. I samband med detta avbröts skolgången vid Beskowska och kronprinsen påbörjade sin utbildning som tronföljare på slottet. År 1874 företog kronprins Gustaf, inkognito under namnet Gustaf Fredriksson,[4] tillsammans med sin lärare Lundeberg sin första utlandsresa som gick till Schweiz och Italien. Kronprins Gustaf konfirmerades den 24 april och blev som 17-åring i augusti 1875 underlöjtnant i Svea Livgarde, Livregementets dragonkår, Värmlands regemente, Norske jaegercorps och Kavaleribrigaden.[5] Han förklarades myndig som artonåring den 16 juni 1876, tog studentexamen på slottet 16 december 1876 och skrevs in vid Uppsala universitet 1877 vid Värmlands nation. Samma år fick han för första gången tjänstgöra som regent vid faderns Tysklandsresa. Vid universitetet läste han latin, nationalekonomi, nordisk historia, konsthistoria, processrätt och svensk statskunskap. 10 januari 1877 invaldes han som förste hedersledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Samtidigt med universitetsstudierna genomgick han militär utbildning med truppförband i Sverige och Norge samt vid Krigshögskolan. Han blev löjtnant i maj 1877, generalmajor 1884 och 1898 general.

Som kronprins blev Gustaf internationellt berömd för att anordna Stockholmsutställningen 1897. Hans första stora insats i den svenska politiken var i tullstriden 1887 då han höll två tal i Andra kammaren, och anses ha varit den som slutligen löste tvisten genom att föreslå en "kompromissministär" av två partier. De politiskt invecklade åren runt sekelskiftet, med krav på allmän rösträtt, försvarsreformer och upplösningen av den norska unionen, var kronprinsen en inflytelserik person i dagspolitiken.

Gustaf bar krona fram till 1907 som kronprins men avstod som kung från egen kröning. Bilden är tagen i början av år 1893.

Som kronprins var Gustaf den förste ordföranden i Sveriges Centralförening för idrottens främjande, en förlaga till Riksidrottsförbundet, som bildades på slottet 1897 av honom själv, Victor Balck, Sven Hermelin och Clarence von Rosen. Centralföreningen arrangerade Nordiska spelen och byggde Stockholms Stadion till Olympiska sommarspelen 1912, som Gustaf invigde. Tidigt framgick det att kronprinsen var en helt annan karaktär än sin far, med ett annat förhållningssätt och modernare ledarstil. I utrikespolitiken var far och son båda ivriga förespråkare för nordisk enhet och broderlig anda. Kronprins Gustaf utmärkte sig dock genom att tidigt upprätta diplomatiska förbindelser i hela världen, och visade bortom den rent sociala förståelsen att han hade sinne för sammanhangen i internationell politik. Vid unionsupplösningen spelade han en central roll som handlingskraftig förhandlare med Storbritannien.

Den 13 oktober 1879 återkom kronprins Gustaf från en årslång utlandsresa, där han först gästade Danmarks kungafamilj, vistades därefter i Frankrike sex veckor och därefter i Rom och Italien under fyra månader. Hemfärden gick över Konstantinopel; därefter besöktes Österrike och England. På sommaren 1879 blev kronprinsen "Doctor of Civil Law" vid Oxford University den 18 juni och vistades därefter närmare fyra månader i England och Skottland. Vidare gick resan till Belgien och Holland samt Tyskland. Resan var avgörande för resten av hans liv då det var i Tyskland han träffade sin blivande gemål för första gången, Victoria av Baden, som han friade till 2 mars 1881. Förlovningen eklaterades 14 mars samma år. Den 20 september 1881 förmäldes han med Victoria i slottskyrkan i Karlsruhe. Resan gick därefter med fregatten Vanadis till Göteborg och vidare mot Stockholm.

Kronprinsparet fick tre söner: Gustav Adolf (1882–1973), hertig av Skåne, därefter kung, Wilhelm (1884–1965), hertig av Södermanland, samt Erik (1889–1918), hertig av Västmanland. Som familjefader var kronprinsen en "hemmets gentleman", men han kom även senare i livet, i egenskap av kung, att beröva tre sonsöner prinsvärdigheten på grund av deras äktenskap. Från 1890 och ett år framåt var kronprinsparet i utlandet och besökte Egypten. Kronprinsessan Viktoria insjuknade 1898 och av hälsoskäl vistades hon därefter ofta på Capri och senare i Rom.

Regeringstid[redigera | redigera wikitext]

Tiden fram till första världskriget[redigera | redigera wikitext]

Borggårdstalet orsakade en politisk kris när Regeringen Staaff avgick.

