Trögkrypare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Trögkrypare
Hypsibius dujardini
Hypsibius dujardini
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Underrike Eumetazoa
Överstam Protostomier
Protostomia
Stam Trögkrypare
Tardigrada
Vetenskapligt namn
§ Tardigrada
Auktor Spallanzani, 1777
Klasser
Hitta fler artiklar om djur med

Trögkrypare eller björndjur (Tardigrada, från Latins tardus, långsam, och gradus steg) är en stam inom djurriket. De är mycket små, mellan 0,05 och 1 mm. Trögkryparna är i huvudsak vattenlevande, även om de också återfinns på land i exempelvis mossa. De kännetecknas av fyra kloförsedda "benpar", som används för att gå eller klättra på underlaget. Detta gör att de liknar små knubbiga björnar, vilket är upphovet till benämningen "björndjur".

Trögkryparna beskrivs ofta som bland de tåligaste organismerna på jorden. Vissa arter kan uthärda timmar och till och med veckor av stark strålning, vakuum och nedkylning till endast några grader över den absoluta nollpunkten genom att övergå till ett så kallat kryptobiotiskt stadium. De har även överlevt vistelse i rymden.

Björndjurens utvändiga uppbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Björndjuren brukar delas in i tre grupper, beroende på deras utvändiga uppbyggnad:

  • Arthrotardigrada, vattenlevande arter som har välutvecklade huvudbihang, oftast en mellanliggande utväxt och alltid utväxt A. Utväxterna på benen (klor, etc.) växer oftast, men inte alltid, ut från samma punkt.
  • Echiniscoidea, bepansrade arter som lever i kalkhaltig jord eller obepansrade vattenlevande björndjur. Huvudbihangen är mindre utvecklade än hos Arthrotardigrada, en mellanliggande utväxt finns oftast inte men utväxt A finns alltid. Utväxterna på benen växer inte ut från samma punkt.
  • Eutardigrada, lever mest i kalkhaltig jord. Har inga huvudbihang, inte ens någon mellanliggande utväxt. Deras kroppar är inte bepansrade. Utväxterna på benen växer inte ut från samma punkt. De dubbla klorna har utvecklats till en primär och en sekundär arm.

Arthrotardigrada[redigera | redigera wikitext]

Huvudbihangen för känsel är den mest användbara delen av Arthrotardigrada när det gäller indelning och en full uppsättning innefattar en enkel mellanliggande utväxt, ett par interna utväxter, ett par externa utväxter, ett par A-utväxter, ett par primära klor, ett par sekundära klor och ett par tertiära klor (dessa är dock sällsynta.) I många släkten, till exempel Parastygarctus, är dessa bihang av olika storlek och form, vilket drastiskt förändrar dess utseende och kan ge upphov till förvirring. Den relativa placeringen av bihangen är dock mer eller mindre oförändrad. Utväxterna är av varierande storlek, och varje utväxt är uppbyggd av tre understrukturer: en lökformig bas (cirrofon,) en krage(scapus,) och en hårliknande flagell. De relativa storlekarna av dessa komponenter används som ett artindelningskriterium inom den här gruppen. En avvikande struktur, ett smalt rör, har observerats i cirroforen i de primära klorna hos ett fåtal arter och efter dess första upptäckt i Florarctus antillensis (Van der Land, 1968) kallades det ”Van der Lands organ.” Den termen används nu ofta i beskrivningen av vattenlevande björndjur. Tertiära klor är sällsynta och har bara observerats hos ett mycket litet antal arter i släktena Angursa, Renaudarctus och Paradoxipus. Klorna har många olika utseenden, med former som klubb-, kupol-, banan- och njurformade. Sädesreceptorerna hos vissa arter är ganska lätta att upptäcka och är av varierande storlek och form. (Noda, 1986) har föreslagit att formen på vesikeln och kanalen som utgör sädesreceptorerna hos Halechiniscidae också kan vara av värde som ett kännetecken för bestämning av släkte eller art. Vissa arter stämmer dock inte med Nodas teori, till exempel är kanalerna i sädesreceptorerna hos Styraconyx tyrrhenus buckliga istället för skruvade, vilket antyder att en viss förbättring av Nodas teori behövs innan den kan användas med säkerhet. (Van der Land, 1968) beskrev benen hos Florarctus som arthropoda, då de är faktiskt är ledbaserade. Terminologin som används är dock samma som för leddjurens lemmar. Ett antal arter visar på förlängningar av kroppen. Dessa har förmodligen uppkommit för att öka rörelseförmågan i vattenmiljöer.

Echiniscoidea[redigera | redigera wikitext]

Hos de landlevande echiniscoiderna är plattor på ryggen en distinkt egenskap och en av de viktigaste för artbestämning. Dessa plattor finns inte hos de vattenlevande typerna – bland annat flera arter av Echiniscoides. Plattornas struktur är väldigt varierande. Hos en given art kan strukturen till och med variera mellan individuella plattor. Alternativt kan individuella plattor vara delade av band av varierande struktur som hos Echiniscus trisetosus. Utseendet av strukturen kan variera med fokus när det betraktas i hög förstoring. Man ska därför betrakta plattorna i flera olika fokusplan. Ett antal artbeskrivningar har inkluderat detaljer om skalet med objektivet inställt på både ”hög” och ”låg” fokus. Fokusinställningen är dock svår att standardisera och har bidragit till förvirring i några beskrivningar. Pigmenteringen är varierande, med några arter med väldigt ljusa plattor. Pigmenteringen hos vissa arter antas bero på djurets födokälla, till exempel ljusorange från karotenoider som finns i många lavar (Massonneau & May, 1950).

