Noshörningar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Noshörningar
Trubbnoshörning
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Uddtåiga hovdjur
Perissodactyla
Familj Noshörningar
Rhinocerotidae
Vetenskapligt namn
§ Rhinocerotidae
Auktor Gray, 1821
Arter (recenta)
Hitta fler artiklar om djur med

Noshörningar (Rhinocerotidae) är en familj uddatåiga hovdjur som omfattar fem nutida arter. Deras mest utmärkande drag är det stora hornet på nosen. Till skillnad från horn hos parigt behornade däggdjur består det helt och hållet av keratin (hornämne) och har ingen kärna av ben.[1][2]

Utseende och anatomi[redigera | redigera wikitext]

Alla nu levande noshörningsarter har ett eller två horn på nosen. Hos fossil av noshörningar har man upptäckt arter som helt saknade horn. Det främre hornet hos arter med två horn, och det enda hornet hos arter med ett horn, sitter över näsbenet. Det andra hornet hos arter med två horn sitter på främre skallen. Hornen är inte fästa vid kraniet utan enbart fästa vid huden.[3] Hornets form förändras med tiden genom strider mellan artfränder och när hornet skrapas över marken. Det största uppmätta hornet hade en längd på 1,58 meter. Hornet är inte uppbyggt av benvävnad, utan av kraftigt tvinnat hår (keratin).

Noshörningar har en robust kropp och korta tjocka extremiteter. Fötterna har tre tår som sluter i breda hovar. Den korta svansen har i änden en vippa.[3] Den tjocka huden har en grå- till brunaktig färg. Hos de arter som lever i Asien bildar huden vid halsen och vid övre delen av extremiteterna stora veck, vilket får den att likna ett pansar.

Noshörningarnas syn är inte väl utvecklad, istället har de anmärkningsvärt bra luktsinne och hörsel. Hannarnas testiklar ligger inte i ett scrotum utan inne i kroppen. Honornas två spenar ligger i skrevet.[2]

De afrikanska arterna har inte några framtänder men de asiatiska arterna har en framtand i varje käkhalva. Fram till kindtänderna har alla noshörningar en lucka (diastema) där hörntänder saknas.[3]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Noshörningar lever oftast ensamma[2] men på savannen syns ibland mindre grupper. Noshörningar håller vanligtvis ett mindre revir men om tillgången på föda och vatten minskar kan de göra långa vandringar.[3] När honorna är parningsberedda strider hannarna om möjligheten att para sig. Stridens vinnare markerar reviret med urin och avföring. Även innan parningsakten sker mindre strider mellan hannen och honan. Efter dräktigheten som varar i 15 till 18 månader[3] föds nästan alltid ett enda ungdjur. Ungen lever upp till 2,5 år nära modern. Om en hona föder ytterligare ett ungdjur under denna tid jagas det äldre syskonet åtminstone tillfälligt bort.

Noshörningar är främst aktiva mellan skymningen och gryningen, de sover på dagen. Individerna undviker kontakt med människor. Inkräktare angrips nästan alltid om djuret känner sig hotat. Attacken är inte målmedveten[2] men på grund av djurets horn och storlek kan den vara dödlig. Noshörningar springer med en hastighet på upp till 45 km/h (12,5 m/s) vilket motsvarar hastigheten av en professionell löpare.

Noshörningar eskorteras ofta av fåglar som oxhackare (Buphagus) och kohäger (Bubulcus ibis), vilka sitter på huden och befriar den från parasiter.[2] Unga individer dödas i sällsynta fall av stora kattdjur, men vuxna individer har förutom människan inga fiender.

Systematik och evolution[redigera | redigera wikitext]

De första noshörningarna levde för cirka 60 miljoner år sedan. Under miocen, för cirka 20 miljoner år sedan, fanns kanske 30 olika arter av noshörning.[4]

Under tertiär var Rhinocerotoidea (noshördningsfamiljens överfamilj) ett av de artrikaste och mest mångsidiga grupperna bland de uddatåiga hovdjuren. De flesta tidiga arter saknade horn, och horn tycks ha utvecklats inom olika grupper oberoende av varandra.[5]

I familjen Hyracodontidae fanns släktet Paraceratherium (även känt under namnen Baluchitherium och Indricotherium som idag är föråldrade) med det största landlevande däggdjuret någonsin.[6] De hade en lång hals, saknade horn och levde under oligocen. De äldsta kända fossilen som relateras till noshörningar finns från eocen. Dessa Amynodontidae var ungefär lika stor som dagens noshörningar, saknade horn och levde troligen av vattenväxter.