Den 8 december 1907 efterträdde Gustaf V sin far som Sveriges konung. På eget initiativ meddelade han att han som förste svenska monark inte skulle krönas. Kung Gustaf blev den siste monarken i Sverige med öppen politisk makt, och hans regeringstid är präglad av vittgående samhällsförändringar, tekniska uppfinningar och nya vetenskapliga rön, som skapade en helt omdanad världsbild och roll för monarken. Det turbulenta storstrejksåret 1909, då för övrigt den första flygningen i Sverige ägde rum, hade kung Gustaf statsbesök av ryska kejsarparet, vilket gav bekymmer då vissa socialister såg dem som en eftersökt måltavla.[källa behövs] Kung Gustaf hade dock gått samma skola som Socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting och deras förhållande kännetecknades av ömsesidig respekt. För att få slut på strejken kallade kung Gustaf till sig båda parter, arbetsgivarnas Hjalmar von Sydow och strejkarnas Herman Lindqvist, och bad dem "i rikets namn" bli sams. Motsättningarna med vänstern var förstås inte över i och med detta; 1911 gick Karl Staaff emot Arvid Lindmans, riksdagens och kungens beslut om och vilja att bygga en pansarbåt vilket till slut löstes genom en nationalinsamling och Svenska pansarbåtsföreningen.

Den 7 februari 1910 insjuknade kungen i blindtarmsinflammation. En operation utfördes av professor John Berg, professor Åkerman, doktor Edgren och doktor Hybbinette som tog 1 timma och 10 minuter.[6] Kungen tillbringade mycket tid på Herrevadskloster och de fältläger som fanns där mellan 1911 och 1915. Han bodde på slottet då kallat Borgen.

Konflikten med vänsterregeringen eskalerade med det så kallade bondetåget 1914, och kungens borggårdstal, där kungen motsatte sig den nedrustningspolitik som bedrevs av Karl Staaffs vänsterliberala ministär. Som en följd av händelsen avgick regeringen, eftersom Staaff ansåg att han först skulle ha blivit informerad om talet.

Den 25 juli 1914 emottog kung Gustaf statsbesök från Frankrikes president Raymond Poincaré, men redan efter den första kvällens galamiddag reste presidenten hem, på grund av oroligheterna efter skotten i Sarajevo. Första världskriget är ett faktum redan en vecka senare.

Första världskriget[redigera | redigera wikitext]

På hemmafronten ledde första världskriget till att Branting omedelbart uppmanade arbetarklassen till borgfred. Den 18 december detta år samlade kungen till trekungamötet i Malmö med de andra regenterna i Norden. Tidigare under året hade kung Gustaf opererats för magsår. Sin hälsa till trots verkade kung Gustaf energiskt för ett nordiskt samförstånd i förhållande till andra makter.

Trekungamötet var en demonstration att länderna var enade, trofasta sinsemellan och förde en gemensam neutralitetspolitik gentemot varandra och mot stormakterna. Kungen hade också ett eget intresse av att avliva de ihärdiga ryktena som cirkulerade om att han skulle sluta upp på Tysklands sida,[7] att Sverige levererade krigsmateriel till Ryssland samt att Sverige hade planer på att anfalla Danmark.[8] Åren 1911–1914 hade Sverige vacklat i frågan om man skulle alliera sig med Tyskland eller inte, vilket kung Gustaf och drottning Victoria antogs förespråka vilket troligen berodde på att Ryssland sedan länge betraktades som en fara och under denna tid hade ertappats med spioneriverksamhet i Sverige.[9] Drottningen var av tysk börd, kusin med kejsar Wilhelm II och hedersöverste i Stettin, och hennes band med hemlandet var starka. Åren före kriget hade hon påverkat kungen i både konservativ och protysk riktning.[10] De tre nordiska länderna hade före detta möte flerhundraåriga stridigheter djupt rotade i folkminnet med sina lojaliteter fästade vid olika stormakter: Tyskland och England.[8] Med mötet förändrades den utrikespolitiska kompassen radikalt för alla dessa tre länder.

För Sveriges del innebar kriget svåra hungerår, spanska sjukan och vissa marina förluster, då svenska Hvalen besköts av tyska ubåtar 1916. Kung Gustaf drabbas även av personlig sorg, då hans son prins Erik avled 1918.

Mellankrigstiden[redigera | redigera wikitext]

Gustav V porträtterad den 8 december 1932 vid sitt 25-årsjubileum på tronen.
Med tiden fick Gustaf V förtroende för den socialdemokratiske partiledaren Hjalmar Branting. De två hade varit klasskamrater i Beskowska skolan.

Drottning Victorias hälsa försämrades alltmera, och allt oftare måste hon vistas utomlands. Kungaparets relation var omvittnat kylig. Rom och Baden-Baden blev hennes andra hem. Drottningen avled i Villa Svezia i Rom den 4 april 1930, och hennes stoft begravdes i Riddarholmskyrkan.

