Samiska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
samiska
sámegielat eller sámigiella
Talas i Sameland (nordligaste delarna av Sverige, Norge, Finland och Ryssland (Kolahalvön)
Region Nordkalotten
Antal talare cirka 23 000
Status hotat
Klassificering finsk-ugriskt
 finsk-permiskt
  samiska
Officiell status
Språkmyndighet ingen
Språkkoder
ISO 639-1 se (avser nordsamiska)
ISO 639-2 sma, sme, smi, smj, smn, sms
SIL LPB, LPC, LPD, LPI, LPL, LPK, LPR, LPT, LPU, SIA LKS, LPB, LPC, LPD, LPI, LPL, LPK, LPR, LPT, LPU, SIA
Karta över de samiska språkens utbredning: 1. Sydsamiska, 2. Umesamiska, 3. Pitesamiska, 4. Lulesamiska, 5. Nordsamiska, 6. Skoltsamiska, 7. Enaresamiska, 8. Kildinsamiska och 9. Tersamiska. Mörkare gult anger kommuner där samiska är har officiell språkstatus.

Samiska eller lapska (Sámegielat eller sámigiella på nordsamiska) är en grupp av flera språkvarieteter som hör till den finsk-ugriska språkgruppen. De samiska språkens utbredningsområde utgörs av Sameland, det vill säga de nordligaste delarna av Sverige, Norge och Finland samt Kolahalvön i Ryssland.

Antalet samisktalande har uppskattats till omkring 23 000 personer, varav 12 000 i Norge, 7 000 i Sverige, knappt 3 000 i Finland och 1 000 i Ryssland. De samisktalande är i majoritet i Kautokeino, Karasjoks, Tana och Nesseby kommuner i Norge samt Utsjoki kommun i Finland. Ungefär 75 % (17 000) av de samiskspråkiga talar nordsamiska, 2 000–3 000 lulesamiska, 650 kildinsamiska och 300–500 personer sydsamiska, enaresamiska respektive skoltsamiska. Övriga varieteter har mycket få talare.[1]

Samiska omnämns i den norska och den finska grundlagen och är ett av Sveriges officiella minoritetsspråk. Språken har officiell status i vissa kommuner i Finland, Norge och Sverige. I Ryssland erkänns samiska som ett av de nordliga språken, och det undervisas i kildinsamiska i Lovozero-distriktet.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Samiskans ursprung finns i ett fornuraliskt språk som talades kring floderna Volga och Oka i centrala Ryssland för kanske 4 000 år sedan. Från kontakter med andra språk i denna region har samiskan med sig flera urindoiranska och uriranska lånord, bland andra čuohti (hundra) och boazu (ren). Dessa kan dateras till senast omkring 2000 f.Kr.[2]

En del av de människor som talade fornuraliska rörde sig därefter åt väster och kom under årtusendet närmast före Kristi födelse i kontakt med talare av ett urbaltoslaviskt språk som lämnat spår i form av ytterligare lånord som finns kvar i dagens samiska. Dit hör suoidni (hö) och sarvvis (rentjur). Samiskan har ett 40-tal baltiska lånord som kan dateras till denna tid, varav ett 30-tal är gemensamma med finskan. Finskan har dock fem gånger fler baltiska lånord från samma tid. Antingen var finska och samiska fortfarande ett enda språk, eller också har samiskan fått sina baltiska lånord via finskan.[2]

Senast någon gång under årtusendet före Kristi födelse skilde sig finska och samiska från varandra. Den äldsta formen av samiska kan kallas för ursamiska eller protosamiska. De tidigaste lånorden som finns i samiska men inte i finska kommer från nordvästgermanskan (föregångare till nordgermanskan och västgermanskan) under de sista århundradena före Kristi födelse. Exempel är vuopman (inhägnad använd vid jakt) och vuoksa (ett fisknäts djup). Eftersom nordvästgermanskan under järnåldern veterligt inte talades längre österut än i Finlands kustområden bör kontakten mellan de båda språkens talare ha skett där. Språkhistoriker har också sett att dessa lånord har samma karaktär i alla varianter av samiska och därför bör ha lånats in under en tid då ursamiskan talades inom ett förhållandevis litet område, där alla talare hade kontakt med varandra. Ursamiskans utbredningsområde bör således strax före Kristi födelse ha varit begränsat till södra Finland. Först därefter fick samiskan sin vidsträckta utbredning och delades upp i flera språk och dialekter.[2] De viktigaste dialektskillnaderna utformades dock troligen redan före vikingatiden, alltså under de första århundradena efter Kristi födelse.[3]

Någon gång före 700 e.Kr. kom den samisktalande gruppen i kontakt med människor som talade urnordiska, vilket förmodligen skedde i trakten av Troms vid den nordnorska kusten, dit nordborna hade expanderat vid denna tid.[4] De lånord som samiskan då tog upp har bland annat att göra med båtbyggeri (gielas, köl; borde, bord i båtens sida; suwdas, sud, fog mellan två bord) och havsfångst (fales, val; dorske, torsk; silde, sill). Den allra största mängden urnordiska lånord är dock relaterad till boskapsskötsel och åkerbruk, som gussa (ko), ullo (ull), mielke (mjölk), vuosta (ost), galdit (gälla, kastrera med kniv) med flera.[5]