I Nordamerika levde flera små arter, däribland Hyracodon, som var lätt byggda och påminde om dagens hästar. Många noshöringsarter levde amfibiskt som Metamynodon i Nordamerikas sumptrakter och den kortbenta Teloceras från miocen. De sista nordamerikanska norshörningarna dog ut under slutet av miocen.[7]

De fem arter som förekommer idag fördelas på tre släktgrupper. Den akut utrotningshotade sumatranoshörningen (Dicerorhinus sumatrensis) placeras som ensam art i tribuset Dicerorhinini. Tribus Rhinocerotini skiljde sig från Dicerorhinini för 10 miljoner år sedan. Rhinocerotini omfattar idag endast av ett släkte med de två arterna indisk pansarnoshörning (Rhinoceros unicornis) och javanoshörning (Rhinoceros sondaicus). De afrikanska arterna spetsnoshörning (Diceros bicornis) och trubbnoshörning (Ceratotherium simum) bildar det tredje tribuset Dicerotini. Dessa två arter skiljde sig åt för cirka 5 miljoner år sedan.[källa behövs]

De egentliga noshörningarna (Rhinocerotidae) delas i två utvecklingslinjer (underfamiljer), Elasmotheriinae och Rhinocerotinae (med de arter som beskrivs i artikeln). Till Elasmotheriinae räknas bland annat släktet Elasmotherium som levde fram till senaste istiden och som hade horn av nästan två meters längd. Den mera kända ullhåriga noshörningen och arten Stephanorhinus kirchbergensis räknas till tribus Dicerorhinini, alltså som släktingar till Sumatranoshörningen.

Släktskapsförhållanden i gruppen visas i följande kladogram:

Rhinocerotoidea
  ├── Amynodontidae (†)
  └── Rhinocerotida
        ├── Hyracodontidae (†)
        └── Rhinocerotidae
              ├── Elasmotheriinae (†)
              └── Rhinocerotinae
                    ├── Aceratherini (†)
                    └── N.N.
                          ├─ N.N.
                          │     ├── Dicerorhinini (Sumatranoshörning, Ullhårig noshörning)
                          │     └── Rhinocerotini (Indisk pansarnoshörning, Javanoshörning)
                          └── Dicerotini (Spetsnoshörning, Trubbnoshörning)
Indisk pansarnoshörning.

Nutida släkten och arter[redigera | redigera wikitext]

Noshörningar och människan[redigera | redigera wikitext]

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

Noshörningens horn blev stulet den 23 juli 2011 när den stod utställd på Göteborgs Naturhistoriska museum.

Ingen av de fem noshörningsarterna har en säker framtid och det existerar idag mindre än 15 000 individer av noshörningar. Det fanns endast omkring 60 javanoshörningar kvar 2002, vilket gör denna art till en av världens mest utrotningshotade däggdjur. Under 1970-talet startades flera projekt för att skydda noshörningar, men bestånden har fortsatt att minska dramatiskt. Det är förbjudet, enligt internationella överenskommelser, att handla med noshörningsdelar, men tjuvjakt förekommer ändå. Noshörningshorn används inom traditionell asiatisk medicin och som knivskaft i Jemen och Oman.[2]

I Afrika levde 1998 ungefär 11 000 individer, däribland 8 900 individer i Sydafrika i inhägnade och övervakade reservat. Även i Indien och Nepal resulterade skyddsåtgärderna i vissa framsteg, och där uppskattades populationen av pansarnoshörning 1997 till 2 500 individer.[8] Beståndet av Sumatranoshörningen minskade däremot från 900 individer under 1980-talet till cirka 275 eller 220 individer.[9] Orsaken är troligtvis att Indonesiens och Malaysias regeringar mött finansiella svårigheter vad gäller skyddet av arten.

Antalet nu levande noshörningar (räkningar/uppskattningar)
Art 1997[10] 2007[11] 2011[12]
Trubbnoshörning 7 500 14 500 20 143
Spetsnoshörning 2 600 3 725 4 837
Pansarnoshörning 2 000 2 619 3 270
Sumatranoshörning 400 275 152–199
Javanoshörning 60 55 35–44

Namn[redigera | redigera wikitext]

Familjenamnet Rhinocerotidae härstammar från rhinoceros vilket kommer från de grekiska orden rhino (nos) och keros (horn).

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 26 november 2009.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "horn". NE.se. Läst 2 april 2013.
  2. ^ [a b c d e f] Hovdjuren (Jordens djur) s. 50-57
  3. ^ [a b c d e] Däggdjur 6 (Djurens underbara värld) s.124-125
  4. ^ "Noshörning". Wwf.se. Läst 2 april 2013.
  5. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord noshörningar)
  6. ^ Däggdjur 6 (Djurens underbara värld) s. 120
  7. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord noshörningar)
  8. ^ Rhinoceros unicornisIUCN:s rödlista, auktor: Talukdar, B.K., Emslie, R., Bist, S.S., Choudhury, A., Ellis, S., Bonal, B.S., Malakar, M.C., Talukdar, B.N. & Barua, M. 2008, besökt 29 november 2009.
  9. ^ Dicerorhinus sumatrensis på IUCN:s rödlista, auktor: van Strien, N.J., Manullang, B., Sectionov, Isnan, W., Khan, M.K.M, Sumardja, E., Ellis, S., Han, K.H., Boeadi, Payne, J. & Bradley Martin, E. 2008, besökt 29 november 2009
  10. ^ "noshörningar". NE.se. Läst 2 april 2013.
  11. ^ International Rhino Foundation: 2007 Annual Report. Yulee, 2007
  12. ^ International Rhino Foundation ([1])

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Owen-Smith, Norman i (1996) [1984]. McDonald, David W.. red (på svenska upplaga). Hovdjuren. Jordens Djur (Nr. 4). Bonnier Lexikon AB. ISBN 91-632-0078-3 
  • Minelli, Alessandro (original redaktion), Karlsson, Johnny (svensk redaktion), red (1983) [1981] (på svenska upplaga). Däggdjur 6. Djurens underbara värld. Bokorama Förlags AB. ISBN 91-7024-055-8 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]