Efter första världskriget blev Östersjöpolitiken kung Gustafs viktigaste engagemang – dels stressad av kommunismens utbredande, dels med en önskan om att införliva Åland med Sverige; jämför Ålandsfrågan. Han hade även blivit förknippad med sina reservationer emot de ekonomiska påföljderna för Tyskland vid Versaillesfreden, och uttryckte vid flera tillfällen sin oro för att detta skulle leda till att bolsjevismen spreds. När folkopinionen mot Tyskland förbyttes efter första världskriget drabbade detta kungen. I riksdagen hotade vänsterpolitikerna med revolution för att driva igenom författningsändringar – till Torsten Nothin sade kung Gustaf långt senare att läget varit så allvarligt omkring den 14 november 1918 att han då haft sitt bagage packat för att snabbt kunna ta sig ur landet om så skulle krävas. Det var den blivande socialdemokratiske statsministern Hjalmar Branting och dennes liberala koalitionskamrater som löste krisen genom att införa 8-timmars arbetsdag, och en rösträttsreform och därefter förklara att republikkravet inte var aktuellt.[11] 1918 var så parlamentarismen verklighet varvid monarkin försvagades markant.

Under Brantings andra ministär utfördes en reform av lagtexternas utformning. Alla Sveriges lagar hade dittills inletts med orden ”Vi Gustaf, med Guds nåde, Sveriges Götes och Vendes Konung etc.”, vilket under början av 1920-talet ändrades till ”Lag om etc.” och ”Kunglig förordning om etc.” Detta tolkades som att regeringen hade revolutionära planer, och ledde till fräna protester i riksdagen. Själv hade dock kungen ingenting att erinra emot förändringen.[12]

Under 1930-talet skakades Sverige av den ekonomiska depressionen, vilket ledde till att kung Gustaf sänkte sitt apanage 1931. Samma år nekades Adolf Hitler och Goebbels att hålla föredrag i Stockholm, inbjudna av Birger Furugård.

Kärleken och rättfärdigheten, ömsesidig tilltro och sanningskär redlighet samt det sinnelag, som fruktar Gud, men intet annat i världen, behöva vinna mera makt hos oss och ibland oss
— Gustaf V, midsommaren 1930, Gustaf V som människa och konung

Med radions intåg blev Gustaf V den förste svenske kung som kunde tala direkt till folket och han använde detta medium ofta. Ett berömt tal var Nordens dag 27 oktober 1936 då han manade till sammanhållning mellan de nordiska folken. Året därefter förbjöd Adolf Hitler tyskar att ta emot Nobelpriset, vilket speglar den spända relationen mellan Tyskland och Sverige. Då Sverige var militärt underlägset, ansågs det vara av största vikt att mildra spänningen.

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Gustaf V i Berlin i februari 1939 på genomresa till Franska rivieran (Nice) uppvaktas av riksmarskalk Hermann Göring som representant för den tyska regeringen. Längst till vänster Gustafs sonson, prins Gustaf Adolf, som var i Berlin för en ryttartävling.

När andra världskriget bröt ut 1939 förklarade sig Sverige 3 september genom statsminister Per Albin Hansson genast neutralt vilket berömdes som "skötsamt" av den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop 1940. Neutralitetspolitiken var i linje med kung Gustafs egen hållning, och han kallade de fyra statsöverhuvudena för Norden till möte 18 oktober 1939 där de antog en gemensam neutralitetsförklaring. Kungens inställning var att länderna skulle bistå varandra humanitärt och ekonomiskt men efter några få månader hade Norden kluvits mellan stormakterna. Konungen ansåg det som sin plikt att under hela kriget hålla löftet om att hjälpa de nordiska länderna, delvis i strid mot statsminister Hansson.

Vid andra världskrigets utbrott hade Sverige en koalitionsregering bestående av socialdemokraterna och bondeförbundet. Från flera håll i riksdagen framfördes önskemål om en koalitionsregering i oktober 1939 och kungen ingrep genom att tillkalla Per Albin Hansson för att fråga om han kunde tänka sig att ingå i en ministär underställd överståthållaren Torsten Nothin. Hansson vägrade och bildade i december 1939 en samlingsregering med företrädare för alla riksdagspartier utom kommunisterna och med Christian Günther som utrikesminister.[13] Till Tage Erlander har kung Gustaf sagt att han hade mycket besvär med Hansson i början då han innerst inne var republikan.[14] Med tiden växte dock en vänskap fram, och de spelade ofta bridge tillsammans. På Gustaf V:s 85-årsdag kallade folkhemmets skapare Per Albin Hansson honom ”den folkkäre”[15] och han kallades därefter allmänt ”folkhemmets kung.”[16]

Under kriget kallade kungen till flera urtima riksdagar men i praktiken hade utrikespolitiken förflyttats till Utrikesdepartementet och regeringskansliet, och kungens reella betydelse låg huvudsakligen på det personliga planet med täta kontakter, konseljer och samtal med statsministern och hans samlingsregering. Ett av de sista uttrycken för en svensk kungs uttryckliga politiska ingripanden var den diktamen om politiken gentemot Finland som Gustaf V fick införd i regeringsprotokollet.