Klassificering[redigera | redigera wikitext]

De samiska språken, eller språkvarieteterna, är finsk-ugriska språk och ingår därmed i den uraliska språkfamiljen, skild från de indoeuropeiska språken. Mer specifikt tillhör de den finsk-permiska eller, enligt ett annat klassifikationssystem, den finsk-samiska undergruppen (släktskapsförhållandena bland de finsk-ugriska språken är omstridda).[6]

Ett språk eller flera?[redigera | redigera wikitext]

De samiska språken bildar en kedja av varieteter, ett dialektkontinuum, där samer från näraliggande områden lätt kan förstå varandras språk medan kommunikationen kan vara besvärlig mellan samer från områden som ligger längre ifrån varandra.[7] Alla de samiska varieteterna är likartade till sitt grundläggande ordförråd och till sin struktur. Av swadeshlistans 100 ord delar de samiska varieteterna i genomsnitt fler än 80, och näraliggande varieteter som regel fler än 90. I synnerhet de ord som har att göra med miljö, släktskap och traditionella näringar är mer eller mindre desamma i alla samiska varieteter. De skillnader som finns när det gäller ordförrådet beror till stor del på att inlån har skett i sen tid från olika håll – från finska till nordsamiska och enaresamiska, från nordiska språk till syd-, ume-, pite-, lule- och nordsamiska samt från ryska till skolt-, akkala-, kildin- och tersamiska.[1] Nordsamiska och sydsamiska skiljer sig åt ungefär lika mycket som svenska och isländska, medan skillnaden mellan den centrala lulesamiskan och den centrala finnmarkssamiskan är ungefär lika stor som mellan svenska och norska.[8]

I äldre litteratur betraktas samiska i allmänhet som ett enda språk.[9] [10] Detta går igen i den svenska regeringens officiella ståndpunkt, att samiskan (åtminstone inom Sverige) är ett språk bestående av flera varieteter.[11] Språkforskarna talar däremot numera vanligen om flera samiska språk bestående av en mängd dialekter, men det råder ingen enighet om antalet språk och dialekter, eftersom det inte finns några självklara kriterier för indelningen.[12]

I en analys av de samiska språkförhållandena konstaterade Nils-Erik Hansegård, professor emeritus vid Umeå universitet, att det finns åtminstone en tydlig gräns mellan geografiskt närbelägna samiska varieteter vars talare nästan omöjligen kan förstå varandra utan föregående inlärning, nämligen mellan västsamiskan och östsamiskan i Enare. Ytterligare två gränser finns, som dock är mindre skarpa, nämligen mellan enaresamiska och skoltsamiska samt mellan skoltsamiska och kolasamiska. Utifrån dessa aspekter skulle det finnas två eller fyra olika samiska språk.[13] På liknande sätt använder professor emeritus Olavi Korhonen vid Umeå universitet en indelning i tre olika samiska språk, öst-, central- och sydsamiska.[14] Mikko Korhonen, professor vid Helsingfors universitet, talade om nio huvudgrupper av samiska dialekter, som han sammanförde till två eller tre större grupper.[15]

Nu verksamma finländska språkforskare talar vanligen om fler samiska språk. Professor Pekka Sammallahti vid Giellagasinstitutet (Uleåborgs universitet) räknar med tio olika samiska språk, en uppfattning som baseras på att sex av dem har egna skriftspråk (sydsamiska, lulesamiska, nordsamiska, enaresamiska, skoltsamiska och kildinsamiska) medan de fyra återstående (umesamiska, pitesamiska, akkalasamiska och tersamiska) brukar anses skilja sig avsevärt från de övriga. Sammallahti sammanför sedan dessa tio språk till två huvudgrupper, en östsamisk grupp som omfattar språken i nordöstra Finland och Norge samt på Kolahalvön, och en västsamisk grupp som omfattar språken i norra Finland, norra Norge och vidare söderut i Sverige.[1] Pekka Sammallahtis östsamiska språkgrupp motsvarar Olavi Korhonens östsamiska språk medan Sammallahtis västsamiska språkgrupp motsvarar Korhonens central- och sydsamiska språk.

För att komma ifrån den svåra definitionen av språk respektive dialekt talas ofta i stället om varieteter.

