Tångspigg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tångspigg
Spinachia spinachia by Line1.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Överklass Benfiskar
Osteichthyes
Klass Strålfeniga fiskar
Actinopterygii
Ordning Spiggartade fiskar
Gasterosteiformes
Familj Spiggar
Gasterosteidae
Släkte Spinachia
Art Tångspigg
S. spinachia
Vetenskapligt namn
§ Spinachia spinachia
Auktor Linné, 1758
Hitta fler artiklar om djur med

Tångspigg (Spinachia spinachia) är en taggfenig fisk i familjen spiggar.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Tångspiggen är gråbrungrön på ovansidan, medan buken är påtagligt ljusare, ofta klart gröngul i färgen. Den är slank, med en lång och smal stjärt. Både ryggfena och analfena är korta men höga; bukfenorna saknas och är ersatta med två taggar. Framför ryggfenan, som sitter långt bak på kroppen, finns 14 till 16 små taggar. Tångspiggen kan bli 22 centimeter lång.[1]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Arten förekommer i Europa från Biscayabukten längs Atlantkusten, över Brittiska öarna till Nordnorge. Går in i Östersjön upp till Åland och Finska viken. I Nordamerika finns den från New Jersey runt Alaska till Alaskas Stillahavskust.[2]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Tångspigg äter huvudsakligen bottendjur, pungräkor och fiskyngel. Beroende på vattentemperaturen inträffar parningstiden i slutet av april och avtar i mitten av juli. Under våren börjar hannen att producera ett proteinrikt sekret som produceras från hannens njurtubuli celler. Detta sekret, som ser ut som en spindelväv, använder han för att väva samman böjliga och mjukare alger till ett runt bo, med ett ingångshål i mitten. Han bygger oftat boet en bit upp i robustare alger såsom till exempel, blåstång, sågtång eller knöltång. På håll kan det nästan likna ett skatbo som blivit byggt i ett träd. En hanne kan ta emot äggkullar från flera honor, om boet är stort nog, och det sker ibland att honor kan återvända till samma hanne för att lägga en till kull hos honom. Honorna och hannarna har ett flertal kullar genom en säsong och som kortast kan det ta 3-4 dagar för en hona att bli redo för att lägga en ny kull. Hannen tar hand om boet och äggkullen/kullarna själv genom att vakta dem mot äggpredatorer, putsa äggen och fläkta syrerikt vatten genom boet. Ju äldre kullen blir ju mer luckrar han upp boets alger runt äggen så att vattengenomströmningen skall öka, eftersom äggen kräver mer syre ju äldre de blir.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lars Nielsen, Ulf Svedberg 2006 Våra fiskar ISBN 91-518-4572-5
  2. ^ FishBase - Spinachia spinachia

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Östlund, S. 1995 Female 15-spined sticklebacks detect males with empty nests by non-visual cues. Journal of Fish Biology 47, 1106-1109.
  • Östlund, S. & Ahnesjö, I. 1998. Female fifteen-spined sticklebacks prefer better fathers. Animal Behaviour 56, 1177-1183.
  • Jones, A., Östlund-Nilsson S. & Avise J. 1998. A microsatellite assessment of sneaked fertilizations and egg thievery in the fifteen-spined stickleback. Evolution, 52, 848-858.
  • Östlund-Nilsson, S. 2000. Are nest characters of importance when choosing a male in the fifteen-spined stickleback (Spinachia spinachia)? Behavioral Ecology and Sociobiology 48, 229-235.
  • Östlund Nilsson, S. & Nilsson, G. E. 2000. Free female choice in stickleback: lack of preference for male dominance traits. Canadian Journal of Zoology 78, 1251-1258.
  • Östlund Nilsson, S. 2000. Female choice and paternal care in the fifteen-spined stickleback Spinachia spinachia. PhD thesis Uppsala University ISBN 91-554-4824-0.
  • Östlund-Nilsson, S. 2001 Fifteen-spined stickleback females prefer males with more secretional threads in their nests: an honest condition display by males. Behavioral Ecology and Sociobiology 50 (3), 263-269.
  • Östlund Nilsson, S. 2002 Does paternity or paternal investment determine the level of paternal care and does female choice explain egg stealing in the fifteen-spined stickleback? Behavioral Ecology 13(2), 188-192.
  • Östlund-Nilsson S. & Mayer, I. 2006. The other sticklebacks In: The biology of the three-spined stickleback (Östlund-Nilsson S., Huntingford F. A. & Mayer I. (eds)) CRC Press, Marine Science Series.