Efter Tysklands invasion av Norge 1940 krävde Tyskland den 15 juni att det norska kungahuset skulle avsättas och att socialdemokratiska ministären Nygaardsvold skulle avgå vilket oroade Gustaf V, bland annat genom de nära släktbanden kungahusen emellan. Samma dag krävde Tyskland transitering av trupper genom Sverige. 17 juni 1940 sände kungen, efter samråd med en motvillig Per Albin Hansson, ett telegram till Hitler där han bad honom iakttaga "moderation" i frågan om att tvinga norske kungen att abdikera. Den 8 juli undertecknades permitteringsavtal med Tyskland vilket var ett beslut som togs av statsråden då ett avslag inte ansågs vara värt att kriga för.[17]

Vid Midsommarkrisen lär kung Gustaf ha hotat med abdikation för att påverka regeringens beslut [18] men uppgiften är ifrågasatt och grundas på ett dunkelt samtal kungen hade med Per Albin Hansson i juni 1941 med anledning av Tysklands krav om att deras soldater skulle transporteras genom Sverige. Enligt Hansson förklarade kungen att han ”icke ville genom vägran ta risken av konflikt”, men det är även känt genom utrikesminister Christian Günther att han var ensam i kungafamiljen i denna uppfattning.[19] Att beskriva händelseförloppet under Midsommarkrisen är mycket komplicerat då det förekommer olika samtida skildringar och tolkningar. Kung Gustafs roll och skäl för transiteringen är betydelsefull för klargörandet av ansvarigheten. Till detta bör tillfogas det faktum att både kungen och kronprinsen uttalat sitt bifall till att även låta västmakternas trupper färdas genom Sverige eller åtminstone att kungen var ovillig att låta denna fråga leda till krig. När regeringen beslutade avslå västmakternas begäran ställde sig emellertid kungen bakom beslutet.[20] Redan under hösten började grupper anklaga kungen för denna undfallenhet mot Tyskland. Enligt Nothins mening sköts kungen fram för att ha någon att skylla på medan statsminister Hansson hölls oansvarig. Nothin menar dock att det är uppenbart att kungen och statsministern var helt eniga i frågan och att statsministern aldrig ställde sig bakom skuldbeläggningen.[21]

Gustaf V i uniform med kronprins Gustav Adolf och prins Bertil.

Efter att Nazityskland invaderat Sovjetunionen den 22 juni 1941, skrev Gustaf V ett privat brev till Hitler i oktober 1941 i vilket han tackade Hitler för att han beslutat slå ned den "bolsjevikiska pesthärden" och gratulera honom till "den redan uppnådda framgången" på östfronten.[22] Emot majoriteten i riksdagen och regering förklarade kungen också i brevet att han hoppades att kommunistpartiet snart förbjöds i Sverige samt att bolsjevismen var en fara för hela Europa. Brevet skickades efter att han meddelat statsminister Hansson om saken, i anslutning till nya krav från Tyskland om transiterin, som kungen deltog i att neka dem - det senare brukar kallas "februarikrisen 1942".[23]

Kung Gustaf, som av tidningen Social-Demokraten betecknats som "folk- och fredskungen"[24] erbjöd Tyskland och Storbritannien i augusti 1940 sina tjänster för fredsförhandlingar. Storbritanniens premiärminister Winston Churchill undanbad sig dock den som han uttryckte det, "föraktlige kungen av Sveriges"[25] tjänster. Gustaf V tydliggjorde sin egen syn på sin funktion på sin 85-årsdag 1943, då han i ett tal på borggården sa att i normala fall ska en konstitutionell kung inte ta ställning och leda i en viss riktning men i undantagsfall som detta krig hade han personligen försökt hjälpa landet ur omedelbara svårigheter.

Den 30 juni 1944 bad kung Gustaf Ungerns statschef i mänsklighetens namn att rädda de ungerska judarna.[26] Redan våren 1933 hade kung Gustaf vid ett besök i Berlin försökt få Hitler att mildra förföljelserna mot judar.[27] Efter författningsändringen 1918 blev dessa personliga vädjanden återkommande inslag i kung Gustafs utrikespolitiska delaktighet. När USA:s president Franklin D. Roosevelt 1938 sökte fredsförhandlingar med Hitler och kallade till internationell fredskonferens, vände han sig till kung Gustaf, som 27 september riktade en personlig vädjan till den tyske rikskanslern "i fredens intresse".[28]

Kanske var det därför kung Gustaf var adressaten när Theodor Wanner överlämnade en bild till Arvid Fredborg under hösten 1942 som föreställde en massavrättning av judar, och var det första beviset, eller ett av de första, för nazisternas folkmord. Efter flera äventyr nådde fotografiet kung Gustaf som skickade det vidare till kung Georg VI av Storbritannien, och strax därefter blev dessa övergrepp kända för allmänheten.[29]

Efter andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Se även: Baltutlämningen
Gustaf V tar emot en bukett blommor.