Indelning[redigera | redigera wikitext]

Här redovisas de översta fyra nivåerna av den indelning som gjorts av professor Pekka Sammallahti vid Uleåborgs universitet och som i sin fullständiga form omfattar upp till sex nivåer[1]:

  • Östsamiska
    • fastlandsgruppen
      • enaresamiska i Finland omkring Enare träsk; 300–500 talare
      • Den skoltsamiska språkgruppen
        • skoltsamiska i gränsområdet mellan Norge, Finland och Ryssland; 300–500 talare
        • akkalasamiska i Ryssland i de gamla byarna Babino och Yokostrov vid sjön Imandra; mycket få talare,
      • savukoskisamiska i Savukoski kommun i Finland; utdött
    • samiska språk på Kolahalvön
      • kildinsamiska i Ryssland, ursprungligen i de nordvästra och centrala delarna av Kolahalvön; ca 650 talare som nu mestadels bor i Lovozero
        • Šoŋguj-dialekten (troligen utdöd) i de västra inlandsdelarna av det kildinsamiska området
        • Teriberka-dialekten längs nordkusten vid Kolafjordens mynning
        • Luujaavv’r-dialekten i inlandet
        • Aarsjogk-dialekten i den östra delen av det kildinsamiska området
      • tersamiska, ursprungligen i den nordöstra delen av Kolahalvön, nu med mycket få talare vilka bor utspridda över Kolahalvön
    • kemisamiska, utdött. Nedteckningar finns från Sompio, Sodankylä och Kuolajärvi i Kemi lappmark i Finland

Samiskans särdrag[redigera | redigera wikitext]

Grammatik[redigera | redigera wikitext]

Samiskan saknar liksom de övriga uraliska språken såväl grammatiskt genus som könsspecifika personliga pronomen (separata motsvarigheter till han och hon). Bestämd och obestämd form finns inte. Samiska är ett agglutinerande språk och har 6–11 kasus: nominativ, ackusativ, illativ, lokativ, komitativ och essiv. Lokativ finns i nordsamiska men inte i syd- och lulesamiska. Dessa språk har istället inessiv och elativ som tillsammans bildar samma funktion som lokativ. I syd- och lulesamiska är dessutom genitiv och ackusativ olika kasus till skillnad mot nordsamiskan där de är sammanslagna. Böjning av ord sker i kasus och numerus, med ändelser, med stadieväxlingar och med omljud. Singular och plural finns, liksom dualis. Verb och negationer böjs i första, andra och tredje person i singular, plural och dualis.

Ordförråd[redigera | redigera wikitext]

Orden för "farmor" och "mormor" liksom "farfar" och "morfar" sammanfaller, liksom många andra i svenskan i högre grad genusbestämda ord. Däremot har vissa andra släktingar olika ord som visar i vilken åldersordning de kommer, som till exempel farbröder och mostrar.[16]

Samiskan innehåller rikligt med ord som har med natur och renskötsel att göra, alltså yrkesuttryck. Det finns många olika ord för snö. Detta för att med ett ord kunna beskriva snöns utseende och egenskaper (se boken "Snö" av Yngve Ryd). Samma sak gäller landskapet, för att kunna beskriva berg, vattendrag etc.[17] I rennäringen finns många ord för ren, för att med ett ord kunna beskriva en rens ålder, kön, färg etc.

Jämförelse mellan varieteter[redigera | redigera wikitext]

Svenska:
  • Har Per en hund?
  • nej, jag inte
  • du inte,
  • de inte, den inte
  • vi två inte
  • ni två inte
  • de två inte
  • vi inte (tre eller fler)
  • ni inte (tre eller fler)
  • de inte (tre eller fler)
Nordsamiska:
  • Leago Bieras beana?
  • in
  • it
  • ii
  • ean
  • eahppi
  • eaba
  • eat
  • ehpet
  • eai
Lulesamiska:
  • Le gus Bieran bena?
  • iv
  • i
  • ij
  • en
  • ähppe
  • äbá
  • ep
  • ehpit
  • e

Några lulesamiska uttryck[redigera | redigera wikitext]

  • buorre biejvve – god dag, ha en bra dag
  • buoris – god dag, hej
  • buorre iehket – god kväll, ha en bra kväll
  • gåktå vieso? – hur mår du?
  • gijtto – tack
  • dån la má de jubmel? – du är väl gud?
  • jáhká gus? – tror du det?
  • iv, mån lav mån nåk – nej, jag är bara jag
  • buorre javlla ja buorre ådåjahke – god jul och gott nytt år

Några sydsamiska uttryck[redigera | redigera wikitext]

  • Lahkoe jåvle jih buerie orrejaepie – God jul och gott nytt år
  • Buaregh – Hej! (handhälsning)
  • Buerie aerede – God morgon!
  • Buerie biejjie – God dag!
  • Buerie iehkede – God kväll!
  • Nåå-nåå – Adjö!
  • Guktie veasoeh? – Hur mår du?
  • Sijhth prihtjegem? – Vill du ha kaffe?

