Trubbnoshörning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Trubbnoshörning
Status i världen: Nära hotad[1]
Rhinoceros in South Africa adjusted.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Uddtåiga hovdjur
Perissodactyla
Familj Noshörningar
Rhinocerotidae
Släkte Ceratotherium
Gray, 1868
Art Trubbnoshörning
C. simum
Vetenskapligt namn
§ Ceratotherium simum
Auktor Burchell, 1817
Utbredning
Utbredningsområde för underarterna C. s. cottoni (orange) och C. s. simum (grön)
Utbredningsområde för underarterna C. s. cottoni (orange) och C. s. simum (grön)
Hitta fler artiklar om djur med

Trubbnoshörningen eller vita noshörningen (Ceratotherium simum) är en art i familjen noshörningar. Namnet vit noshörning är en översättning av engelskans white rhino, som har sitt ursprung i engelsmännens missuppfattning av boerns namn "wyd muil", ungefär vid mule.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Djuret har en bred mule, vilken är ämnad för att beta gräs. Kroppslängden (huvud och bål) ligger mellan 335 och 420 cm och boghöjden mellan 150 och 185 cm. Vikten varierar mellan 1 400 och 1 700 kg för honor och mellan 2 000 och 3 600 kg för hannar.[2] Svansen är med en längd av 50 till 70 cm jämförelsevis kort och bär bara vid slutet några tydliga hår. Annars finns tydliga hår bara på ögonlocken och vid öronens kanter. På övriga huden kan det finnas mycket glest fördelade och nästan osynliga hår. Trubbnoshörningen har en grå till gulbrun kroppsfärg.[2]

Det främre hornet kan bli 150 cm lång men når vanligen en längd omkring 60 cm.[2] Med upp till 50 cm längd är det andra hornet tydlig kortare. Honor har vanligen längre och smalare horn än hannar.[3]

Utbredning och habitat[redigera | redigera wikitext]

Arten förekommer naturlig på den afrikanska savannen och liknande slätter som är täckta av gräs och buskar.[1]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Djuret äter huvudsakligen gräs och i viss mån även andra växter.

I motsats till de andra noshörningarna bildar trubbnoshörningar även grupper med omkring tio individer. Gruppen består oftast av några honor och deras ungdjur. Ibland ingår även hannar i gruppen så länge de håller avstånd från flockens icke parningsberedda honor.

Den nordliga underarten hade sin parningstid mellan februari och maj men gäller som utdöd i vild tillstånd. För den sydliga underarten finns inga särskilda parningstider. Efter dräktigheten som varar mellan 548 och 578 dygn (cirka 18 till 19 månader) föder honan vanligen ett enda ungdjur. Honan får en kalv vart 4:e eller 5:e år. Ungdjur är efter cirka 5 år (åtskilliga honor vid 3 års ålder) könsmogna.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Trubbnoshörning förekommer i två underarter vilka sannolikt delades för mer än 500 000 år sedan. Den sydliga underarten är för närvarande inte starkt hotad, det finns över 8 000 exemplar, och den jagas även vid så kallade souvenirjakt, alltså för hornen.

Den nordliga underarten förekommer med mindre än 60 exemplar i nationalparken Garamba i Kongo och tillhör tillsammans med javanoshörningen den mest hotade populationen av noshörningar på jorden. År 2008 räknade man med fyra levande exemplar i frihet, i nationalparken, men 2011 kunde dessa inte återfinnas och det finns risk för att de enda levande djuren av den nordliga trubbnoshörningen är sju stycken som lever i fångenskap. Forskare har emellertid i början av september 2011 meddelat att de har lyckats ta fram stamceller av nordlig trubbnoshörning. Detta kan vara en väg att skapa nya individer av arten och därmed bevara den för framtiden.[4]

Kända trubbnoshörningar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] IUCN SSC African Rhino Specialist Group 2008 Ceratotherium simum. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 25 november 2010.
  2. ^ [a b c] Nowak, R. M. (1999) sid.1037/40
  3. ^ Colin B. Groves: Species characters in rhinoceros horns. Mammalian Biology 36 (4), 1971, pp. 238–252
  4. ^ Endangered species set for stem cell rescue, BBC den 4 september 2011.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0-8018-5789-9