Efter andra världskriget begärde Sovjetunionen och de västallierade att Sverige skulle utelämna baltiska soldater som stridit för Nazityskland vilka flytt till Sverige, och samlingsregeringen samtyckte. Detta väckte en stark opinion mot beslutet, och kung Gustaf ingrep en sista gång i en inflammerad utrikespolitisk fråga. Han riktade en vädjan till Stalin att vänta med baltutlämningen men Stalin avslog kungens vädjan. Även i efterhand har det diskuterats huruvida det var rätt att genomföra den så kallade baltutlämningen.[30]

1946 körde kungens chaufför i diket, kurvan kom att kallas för Kungens kurva.

Med tilltagande ålder började kung Gustaf varje vår vistas i NiceRivieran. År 1948 fyllde han 90 år och firades storstilat, men orken minskade och kronprinsen fick rycka in och ersätta honom, till exempel vid utdelningen av Nobelpriset 1948 och vid riksdagens högtidliga öppnande 1950. Inte heller kunde han medverka vid firandet av Svenska flaggans dag 1950. Sina offentliga plikter utövade han alltid om det var möjligt och sin sista regeringskonselj ledde han den 27 oktober 1950. Under sina sista år hade kungen problem med återkommande luftrörskatarr.[31]

Privatliv och intressen[redigera | redigera wikitext]

Tennis[redigera | redigera wikitext]

Gustav V i Tennisstadion 1942.
Gustaf V:s namnteckning på en häll vid Frösundavik år 1923.

Gustaf V var en tämligen framstående tennisspelare och tävlade under pseudonymen Mr. G. Som tennisspelare och gynnare av sporten blev han internationellt känd och han invaldes 1980 som hittills ende monark i International Tennis Hall of Fame. Han var en av pionjärerna inom svensk tennis och bidrog aktivt runt 1880 till att introducera spelet i Sverige. Som dåvarande kronprins lärde han sig spelets grunder i England, och lät 1881 tillsammans med hovstallmästare Edward Sager anlägga en tennisplan på Tullgarn. Under 1890-talets första år anlades flera banor runt om i landet, såväl ute som inne. Kronprins Gustaf instiftade 1896 i Stockholm, "Kronprinsens Lawn-tennisklubb", sedermera Kungliga Lawn-tennisklubben (KLTK), en av de ledande klubbarna i Sverige. Han var också en generös donator av tennispriser, och satte 1936 upp vandringspriset King's Cup som kan sägas vara en europeisk motsvarighet till Davis Cup.[32]

Att spela tävlingstennis ansågs under 1900-talets första årtionden vara en synnerligen opassande sysselsättning för en monark, och då kung Gustaf ville ställa upp i en mixed dubbelturnering på Rivieran tillsammans med den svenska elitspelaren Sigrid Fick, var det flera personer som med Karl Gerhards ord satte "kungssången i vrångstrupen". Kungens intresse bidrog dock snart till en omvärdering av tennisen. Genom åren tävlade han i olika mindre tävlingar i dubbel med framstående spelare som fransmännen Jacques Brugnon och Jean Borotra samt tysken Gottfried von Cramm, ofta inför mycket publik. Vid ett besök i Berlin gick kung Gustaf direkt från ett möte med Hitler, till en tennismatch med den judiske spelaren Daniel Prenn.[33] Under andra världskriget vädjade kungen till Tyskland att ge de fängslade Davis Cup-spelarna, fransmannen Jean Borotra och tysken Gottfried von Cramm en bättre behandling, vilket kan ha räddat deras liv.[34] Kung Gustaf spelade också mycket tillsammans med svenska elitspelare som Gunnar Setterwall och Kalle Schröder. Tillsammans med Setterwall vann han 1906 dubbeltiteln i den stora "Majtävlingen" i Skåne genom finalseger över Carl Kempe och engelsmannen Dehring. Kung Gustaf spelade också tennis tillsammans med bland andra Sven Jerring och Karl Gerhard [35].

Hans spelstil har karakteriserats som "hemvävd", men han hade med tanke på sin stigande ålder en god spelstyrka långt upp i åren. Hans absolut bästa slag var lobben som han sägs ha spelat med nästan mästerlig precision, och bättre än många elitspelare. Kungens livmedikus försökte få honom att minska på tennisspelandet när han började närma sig åttiofem år. År 1946, bara några år före sin död, upphörde han självmant med tennisspel. Han beklagade då att hans krafter inte längre räckte till och att hans ögon blivit så svaga att han inte längre kunde fixera bollen.

Andra intressen[redigera | redigera wikitext]

Kung Gustaf var en kunnig och hängiven samlare av konsthantverk, i synnerhet svenskt silversmide 1650–1850. Föremålen i hans samling uppgår till över tusen. Ett annat livaktigt intresse var jakt, där han ibland jagade vid Skabersjö i Skåne. Han jagade till så sent som vid 91 års ålder i parken på Drottningholm. Älgjakt blev liksom tennis populärt genom Gustaf V:s intresse. Gustaf V var mycket musikintresserad. Som student sjöng han bas i Allmänna Sången, och umgicks i samma musikkretsar som operasångerskan Mathilda Taube-Grabow. 1897–1907 var han ordförande (preses) i Musikaliska akademien. Då ämbetet innebar många resor, lät kungen bygga en personlig järnvägsvagn. Vagnen hade sovrum, salong och kupéer för tjänstefolk, samt radio och telefon. Den var inredd i blått i två nyanser.

