Papua Nya Guinea

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 6°S 145°Ö / 6°S 145°Ö / -6; 145

Independent State of Papua New Guinea
Flagga
ValspråkUnity in diversity
Nationalsång: O arise all you sons of this land
Huvudstad
(och största stad)
Port Moresby
Officiella språk engelska, hiri motu, tok pisin
Demonym papuan[1]
Statsskick konstitutionell monarki
 -  Drottning Elizabeth II
 -  Generalguvernör Michael Ogio
 -  Premiärminister Peter O'Neill
Självständighet från Australien 
 -  Erkänd 16 september 1975 
Area
 -  Totalt 462 840 km² (53:e)
 -  Vatten (%) 2%
Befolkning
 -   års uppskattning 5 670 544 (105:e)
 -  Befolkningstäthet 12,0/km² (171:a)
BNP (PPP) 2003 års beräkning
 -  Totalt $3 395 milj (132:a)
Valuta Kina (PGK)
Tidszon UTC+10
Topografi
 -  Högsta punkt Mount Wilhelm, 4 509 m ö.h.
Nationaldag 16 september
Nationalitetsmärke PNG
Landskod PG, PNG
Landsnummer 675

Papua Nya Guinea (engelska: Papua New Guinea), formellt Den oberoende staten Papua Nya Guinea[1] (Independent State of Papua New Guinea), är en stat i västra Stilla havet. Staten utgörs av östra halvan av ön Nya Guinea och ett antal näraliggande öar.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Papua är ett malajiskt ord för det krulliga melanesiska håret. Nya Guinea kommer från en spansk upptäcktsresande som tyckte att urbefolkningen liknande befolkningen i Guinea i Afrika.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Det har funnits människor på Nya Guinea sedan forntiden och man har hittat fynd från människor som har uppskattats vara 60 000 år gamla. Dessa människor tros ha kommit från Sydostasien. För cirka 10 000 år sedan började öns befolkning att domesticera höglandet och en primitiv jordbrukskultur växte fram (se vidare Nya Guineas förhistoria).

Väldigt lite är känt om Nya Guinea före 1800-talet även om europeiska upptäckare anlände på 1500-talet. Den norra delen av landet blev en tysk koloni, Deutsch Neuguinea (Tyska Nya Guinea), under 1880-talet men under första världskriget ockuperades området av Australien som redan administrerade den södra delen av ön.

År 1975 blev Papua Nya Guinea självständigt från Australien och blev ett samväldesrike. På ön Bougainville, där det fanns en rik koppargruva som var vital för landets ekonomi, fanns redan då en självständighetsrörelse. År 1988 utbröt öppna strider som tros ha skördat 20 000 människors liv. Striderna pågick till 1997 då ön fick status som autonom region. På ön finns nu fredsbevarande trupper från flera länder och det pågår en fredsprocess och det har diskuterats om folkomröstning om självständighet, vilket dock inte har skett.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Mount Tarvurvur i Papua Nya Guinea

Papua Nya Guinea är ett bergigt land, och dess högsta punkt är Mount Wilhelm som når 4 509 meter över havet. Landet täcks till stor del av regnskog och stora våtmarker, främst runt floderna Sepik och Fly.

Landet ligger i ett område där många kontinentalplattor möts, och det finns därför ett antal aktiva vulkaner där och utbrott sker relativt ofta. Även jordbävningar och tsunamier förekommer.

Landet består främst av den östra delen av ön Nya Guinea (öns västra halva utgörs av den indonesiska provinsen Papua) där även de största städerna som huvudstaden Port Moresby och Lae ligger. Vidare tillhör en rad ögrupper landet däribland Bismarckarkipelagen, D’Entrecasteaux-öarna, Le Maire-öarna, Louisiadeöarna, Trobriandöarna och Bougainville.

Papua Nya Guinea ligger i en av få regioner nära ekvatorn där förekommer snö, vilket det gör på de högsta belägna platserna av ön Nya Guinea.

Öns främsta naturtillgångar är guld, koppar, silver, naturgas och petroleum.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Det finns hundratals folkgrupper som kan räknas till Papua Nya Guineas ursprungsbefolkning, majoriteten kommer från papuanerna, vars förfäder anlände i Nya Guinea-regionen för tusentals år sedan. Andra är austronesier, och deras förfäder anlände för mindre än fyra tusen år sedan. Kombai är en annan urbefolkning. I landet finns även kineser, européer, australiensare, filippinier, lankeser och indier.

Det finns tre officiella språk i landet, utöver över 850 inhemska papuanska och austronesiska språk (ungefär tio procent av jordens totala antal språk) som talas där. Engelska är officiellt språk, även om få talar det. Nya Guinea-pidgin (tok pisin) är lingua franca och talas av många inom olika folkgrupper. I södra Papua kan folk använda det tredje officiella språket, hiri motu.

Med ett medeltal på 7 000 talare per språk har Papua Nya Guinea en större språktäthet än något annat land förutom Vanuatu.

Ungefär en tredjedel av landets befolkning bekänner sig till olika inhemska religioner. Majoriteten av befolkningen är medlemmar i kristna kyrkor, men många kombinerar den kristna tron med andra religiösa inriktningar. Ungefär en tredjedel av de kristna är katoliker, medan resten är protestanter, sjundedagsadventister eller annat.

Befolkningens medelålder är 20,8 år.

Statsskick och politik[redigera | redigera wikitext]

Papua Nya Guinea är ett samväldesrike, en självständig konstitutionell monarki som erkänner den brittiska monarken som sin statschef. Monarkens personliga representant i landet är Papua Nya Guineas generalguvernör, som utses av monarken på förslag av Papua Nya Guineas premiärminister, som är landets regeringschef. Papua Nya Guineas nationella parlament är namnet på landets lagstiftande församling som består av en kammare med 109 platser.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Provinser[redigera | redigera wikitext]

Papua Nya Guineas provinser
Engelskspråkig karta över Papua Nya Guineas städer
  1. Central
  2. Simbu
  3. Eastern Highlands
  4. East New Britain
  5. East Sepik
  6. Enga
  7. Gulf
  8. Madang
  9. Manus
  10. Milne Bay
  11. Morobe
  12. New Ireland
  13. Oro
  14. Bougainville
  15. Southern Highlands
  16. Western
  17. Western Highlands
  18. West New Britain
  19. Sandaun
  20. National Capital District

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] (PDF) Utrikes namnbok: Svenska myndigheter, organisationer, titlar, EU-organ och länder på engelska, tyska, franska, spanska, finska och ryska (9., rev. uppl.). Utrikesdepartementet, Regeringskansliet. 2013. Sid. 90-91. http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/41146