Förflyttningen av karotenoider från matsmältningsområdet till skalet via kroppen har beskrivits av (Mihelčič, 1950). Formen av plattorna är också väldigt varierande. Förutom variationer i storlek och struktur kan plattorna vara sammanväxta eller delade, som hos flera arter av Novechiniscus, där alla segmentplattor är udda. De enkla plattorna går över hela djurets bredd. Hos flera arter av Testechiniscus finns även magplattor som komplement till ryggplattorna. Hos Echiniscus tesselatus är plattan över huvudet indelad i 10 småplattor. Hos många arter har ändplattan två fördjupningar som kan vara endast små hål i framkanten eller stora fördjupningar som sträcker sig bort till bakkanten av plattan, och alltså dela upp plattan i två små plattor, som hos Hypechiniscus gladiator. Hos ett antal arter så som Pseudechiniscus novazeelandiae har framkanten av den pseudosegmenterade plattan bihang. I många arter av heterotardigrador är munnen placerad i en indragbar kon. Fyra klor sitter direkt på benet. På det fjärde paret ben hos flera arter av Echiniscus en tandkrage ses. Denna har ett varierande antal tänder. Små utväxter kan ofta synas på benen.

Eutardigrada[redigera | redigera wikitext]

Av de synliga utvändiga strukturerna i eutardigrador är klorna viktigast för att kunna identifiera arten. Eutardigradornas klor är av mycket varierande form. I ordningen Parachela är den andra förgreningen fäst i benet och den första förgreningen växer ut ur den andra. I Macrobiotidae är det två dubbelklorna på varje ben av liknande storlek och form och symmetriska. På Hypsibiidae däremot är dessa ofta av varierande storlek och form och asymmetriska. På Apochela är både den första och andra förgreningen fästa i benet. Andningsapparaten är synlig genom det transparenta ytterlagret på de flesta eutardigradorna, men den tillhör inte yttre uppbyggnaden. Kindöppningen har däremot ett par utvändiga kännetecken som kan hjälpa till vid artbestämning. Det yttre hos ett antal eutardigrada arter är färgat tack vare pigment i epitelvävnaden. Även om detta är ett varierande kännetecken som inte anses ha något större värde i artbestämningen så är det ett så synligt kännetecken att det ofta är en direkt guide till att kunna gissa vilken grupp en ny art tillhör. Till exempel så har ett antal arter i gruppen oberhauseri speciella rödbruna ränder på ryggen. Färgen kan inte användas om djuret har lagts i en lösning, så som Hoyers lösning, och är därför inte av något större värde vid artbestämning.

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Tardigraderna fortplantar sig på två olika sätt. Dels sker fortplantningen sexuellt mellan en hane och hona, men det finns även tardigrader som förökar sig genom hermafroditism. Det finns betydligt fler hermafroditiska djur eftersom alla kan lägga ägg och därför får de fler avkommor per individ. Nackdelen är att det blir sämre variation i den genetiska uppsättningen vilket leder till att dåliga egenskaper förstärks och kan få avkomman att bli defekt. Organen som de fortplantar sig med är olika för de två olika huvudarterna av tardigrader, eutardigrader och heterotardigrader. Hos eutardigrader kan anus räknas som en kloak eftersom de använder kloaken till befruktning också. Skillnaden på vilket kön heterotardigrader tillhör ses genom att jämföra deras huvudbihang. Bland hanar så är känselutväxten längre än den närliggande utväxten, och bland honor är känselutväxten kortare än den närliggande utväxten. Jungfrufödsel sker i den del populationer, och i vissa så är de vanliga. Det är effektivt om de ska "befolka" ett område eftersom ingen tid läggs ner på att leta efter en hanne som kan befrukta äggen. Om de ska föröka sig sexuellt så måste de hitta en hane som kan befrukta äggen och det tar betydligt längre tid. Äggen som de lägger har ett speciellt skal. Att göra skalet så speciellt kostar mycket energi. Anledningen att skalen är så speciellt utformat diskuteras. Nedan följer några teorier:

  • hålla ägget "säkert" även vid vattenrörelser.
  • undvika att andra djur äter upp det.
  • förebygga uttorkning genom att samla vatten i små utrymmen.

Det tros att en del arter använder någon sorts utskott på munnen för att ta sig ur sitt skal när det kläcks. Men detta gäller inte alla arter särskilt inte de som har svaga utskott. Under kläckningen och timmarna direkt efter så pumpar eutardigrader in vätska i tarmen genom att använda muskler som liknar de vi har i svalget. På det sättet sträcks embryot och när den svällt klart så är den större än ägget. De hjälper även dem att komma ut från ägget. Medan eutardigrader visar tydligt att de utvecklas efter att de kläckts så syns det inte lika väl på heterotardigrader. De utvecklas i 3 steg från det att de kläckts. I första så saknar de två "klor" jämfört med i vuxen form och i steg två så har de inte utvecklat någon könspor och kan inte fortplanta sig. I det tredje steget så är de fullt utvecklade. Genom hela deras liv så "ömsar" de skinn. Detta är också en del av deras utveckling.

Rymdexperiment[redigera | redigera wikitext]

Trögkryparnas härdighet i miljöer som är extrema vad gäller temperatur, vakuum, strålning och torka gör att de ofta nämns i diskussioner om panspermteorin. Teorin behandlar möjligheten av spridning av liv i universum genom transport av biologiska varelser mellan himlakroppar. Bland annat av detta skäl har björndjurens överlevnad testats i rymden. En stor andel av en av de två arter som testades överlevde två veckors exponering i rymden om solens UV-strålning delvis skärmades bort. Däremot dog nästan alla de björndjur som utsattes för solens fulla UV-strålning.[1]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Björndjur de första djur som överlevt i rymden. Pressmeddelande från ESA, publicerat 15 september 2008, länkat samma dag.