Transkriptionsfaktor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Många transkriptionsfaktor består av två stavar som glider längs med DNA. Stavarna har utskott av leucin(rött). När de träffar en passande DNA-sekvens hakar utskotten fast vid varandra precis som tänderna i ett blixtlås. Man kallar därför sådana transkriptionsfaktorer för leucine zippers.

Transkriptionsfaktorer är en grupp proteiner som behövs för att en gen ska börja kopieras till RNA, alltså för att transkriptionen ska starta. Många hormoner verkar genom att binda till och aktivera transkriptionsfaktorer, vilket gör att transkriptionen av olika gener påbörjas.

Generella transkriptionsfaktorer[redigera | redigera wikitext]

De generella transkriptionsfaktorerna är proteiner som alltid behövs vid transkription, oavsett vilken gen det gäller. Till dessa hör bland annat TFIIA och TFIIB, där TFII refererar till att de interagerar med RNA-polymeras II, som syntetiserar mRNA i eukaryota celler.

Generella transkriptionsfaktorernas roll i transkriptionsinitieringen:

  • Transkription med RNA-polymeras II initieras genom att transkriptionsfaktorn TFIID binder till en DNA-sekvens på promotorn som kallas TATA-box, som befinner sig omkring 25 baspar uppströms från genen som ska transkriberas och består av en sekvens av adenin och tymin, oftast i basparsföljden TATAAA.
  • Inbindningen orsakar en förändring i DNA-strukturen som gör att fler transkriptionsfaktorer samt RNA-polymeras II kan bilda ett komplex vid TATA-boxen.
  • En annan generell transkriptionsfaktor, TFIIH, kommer med hjälp av ATP-hydrolys att tvinga isär DNA-dubbelhelixen så att RNA-polymeras kan binda till DNA-strängen och påbörja transkriptionen.
  • Transkriptionen initieras då TFIIH fosforylerar RNA-polymeras II. Detta medför att dess konformation förändras vilket gör att RNA-polymeraset kan dissociera från komplexet men fortfarande vara bunden till DNA-strängen, så att hela genen kan transkriberas. Fosforyleringen bidrar även till att proteiner som ska processa RNA efter transkriptionen kan binda in till polymeraset.
Lambdarepressorn (grön) är en hämmande transkriptionsfakor. Den passar ihop med en viss DNA-sekvens och låser den så att den efterföljande genen inte kan avläsas.

Regulatoriska transkriptionsfaktorer[redigera | redigera wikitext]

De regulatoriska, eller specifika transkriptionsfaktorerna varierar från gen till gen. Regulatoriska transkriptionsfaktorer binder oftast till DNA uppströms från genen de reglerar, men kan även binda nedströms, efter genen.

Transkriptionsfaktorerna kan vara antingen hämmande och kallas då repressorer, ellen stimulerande och kallas då aktivatorer. Dessa transkriptionsfaktorer, som kan utgöras av antingen protein eller regulativa RNA-transkript, binder sedan in till områden på DNA-sekvensen. DNA-skvenser där aktivatorer binder kallas enhancerregioner, medan de sekvenser till vilka repressorerna binder kallas silencers eller insulatorregioner.

Avståndet från en regulatorisk transkriptionsfaktor till genen kan vara väldigt stort, upp till flera tusen baspar. För att kunna interagera med de generella transkriptionsfaktorerna på promotorn sker en veckning av DNA-kedjan. Ofta används ett stort protein kallat mediator som mellanhand. Detta stora proteinkomplex gör en sammanvägning av olika aktivatorers och repressorers sammanlagda signaler för att avgöra om genen ska transkriberas. Vissa transkriptionsfaktorer kan på så vis reglera differentieringen av celler i ett embryo av en flercellig organism och därmed identiteten hos hela organ. Viktiga regulatoriska transkriptionsfaktorer är Hox-generna och MADS-box generna.