Kungen var även förtjust i operett och ska ha sagt: "det är inte genren utan kvalitén i genren som är avgörande".[36].

Död[redigera | redigera wikitext]

Kronprins Carl Gustaf med drottning Louise (till vänster) och prinsessan Sibylla vid Gustaf V:s begravning.

Den 29 oktober 1950 på morgonen avled kung Gustaf, och riksmarskalk Birger Ekeberg meddelade kl. 09.03 från Drottningholms slott:

Hans Majestät Konung Gustaf V, Sveriges, Götes och Vendes konung, har i dag, den 29 oktober 1950, kl. 08.35 förmiddagen i en ålder av 92 år och i sitt 43:e regeringsår lugnt och stilla avlidit på Drottningholms Slott. Djup sänker sig konungssorgen över landet, varm och innerlig är tacksamheten för den bortgångne landsfaderns av ridderlighet, klokhet och levande ansvarskänsla präglade konungagärning.

Kungaringning pågick i landets kyrkor kl. 12–12.30 på måndagen och de efterföljande dagarna enligt officiella meddelanden. Dödsorsaken var enligt dödsattesten "kronisk luftrörskatarr med bronchiectasier och åldersförändringar i cirkulationsorganen". Slutet kom omärkligt och kungen insomnade utan smärta, berättade livmedikus Hjalmar Casserman. Svenska Dagbladet uttryckte känslan i landssorgen med Erik Axel Karlfelts ord: "ett blommande rike har mist sin herre och far."[37] Den 9 november ägde begravningen rum i Riddarholmskyrkan. Kung Gustaf var den siste som fick plats i det bernadotteska gravkapellet. Med sina knappt 43 år på tronen är Gustaf V den näst längst regerande monarken i Sveriges historia. Endast Magnus Eriksson slår honom med 44 år och 7 månader, av vilka 12 år dock var som omyndig.

Familjemedlemmar och republikanen Ernst Wigforss porträtterar kung Gustaf likartat.[38] Han hade en naturlig, beslutsam, rättvis och ärlig personlighet, som med sin nedärvda plikt som drivkraft utövade sitt ämbete utan prestigeskäl och utan att någonsin glömma sin ställning. Som privatperson kunde han vara "uppspelt som en pojke, full av skämt och gamman" och tillbringade fritiden helst med glada människor han kunde umgås med på ett otvunget sätt.[39] I hans ämbete var "älskvärd vänlighet" ett genomgående personlighetsdrag, och en "osökt och självklar värdighet".[40]

Gustav V fick en skog uppkallad efter sig i Israel, genom organisationen Keren Kajemet.

Ordnar och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Gustaf V var Herre och Mästare över alla Svenska ordnar (Serafimerorden, Svärdsorden, Nordstjärneorden, Vasaorden & Carl XIII:s orden) samt innehavare av Oscar II:s och drottning Sofias Guldbröllopsminnestecken; Oscar II:s Jubileumsminnestecken; Konung Gustaf V:s jubileumsminnestecken; kronprins Gustafs och kronprinsessan Victorias Silverbröllopsmedalj samt hedersledamot av Johanniterorden.

Utländska ordnar[redigera | redigera wikitext]

  • Kungliga Sachsiska Rautenkrone-orden
  • Hertigliga Sachsen – Ernestinska Husorden; Storhertliga Sachsen-Weimarska orden Vita falken
  • Kungliga Siamesiska orden Maha Chakri
  • Kungliga Spanska Gyllene skinnets orden
  • Kungliga Storbritanniska Strumpebandsorden och Bathorden samt Victoriakedjan
  • Tjeckoslovakiska Vita lejonets orden med kedja
  • Kungliga Turkiska Imtiazorden och Osmaniéorden
  • Kungliga Ungerska S:t Stefansorden och Förtjänstorden
  • Venezuelas Bolivarorden med kedja
  • Kungliga Württembergska kronorden
  • Österrikiska Hederstecknet
  • Hans Höghet Furstens av Monaco orden S:t Carlo
  • Kunglig Brittisk Minnesmedalj och Kröningsmedalj samt Kejsare Wilhem I:s Minnesmedalj.

Källa för samtliga[41].

