Utbyggnadsspråk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Ett utbyggnadsspråk (tyska Ausbausprache) är en språkform med standardiserad grammatik och ortografi, oftast också med ett standardiserat uttal, samt med ett större ordförråd än det som är typiskt för lokala dialekter (talspråk).

Talspråk, även pidgin- och kreolspråk, kan avancera till utbyggnadsspråk om de börjar användas i skrift och i skolundervisningen. Det förekommer dock olika grader av utbyggnad. Den högsta graden av utbyggnad uppvisar endast de språk som används i undervisningen på alla nivåer. Det förekommer också att språk stagnerar i sin utbyggnad på grund av att ett språksociologiskt överordnat språk har tagit över en del av deras funktioner. Detta har till exempel hänt med rajasthani för vars talare numera hindi fungerar som takspråk, fast hindi självt inte heller kan räknas till utbyggnadsspråkens första liga.

Även bland teckenspråken kan man skilja mellan mer eller mindre utbyggda.

Begreppen utbyggnadsspråk, avståndsspråk och takspråk introducerades av den tyske språksociologen Heinz Kloss.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]