Skriftspråk[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Samiska skriftspråket
Titelblad till den första tryckta boken på samiska, ABC Book på Lappesko Tungomål

De första skrivna samiska ord som bevarats till vår tid nedtecknades 1557 av den engelske sjömannen Stephen Borrough, som efter ett skeppsbrott vistades några månader på Kolahalvön. Det rörde sig om ett hundratal kildinsamiska ord som senare publicerades.[18] År 1619 utgav kyrkoherden och pastorn i Piteå Nicolaus Andreæ de två första skrifterna på samiska: en sång- och mässbok[19] för gudstjänstbruk och en ABC-bok[20]. Knut Leem försökte under 1700-talet utveckla ett samiskt skriftspråk för finnmarkens behov. År 1811 utkom Bibeln för första gången på samiska i Sverige. Grundläggande är det latinska alfabetet med tillägg för samiska stavningsbehov. Under 1900-talet började mer icke-religiös litteratur att ges ut på samiska, både originaltexter och översatta texter. Den första bok som gavs ut av en samisk författare var Muitalus sámiid birra av Johan Turi, som kom ut 1910 på nordsamiska och berättar om de samtida renskötande samernas liv.[21]

Från att i huvudsak varit talspråk fick de olika språken officiella skriftspråk på 1970–80-talet. Tidigare har det skrivits utan några enhetliga regler beträffande stavningen. Praxis har varierat mellan land inte minst för nordsamiska, utan att talspråket varierat mellan länderna.

Flertalet samiska språk har numera eget skriftspråk och egen standardiserad ortografi. Moderna operativsystem och ordbehandlare erbjuder val av både samiska tecken och samiskt tangentbord.

De större språken har egna skriftspråk. Nordsamiska, sydsamiska, lulesamiska, umesamiska, enaresamiska och skoltsamiska använder latinskt alfabet och kildinsamiska det ryska alfabetet.[22]

Inflytande mellan nordiska och samiska dialekter[redigera | redigera wikitext]

Liksom de flesta andra språk så lånas det in ord och under senare år introducerades många nya ord i samiskan i takt med teknik och samhällsutveckling. I till exempel lulesamiskan blir omskrivningen liten och de flesta lånord får ändelsen -a, som till exempel presidennta, departemennta, kultuvrra, studennta, e-poassta (eller e-påvsstå), webba. Mikael Svonni har skrivit Sámi-ruota, ruota-sámi sátnegirji som kom 1990[23] och är en nordsamisk-svensk, svensk-nordsamisk ordbok. Han arbetar även på en ny ordbok som har cirka 4000 nya samiska ord.[24]

Få exempel finns på lånord från samiskan till skandinaviska språk. Dock finns några studier som diskuterar möjligheten att vissa särdrag i nordskandinaviska dialekter (norrländska, finlandssvenska, tornedalssvenska och nordnorska mål) härrör från omfattande assimilering av finsk- och samisktalande personer i regionens nordisktalande kultur under historiens gång.[25][26] Två teorier som framförts är att konsonantförlängning respektive vokalbalans i nordskandinaviska dialekter beror på skandinavisering av samer, främst sydsamer, på 1300-1600-talet i dialektområdet. Alla samiska dialekter, särskilt de östsamiska, har haft liknande form av vokalbalans som är karaktäristiskt bland annat för norrländska mål långt innan nordiska språk talades i norra Skandinavien.[27][28]

Försvenskade ord och ortnamn[redigera | redigera wikitext]

Följande lånord i svenskan är hämtade från samiska dialekter:

  • Giron – Det samiska ortnamnet Giron (”fjällripa”) har först lånats till finskan som Kiiruna och sedan från finska till svenska som Kiruna.
  • jokk heter jåhkå på lulesamiska och betyder å, eller större bäck. På nordsamiska heter det johka.
  • Jokkmokk heter Jåhkåmåhkke på lulesamiska och uttalas jåckåmåckie, som betyder ”åkrök”, eller ”åkröken”, eftersom det är ett namn. På nordsamiska heter det Johkamohkki.
  • Mindre bäck heter jågås på lulesamiska.
  • jaur heter javrre på lule- och javvri på nordsamiska, och betyder ”sjö”. Javrre uttalas ungefär javere.
  • kåsa heter guksi på nordsamiska. Uttalas goksi.
  • kåta heter goahte på lulesamiska och uttalas ungefär gåatie.
  • ackja kommer från det finska ordet ahkio, som på samiska heter geres och betyder ”släde”. Ahkio är i sin tur lånord från svenska och betyder ”åk”.
  • vaja heter vatjav på lulesamiska och betyder renko.
  • Saltoluokta hade kunnat betyda ”Saltviken”, men eftersom salt heter sállte på lulesamiska så är betydelsen okänd. Luokta är ”vik”.
  • Kvikkjokk – Det är okänt varifrån ordet kvikk härstammar. Guojkkajåhkkå heter platsen på lulesamiska och betyder ”forsbäcken”.
  • Kebnekajse heter Giebnegáisi på nord- och Giebnegájsse på lulesamiska. Giebne betyder ”kittel” och gáisi betyder ”högfjälltopp”. Numera är giebne detsamma som ”kastrull” i vardagsspråket.
  • Padjelanta heter Badjelándda på lulesamiska, och betyder ungefär ”högre landet” eller ”övre landet”. Badje eller badjel betyder ”över”, som i kloahkka l gålmån badjel – ”klockan är över tre”.