Barn[redigera | redigera wikitext]

Gustaf V är den senaste svenska kunglighet som gravsatts i Riddarholmskyrkan. Ovanpå hans sarkofag vilar den 20 år tidigare avlidna drottning Viktorias stoft.
  1. Gustaf VI Adolf (1882–1973)
  2. Wilhelm (1884–1965)
  3. Erik (1889–1918)

Anfäder[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Carl XIV Johan
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Oscar I
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Drottning Desideria
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Oscar II
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertig Eugène av Leuchtenberg, vicekung av Italien
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Joséphine av Leuchtenberg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Augusta Amalia av Bayern
 
 
 
Kung Gustaf V
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertig Friedrich Wilhelm av Nassau
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertig Wilhelm I av Nassau
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Burggrevinnan Luise av Kirchberg-Sayn-Hachenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Sophie av Nassau
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prins Paul av Württemberg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Pauline av Württemberg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Charlotte av Sachsen-Altenburg
 
 
 

Haijbyaffären[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Haijbyaffären

Uppgifter gjorde gällande att Gustaf V gjorde närmanden mot och hade sexuella förhållanden med män.[42] Mest känt har Kurt Haijbys påstående om en sexuell förbindelse med Gustaf V blivit, vilket efter kungens död gav upphov till den så kallade Haijbyaffären.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Den 1 april 1945 hade Gustav V regerat i 37 år, 3 månader och 23 dagar. Han passerade därmed Gustav Vasas regeringsrekord. Källa: Morris, Desmond; Elgklou Lars, Strid Ove (1985). År för år: [stora rekordboken om kända personers framgångar, misslyckanden, romanser, olyckor, brott, omvändelser, maktövertaganden, avhopp, upptäckter och uppfinningar m m mellan 0 och 100 år]. Stockholm: Norstedt. Libris 7154012. ISBN 91-1-843392-8 (inb.) , avsnitt "86".
  2. ^ Populär Historia
  3. ^ Fritz von Dardel, Minnen, Fjärde delen 1871–1872, P.A. Norstedt & Söners förlag Stockholm 1913, s.37
  4. ^ Kung Gustaf och hans folk, Åhlén & Åkerlund, Stockholm 1950. Kronologi: 1874
  5. ^ Gustaf V i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)
  6. ^ Gustaf V och hans tid 1907-1918, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13376-3 s.124
  7. ^ Jörgen Weibull, Bernadotterna på Sveriges tron, Bonniers förlag Stockholm 1971, s.96
  8. ^ [a b] Arvid Lindman, Dagboksanteckningar, utgivna genom Nils F. Holm, Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar 1. Stockholm 1972, s.210-211
  9. ^ Gunnar Hägglöf, Möte med Europa, P.A. Norstedt & Söners förlag Stockholm 1971, femte uppl, s.40-41. Hägglöf återger här utrikesminister Albert Ehrensvärds berättelse, vars förhållande med kungen enligt Hägglöf var mycket svalt.
  10. ^ Jörgen Weibull, Bernadotterna på Sveriges tron, Bonniers förlag Stockholm 1971, s.94-95
  11. ^ Torsten Nothin, Hågkomster, Natur och kultur Stockholm 1966, s.82-82
  12. ^ Torsten Nothin, Hågkomster, s.129
  13. ^ Ernst Wigforss, Minnen III 1932–1949, Tidens förlag Stockholm 1954, s.143
  14. ^ Tage Erlander, Samtal med Arvid Lagercrantz 1960-talet, Tidens förlag Stockholm 1982, s.142
  15. ^ Sten Carlsson, "Gustaf V", Den svenska historien 9, s.269
  16. ^ Karl-Gustaf Hildebrand, När var hur 1952
  17. ^ Krister Wahlbäck, Regeringen och kriget. Ur statsrådens dagböcker 1939–41, Bokförlaget Prisma Stockholm 1972, s.101-111.
  18. ^ Vilhelm Moberg skrev i Därför är jag republikan (1955) angående Gustafs agerande: "I tyska utrikesdepartementets arkiv har påträffats en rapport från prinsen av Wied, tysk minister i Stockholm 1941, enligt vilken Gustaf V själv hade omtalat för ministern, att han hade medverkat till regeringens beslut om division Engelbrecht genom att tala om abdikation: Han skulle avgå, om icke tyskarna fick sin begäran beviljad."
  19. ^ Krister Wahlbäck, Regeringen och kriget. Ur statsrådens dagböcker 1939–41, s.168-171. Per Albin Hanssons redogörelse i dagboken är nedtecknad en månad efter krisen.
  20. ^ Ernst Wigforss, Minnen III 1932–1949, s. 148–149
  21. ^ Torsten Nothin, Hågkomster, s. 402-403
  22. ^ Rickardsson, Gunnar (29 juli 2007). ”"Churchill fick vredesutbrott över svenske kungens svek"”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=675044. Läst 14 mars 2010. 
  23. ^ Stig Hadenius, Gustaf V. En biografi, Stockholm 2007, s. 244 ff
  24. ^ Stig Hadenius, Gustaf V. En biografi, Stockholm 2007, s. 217
  25. ^ Staffan Thorsell, Mein lieber riechskanzler: Sveriges kontakter med Sverige rikskansli, Stockholm 2006, s. 180. tjänster
  26. ^ Torsten Dahl, Svenska Män och Kvinnor 3 G-H, s.167
  27. ^ Jörgen Weibull, Bernadotterna på Sveriges tron, s.100
  28. ^ 100 år med Svenska Dagbladet 1884–1984. Ett sekel speglat i tidningssidor, red. Lars Lagerstedt, sid. 30 september 1938
  29. ^ Arvid Fredborg, Destination : Berlin, P.A. Norstedt & Söners förlag Stockholm 1985, s.194-196
  30. ^ http://www.ne.se/baltutl%C3%A4mningen
  31. ^ Svenska Dagbladets årsbok, årgångarna 1946-1950
  32. ^ King Gustav V of Sweden | International Tennis Hall of Fame
  33. ^ Karl Gerhard, Katt bland hermeliner, s. 84
  34. ^ International Hall of Fame/Gustav V
  35. ^ Ett sekel av svensk tennis 1896-1996. Festskrift utgiven av KLTK vid dess 100-årsjubileum. ISBN 91-630-4308-4
  36. ^ Lars Elgklou i Bernadotte, historien – och historier – om en familj ISBN 91 7008 882 9 s 202
  37. ^ 100 år med Svenska Dagbladet 1884–1984. Ett sekel speglat i tidningssidor, red. Lars Lagerstedt, Svenska Dagbladets Förlags AB Stockholm 1984, sid. 30 oktober 1950
  38. ^ Prins Wilhelm och Lennart Bernadotte, Kungaboken, utgiven av Barnens Dagsledares Förening till förmån för Sveriges barn, tryckt i Stockholm 1943, s.1–6; Ernst Wigforss, Minnen III, s.170–177
  39. ^ Prins Wilhelm och Lennart Bernadotte, Kungaboken, s.4
  40. ^ Ernst Wigforss, Minnen III, s.175
  41. ^ Sveriges statskalender för året 1945, [Med bihang], utgiven efter Kungl. Maj:ts nådigste förordnande av dess Vetenskapsakademi, Uppsala & Stockholm 1945 ISSN 0347-7223 avsnitt 901, s. 5
  42. ^ Staffan Skott, Alla dessa Bernadottar, s. 91-120

