Undulat

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Undulat
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Vild undulat fotograferad i Alice Springs.
Vild undulat fotograferad i Alice Springs.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Papegojfåglar
Psittaciformes
Familj Papegojor
Psittacidae
Släkte Melopsittacus
Gould, 1840
Art Undulat
M. undulatus
Vetenskapligt namn
§ Melopsittacus undulatus
Auktor Shaw, 1805
Hitta fler artiklar om fåglar med

Undulat (Melopsittacus undulatus) är en liten papegoja och enda art i det australiska släktet Melopsittacus. Undulaten är social och uppträder främst i mindre flockar men ibland i mycket stora flockar. Undulaten är en populär burfågel.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Undulater är sociala och uppträder ofta i mindre flockar.

Undulaten är en liten papegoja som mäter 15–22 cm. Den har graderad stjärt med mycket långa mittpennor. Buken är grön och ovansidan gul och grön med svartgul vattring (ondulering). Alla andra färgkombinationer är framavlade av människan. Könen går att urskilja på vaxhuden alldeles ovanför näbben, hos hanar är den blå eller lilarosa, hos honor beige, vit eller ljusblå. Under häckningsperioden blir honans vaxhud brun. Då undulaterna är unga har de ej utvecklat färgskillnaden på vaxhuden och könsidentifiering kan vara svårt. Undulaten kan bli minst 10 år gammal, men vissa undulater har blivit över 20 år gamla.

För färgvarianter hos tama undulater, se Undulaters färggenetik.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Denna art hör ursprungligen hemma i Australiens inre grässlätter och öken. Förvildade tamundulater har observerats sedan 1940-talet i St. Petersburg i Florida, men populationen har minskat sedan 1980-talet.[2]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Undulaten förekommer i öppna biotoper, främst buskmarker, öppna skogsområden och gräsmarker. De uppträder främst i mindre flockar men kan bilda mycket stora flockar under gynnsamma förhållanden. Den är extremt nomadisk och flockarnas förflyttningarna beror på tillgång på föda och vatten.[3] Torka kan driva flockar till skogigare biotoper eller ut till kusten. De lever av frön från gräs (speciellt av släktet Spinifex), örter och ibland moget vete.[3][4]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

I vilt tillstånd häckar de flera gånger per år om de har tillgång till ett bo. Tama undulater häckar mer sällan. Varje kull består i genomsnitt till mellan 2 och 10 ägg, men en del av äggen kan vara obefruktade. Äggen ruvas i omkring 18 dagar innan de kläcks. Ungarna matas av föräldrarna ur krävan, och utvecklas snabbt. Från att ha varit cirka 2 gram tunga vid kläckningen är de redo att hoppa ur holken och lära sig skala frön och flyga när de är 4 veckor. De är dock inte flyttfärdiga förrän vid 6 veckors ålder.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Namnet "undulat" kommer av vattringen på vingarna, ett mönster som är ondulerat, det vill säga "format som vågor". Kamilaroifolket i Australien gav undulaten namnet Betcherrygah vilket betyder "god mat". Detta har gett upphov till det engelska namnet på fågeln, budgerigar, som i sig är en förvanskning av ursprungsnamnet.[källa behövs]

Domesticering[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Undulater som burfåglar

Undulaten har länge varit en populär burfågel, bland annat på grund av dess färgstarka fjäderdräkt och möjligheten att avla fram olika färgvarianter. Den första framavlade färgvarianten var en helt gul undulat utan vattring eller ränder, sedan kom den ljusblå med svartvit vattring. Numera finns alla möjliga färg- och mönsterkombinationer, fler och fler dyker upp då olikfärgade parar sig med varandra.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Melopsittacus undulatus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Pranty, B. (2001) The Budgerigar in Florida: Rise and fall of an exotic psittacid., North American Birds, vol.55, sid:389-397
  3. ^ [a b] Forshaw, Joseph Michael; William T. Cooper (1973 & 1981). Parrots of the World (1st and 2nd). ISBN 0-87666-959-3 
  4. ^ ”The Wild Budgerigar” (artikel). http://freespace.virgin.net/cobber.budgies/wildphoto.html. Läst 27 januari 2010. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]