Samiskans ställning i olika länder[redigera | redigera wikitext]

En tvåspråkig (finska och nordsamiska) gatuskylt i Enontekis i Finland

Samerna har sedan mycket lång tid tillbaka haft kontakt med finnar och skandinaver. I Norge avancerade kunskaperna i norska söderifrån och norrut samt från kusten till inlandet. I Nordnorge var samerna allmänt tvåspråkiga omkring 1900, söderut betydligt tidigare. I Sverige avancerade svenskkunskaperna på motsvarande sätt från söder mot norr och även här var samerna i allmänhet tvåspråkiga omkring 1900. Inom det norrbottensfinska området blev dock finska samernas andra språk även i Sverige. Under 1900-talet har de allra flesta samer i Sverige, Norge och Finland fått modersmålsliknande kunskaper i majoritetsspråken, vilket åtföljts av en tillbakagång för samiskan. Språkbytesprocessen har gått längst bland sydsamer och sjösamer, medan nordsamiskan är mindre hotad. [29]

Språkpolitiken har sett olika ut i Sverige, Finland och Norge, vilket beskrivs kort nedan.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige inrättades den första sameskolan i början av 1600-talet av prästen i Piteå, Nicolaus Andreæ. Den ersattes 1632 av Skytteanska skolan i Lycksele. Under 1700-talet utvecklades ett system med kringresande lärare (kateketer). Samtliga präster i lappmarkerna skulle då vara samisktalande och en del av dem var också själva samer. I takt med att alltfler nybyggare flyttade till lappmarken försvagades emellertid samiskans ställning. I de sydligaste lappmarkerna blev svenskan tidigt kyrko- och undervisningsspråk, medan finskan blev dominerande längst i norr. Sin starkaste ställning hade samiskan i området däremellan, nämligen i Lycksele, Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar, där sydlapska bokspråket användes som undervisningsspråk för samer fram till slutet av 1800-talet. I delar av området förekom undervisning på samiska ända till slutet av 1910-talet.[30]

År 1913 infördes nomadskolor för samebarn. Det innebar en nästan total försvenskning av undervisningen, även om samiska kunde förekomma som hjälpspråk i lägre klasser. Efter nomadskoleutredningen 1957 blev samiskan obligatoriskt som skolämne i nomadskolan (senare sameskolan). Under slutet av 1900-talet stärktes samiskans ställning betydligt. Förutom vid de fem sameskolorna (klass 1–6) kan samiska läsas som hemspråk. Radiosändningar på samiska har förekommit i Sveriges radio sedan 1953.[30]

Det har dock förekommit att icke-samisktalande föräldrar som sökt hemspråksundervisning till sina barn fått nej eftersom det tidigare funnits krav att samiska skulle vara ett aktivt språk i hemmet för rätt till hemspråksundervisning.[31]

Umeå universitet har kurser i nordsamiska, lulesamiska, umesamiska och sydsamiska.[32] Uppsala universitet har kurser i nordsamiska.[33] Eftersom resurstilldelningen på högskolenivå beror på antalet studerande har sådana små språk en risk att förlora lärarresurser inom den högre utbildningen.[34]

Sedan år 2000 är samiska officiellt minoritetsspråk i Sverige. Det innebär att samisktalande har rätt att använda sitt språk vid kontakter med myndigheter och domstolar, liksom att utnyttja barn- och äldreomsorg på samiska, inom det så kallade Förvaltningsområdet för samiska språket. Sedan den 1 januari 2010 omfattar förvaltningsområdet följande kommuner: Arjeplog, Arvidsjaur, Berg, Gällivare, Härjedalen, Jokkmokk, Kiruna, Lycksele, Malå, Sorsele, Storuman, Strömsund, Umeå, Vilhelmina, Åre, Älvdalen och Östersund.[35] Det samiska språkets ställning i Sverige regleras sedan 2009 av lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.[36]

Finland[redigera | redigera wikitext]

Till följd av den snabba kolonisationen av Kemi lappmark och Kajanaland under 1600- och 1700-talen assimilerades de sydligaste samerna i Finland i den finska befolkningen och deras språk, kajanasamiska och kemisamiska, försvann.[37]

Utvecklingen i Finland var annars densamma som den i Sverige fram till rikets delning 1809, och de första prästerna inom det samiska området kunde nästan undantagslöst samiska. Detta fortsatte under den ryska tiden. År 1849 infördes en förordning enligt vilken samisktalande präster hade företräde till tjänsterna i de nordligaste församlingarna, Utsjoki och Enare. När de första folkskolorna inrättades inom området i slutet av 1800-talet förekom ofta undervisning på samiska och viss litteratur var på samiska, bland annat en nordsamisk ABC-bok.[38]