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • 100 år med Svenska Dagbladet 1884-1984. Ett sekel speglat i tidningssidor, red. Lars Lagerstedt, Svenska Dagbladets Förlags AB Stockholm 1984
  • Fritz von Dardel, Minnen, Fjärde delen 1871-1872, P.A. Norstedt & Söners förlag Stockholm 1913
  • Tage Erlander, Samtal med Arvid Lagercrantz 1960-talet, Tidens förlag Stockholm 1982
  • Arvid Fredborg, Destination : Berlin, P.A. Norstedt & Söners förlag Stockholm 1985
  • Karl Gerhard, Katt bland hermeliner, Albert Bonniers förlag Stockholm 1956
  • Gunnar Hägglöf, Möte med Europa, P.A. Norstedt & Söners förlag Stockholm 1971, femte uppl
  • Arvid Lindman, Dagboksanteckningar, utgivna genom Nils F. Holm, Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar 1. Stockholm 1972
  • Torsten Nothin, Hågkomster, Natur och kultur Stockholm 1966
  • När Var Hur 1952
  • Krister Wahlbäck, Regeringen och kriget. Ur statsrådens dagböcker 1939-41, Bokförlaget Prisma Stockholm 1972
  • Ernst Wigforss, Minnen III 1932-1949, Tidens förlag Stockholm 1954
  • Händelser man minns - en bokfilm, fil dr Harald Schiller 1970
  • Kung Gustaf och hans folk, Åhlén & Åkerlund, Stockholm 1950
  • Dahl, Torsten (1946), Svenska Män och Kvinnor 3 G-H, Stockholm: Albert Bonniers förlag 
  • Carlsson, Sten; Grenholm, Gunvor (1968), Den svenska historien. 9, Industri och folkrörelser, 1866-1920, Stockholm: Albert Bonniers förlag 
  • Setterwall, Åke (1938), Gustaf V som människa och konung: minnesbok vid den av Överstyrelsen för Svenska Röda Korset anordnade utställningen i Liljevalchs konsthall 21 maj-19 juni 1938, Stockholm 
  • Göransson, Göte (1950), Kung Gustaf och hans folk, Stockholm: Åhlén & Åkerlunds förlag, Albert Bonnier 
  • Weibull, Jörgen (1971), Bernadotterna på Sveriges tron, Stockholm: Bonniers förlag 
  • Wilhelm, Prins; Bernadotte, Lennart (1943), Kungaboken : till konung Gustaf på åttiofemårsdagen den 16 juni 1943, Stockholm: Barnens Dagsledares Förening 
  • Franzén, Mats (1996), Ett sekel av svensk tennis, Stockholm: Festskrift utgiven av Kungliga Lawn Tennis Klubben vid dess 100-årsjubileum, ISBN 91-630-4308-4 
  • Skott, Staffan (1996), Alla dessa Bernadottar : kungarna, de kungliga och de övriga, Stockholm: Albert Bonniers förlag, ISBN 91-0-056022-7 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]