Efter Finlands självständighet 1917 förfinskades emellertid skolgången nästan totalt och användningen av samiska böcker upphörde. Efter andra världskriget började utvecklingen gå i motsatt riktning och från och med 1970-talet blev samiskans ställning allt starkare. År 1992 infördes en språklag som ger samerna rätt att bevara och utveckla sitt språk.[38] Den aktuella samiska språklagen infördes 2003 och gäller framför allt inom Samernas hembygdsområde, dvs. Enare, Enontekis, Sodankylä och Utsjoki kommuner, men även för en del regionala och nationella myndigheter och institutioner.[39]

De som bor i Samernas hembygdsområde och behärskar samiska ska i huvudsak undervisas på samiska i grundskolan.[40] Utanför hembygdsområdet beslutar den kommun barnet bor i om undervisning på samiska. Mindre än hälften av samerna och i synnerhet av de samiska barnen (40 % av barn under tio) bor i hembygdsområdet.[41] Samiska är valbart språk i en del skolor.[42]

I gymnasierna i Ivalo och Enontekis samt i det samiska gymnasiet i Utsjoki har undervisats i samiska som modersmål och som främmande språk.[41]

Samiska kan studeras på universitetsnivå framförallt vid Giellagasinstitutet vid Uleåborgs universitet, men också vid Helsingfors universitet, Lapplands universitet och Åbo universitet.

Norge[redigera | redigera wikitext]

I Norge inleddes ett omfattande missionsarbete bland samerna i början av 1700-talet. Missionärerna utbildades i samiska och flera böcker utgavs på detta språk. Prästen Knud Leem författade en grammatik och en stor samisk ordbok samt utgav en samisk psalmbok, en bönbok och en ABC-bok. Efter Leems död återinfördes emellertid danska som undervisnings- och kyrkospråk och i början av 1800-talet kunde nästan inga präster samiska. Den danske prästen Nils Vibe Stockfleth, som kom till Finnmark 1825, återupptog arbetet med att utbilda samiskkunniga präster och skapa samisk litteratur. Han utgav bland annat Nya testamentet på samiska samt skrev en samisk grammatik och en ordbok.[43]

Vid 1800-talets mitt inleddes sedan en assimileringspolitik inriktad på att göra samerna till norrmän. Denna politik hårdnade på 1880-talet men lättade något på 1920-talet. Norska blev det enda tillåtna undervisningsspråket i skolorna och särskilda ansträngningar gjordes för att locka norska lärare till de samiska församlingarna Kautokeino och Karasjok. Såväl samer som en del norrmän var dock starkt kritiska till förnorskningspolitiken, och sedan andra världskriget har attityden varit liberalare. I början av 1970-talet skapades en avdelning för undervisning i samiska vid lärarhögskolan i Alta, som 1989 överfördes till den nyinrättade Samiska högskolan i Kautokeino.[43]

År 1990 infördes föreskrifter om det samiska språket i den norska samelagen. Lagen gör i princip samiska till likställt med norska inom Förvaltningsområdet för samiska språk (Karasjoks kommun|Karasjoks]], Kautokeino, Nesseby, Porsangers, Tana och Kåfjords kommuner.[44]

Numera kan eleverna gå hela grundskolan med samiska som undervisningsspråk. I Karasjok och Kautokeino finns gymnasier där samiska används, om än i mindre utsträckning än i grundskolan. Såväl i riks- som lokalradion förekommer långa dagliga sändningar på nordsamiska.[43]

Språkkoder[redigera | redigera wikitext]

Språkkoder för samiska är enligt ISO 639:

ISO 639-1 ISO 639-2 ISO 639-3 ISO 639-5
sia akkalasamiska
sjd kildinsamiska
sjk kemisamiska
sjt tersamiska
sma sma sydsamiska
se sme sme nordsamiska
smi smi samiska (oavsett dialekt)
smj smj lulesamiska
sje pitesamiska
smn smn enaresamiska
sms sms skoltsamiska

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Sammallahti, Pekka (1998) (på eng). The Saami languages: an introduction. Kárášjohka: Davvi girji. Libris 7488696. ISBN 82-7374-398-5 
  2. ^ [a b c] Kallio, Petri (2009). ”Stratigraphy of Indo-European loanwords in Saami”. i Äikäs Tiina (på engelska). Máttut - máddagat: the roots of Saami ethnicities, societies and spaces/places. Publications of the Giellagas Institute, 1458-6282; 12. Oulu: Giellagas-instituhtta. Sid. 30–45. Libris 11766968. ISBN 978-951-42-9282-8 
  3. ^ Lars-Erik Edlund, red (1996). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. [Regio-Övre]. "Band 4". Tore Frängsmyr. Umeå: Norrlands universitetsförlag. Sid. 59. Libris 1610874. ISBN 91-972484-2-8 
  4. ^ Fjellström, Phebe (1986). Samernas samhälle i tradition och nutid: [Lappish society in tradition and the present day] (2. uppl.). Stockholm: Norstedt. Sid. 122–123. Libris 8345682. ISBN 91-1-863632-2 
  5. ^ Brøndum-Nielsen Johannes, Wiklund Karl Bernhard, red (1947). Nordisk kultur: samlingsverk. 10, Lapperne ; Lapparna. Stockholm: Bonnier. Libris 128247 
  6. ^ Aikio, Ante (2004), ”An essay on substrate studies and the origin of Saami”, i Hyvärinen, Irma; Kallio, Petri; Korhonen, Jarmo, Etymologie, Entlehnungen und Entwicklungen: Festschrift für Jorma Koivulehto zum 70. Geburtstag, Mémoires de la Société Néophilologique de Helsinki, "63", Helsinki: Société Néophilologique, s. 5–34 
  7. ^ Hansegård, Nils Erik (2000). Dialekt eller språk?: om de västsamiska och norrbottensfinska skriftspråken. URSUS, 1103-7024 ; 7. Uppsala: Finsk-ugriska institutionen, Univ. Sid. 59–60. Libris 7799614. ISBN 91-973316-6-X 
  8. ^ Hansegård, Nils Erik (2000). Dialekt eller språk?: om de västsamiska och norrbottensfinska skriftspråken. URSUS, 1103-7024 ; 7. Uppsala: Finsk-ugriska institutionen, Univ. Sid. 61. Libris 7799614. ISBN 91-973316-6-X 
  9. ^ Wiklund, Karl Bernhard (1915). Lärobok i lapska språket (2., rev. uppl.). Stockholm: Björck & Börjesson. Libris 525017 
  10. ^ Ruong, Israel (1982). Samerna i historien och nutiden. Aldus akademi, 99-0167082-9 (4., helt omarb. uppl.). Stockholm: Bonnier fakta. Libris 7246806. ISBN 91-34-50051-0 
  11. ^ ”Nationella minoriteter och minoritetsspråk: en sammanfattning av regeringens minoritetspolitik”. Regeringskansliet. http://www.regeringen.se/content/1/c6/08/56/33/2fe839be.pdf. Läst 29 augusti 2014. 
  12. ^ Svonni, Mikael (2006). ”Umesamiskan: det gåtfulla språket”. Sápmi Y1K : livet i samernas bosättningsområden för ett tusen år sedan (2006): sid. 151-170.  Libris 10277206
  13. ^ Hansegård, Nils Erik (2000). Dialekt eller språk?: om de västsamiska och norrbottensfinska skriftspråken. URSUS, 1103-7024 ; 7. Uppsala: Finsk-ugriska institutionen, Univ. Sid. 138. Libris 7799614. ISBN 91-973316-6-X 
  14. ^ Frängsmyr Tore, red (1996). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Bd 4, [Regio-Övre]. Umeå: Norrlands univ.-förl. Sid. 59. Libris 1610874. ISBN 91-972484-2-8 
  15. ^ Korhonen, Mikko (1988). ”The Lapp Language”. i Sinor Denis (på eng). Handbuch der Orientalistik. Abt. 8, Handbook of Uralic studies, Vol. 1, The Uralic languages : description, history and foreign influences. Leiden: Brill. Sid. 41–57. Libris 3738942. ISBN 90-04-07741-3 
  16. ^ Dahl Östen, Edlund Lars-Erik, Wastenson Leif, Elg Margareta, red (2010). Sveriges nationalatlas. Språken i Sverige (1. utg.). Stockholm: Norstedt. Sid. 126. Libris 11789368. ISBN 978-91-87760-57-0 (inb.) 
  17. ^ Dahl Östen, Edlund Lars-Erik, Wastenson Leif, Elg Margareta, red (2010). Sveriges nationalatlas. Språken i Sverige (1. utg.). Stockholm: Norstedt. Sid. 133. Libris 11789368. ISBN 978-91-87760-57-0 (inb.) 
  18. ^ Korhonen, Olavi; Winsa Birger (1997). Språkliga och kulturella gränser i Nordskandinavien [Elektronisk resurs : två uppsatser]. Kulturens frontlinjer, 1402-8506 ; 7. Umeå: Kulturgräns norr. Libris 16245833. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-88651 
  19. ^ En lijten sångebook, huruledes messan skal hållas, läsas eller siungas på lappesko
  20. ^ ABC. Book pa lappesko Tungomål. Stält och reformerat aff Nicolao Andreae, 1619
  21. ^ ”Kyrkan först med böcker på samiska” (på sv). http://www.samer.se/2717. Läst 2011-11-26. 
  22. ^ ”Sami/Saami/Lapp language, alphabet and pronunciation” (på en). http://www.omniglot.com/writing/saami.htm. Läst 2011-05-06. 
  23. ^ ”Sámi-ruota, ruota-sámi sátnegirji : Samisk-svensk, svensk-samisk ordbok” (på sv). http://biblioteket.se/default.asp?id=8227&extras=269865%2FID. Läst 2011-05-06. 
  24. ^ ”Samisk ordbok tar form” (på sv). http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=4337100. Läst 2011-05-06. 
  25. ^ Michael Rießler (2002), Samiskt och finskt substrat i nordskandinaviska dialekter, Philosophische Fakultät II.
  26. ^ Kusmenko, Jurij; Rießler, Michael (2000), “Traces of Sámi-Scandinavian Contact in Scandinavian Dialects”, Languages in Contact, Amsterdam – Atlanta, Studies in Slavic and General Linguistics, Vol. 28, pp. 209-224, Editions Rodopi B.V.
  27. ^ Kusmenko, Jurij. 2000. “Varifrån kommer konsonantförlängningen i öppen stavelse i svenska och norska dialekter?” Kors och tvärs i nordistiken. Föredrag från det 4:e studentkollokviet i nordisk språkvetenskap, hrsg. v. Jurij Kusmenko och Sven Lange, 120–132. Kleine Schriften des Nordeuropa-Instituts 20. Berlin: Humboldt-Universität.
  28. ^ Jurij Kuzmenko, "Den nordiska vokalbalansens härkomst", Svenska språkets historia
  29. ^ Hansegård, Nils Erik (2000). Dialekt eller språk?: om de västsamiska och norrbottensfinska skriftspråken. URSUS, 1103-7024 ; 7. Uppsala: Finsk-ugriska institutionen, Univ. Sid. 53–56. Libris 7799614. ISBN 91-973316-6-X 
  30. ^ [a b] Hansegård, Nils Erik (2000). Dialekt eller språk?: om de västsamiska och norrbottensfinska skriftspråken. URSUS, 1103-7024 ; 7. Uppsala: Finsk-ugriska institutionen, Univ. Sid. 80–86. Libris 7799614. ISBN 91-973316-6-X 
  31. ^ Rätten till mitt språk: förstärkt minoritetsskydd : delbetänkande SOU 2005:40 s 211
  32. ^ ”Samiska språk och samiska studier - Institutionen för språkstudier - Umeå universitet”. http://www.sprak.umu.se/om-institutionen/amnen/samiska-studier/. Läst 2 juni 2011. 
  33. ^ ”Kurser i samiska - Uppsala universitet”. http://www.moderna.uu.se/grundutb/finugr/samiska/. Läst 2 juni 2011. 
  34. ^ ”www.samer.se - Hotade språk och bristande resurser” (på sv). http://www.samer.se/2604. Läst 2011-05-06. 
  35. ^ ”Språket och lagen”. Samiskt informationscentrum. http://www.samer.se/1187. Läst 7 mars 2011. 
  36. ^ SFS 2009:724 (lagen.nu)
  37. ^ Tegengren, Helmer (1952). En utdöd lappkultur i Kemi lappmark – studier i Nordfinlands kolonisationshistoria 
  38. ^ [a b] Hansegård, Nils Erik (2000). Dialekt eller språk?: om de västsamiska och norrbottensfinska skriftspråken. URSUS, 1103-7024 ; 7. Uppsala: Finsk-ugriska institutionen, Univ. Sid. 107–112. Libris 7799614. ISBN 91-973316-6-X 
  39. ^ ”Samisk språklag 15.12.2003/1086”. Finlex. http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/2003/20031086. Läst 24 oktober 2014. 
  40. ^ Lag om grundläggande utbildning 10 § 2 mom.
  41. ^ [a b] Janne Seurujärvi (centern) och Henna virkkunen (undervisningsminister) (26 februari 2009). ”Skriftligt spörsmål 20/2009: Saamelaisopetuksen edellytysten turvaaminen (version 2.0)” (på finska och svenska). Riksdagen. http://www.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/kk_20_2009_p.shtml. Läst 2012-02-06. 
  42. ^ Språklärarförbundet i Finland: Tilastotietoa kielivalinnoista: 35 femteklassisister läste samiska som A2-språk 2010
  43. ^ [a b c] Hansegård, Nils Erik (2000). Dialekt eller språk?: om de västsamiska och norrbottensfinska skriftspråken. URSUS, 1103-7024 ; 7. Uppsala: Finsk-ugriska institutionen, Univ. Sid. 99–106. Libris 7799614. ISBN 91-973316-6-X 
  44. ^ ”Lov om Sametinget og andre samiske rettsforhold (sameloven)”. Lovdata. http://lovdata.no/dokument/NL/lov/1987-06-12-56. Läst 24 oktober 2014. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Wikipedia
Wikipedia har en upplaga på Nordsamiska.
Wikipedia Incubator
Wikimedia Foundation har en testupplaga av Wikipedia på Sydsamiska.
Wikipedia Incubator
Wikimedia Foundation har en testupplaga av Wikipedia på Lulesamiska.
Wikipedia Incubator
Wikimedia Foundation har en testupplaga av Wikipedia på Enaresamiska.
Wikipedia Incubator
Wikimedia Foundation har en testupplaga av Wikipedia på Kildinsamiska.