Algeriet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
الجمهورية الجزائرية الديمقراطية الشعبي
Al Jumhuriyah al Jaza'iriyah
ad Dimuqratiyah ash Sha'biyah
Flagga
Valspråk"Revolutionen av folket och för folket" (بالشعب وللشعب)
Nationalsång: Kassaman
Huvudstad
(och största stad)
Alger
Officiellt språk arabiska[1]
Statsskick Republik, enhetsstat
 -  president Abdelaziz Bouteflika
 -  premiärminister Abdelmalek Sellal
Självständighet från Frankrike 
 -  Deklarerad 5 juli 1962 
 -  Erkänd 3 juli 1962 
Area
 -  Totalt 2 381 740[2] km² (10:e)
 -  Vatten (%) försumbart
Befolkning
 -   års uppskattning 37,100,000 [3] (37:e)
 -  Befolkningstäthet 14,5/km² (168:e)
BNP (PPP) 2011 års beräkning
 -  Totalt $263 661 milj (47:a)
 -  Per capita $7 333 
Valuta algerisk dinar (DZD)
Tidszon UTC +1
Topografi
 -  Högsta punkt Tahat, 3 003 m ö.h.
 -  Längsta flod Chelif, 690 km
Nationaldag 1 november (Revolutionsdagen 1954)
Nationalitetsmärke DZ
Landskod DZ DZA
Landsnummer 213

Algeriet (arabiska: الجزائر, Al Jaza'ir; berber: Algeria in Tifinagh.svg, Dzayer, franska Algérie), formellt Demokratiska folkrepubliken Algeriet[4], är Afrikas till ytan största land och världens tionde största.[2] Det gränsar till Tunisien i nordöst, Libyen i öster, Niger i sydöst, Mali och Mauretanien i sydväst, och Marocko likväl som Västsahara i väster.[5] I norr har Algeriet kust mot Medelhavet, och därmed havsgräns mot Spanien. Algeriet tillhör det kulturella området Maghreb.

Algeriet är medlem av FN, Afrikanska unionen, Arabförbundet, och OPEC. Det deltog också i bildandet av Arabiska Maghrebunionen. Konstitutionellt betecknas Algeriet som en islamisk, arabisk och amazighisk (berbersk) stat.[6]

Historia[redigera | redigera wikitext]

De tre nordafrikanska staterna Algeriet, Tunisien och Marocko tillhör alla ett område kallat Maghreb – "landet i väst". Det var det namn de arabiska erövrarna gav området sedan de hade lagt under sig den nordvästliga kustregionen omkring år 1050. Dessförinnan hade Nordafrika tillhört en medelhavscivilisation styrd av fenicier och romare. Den äldsta kunskapen om det som i dag är Algeriet kommer från antikens Numidien. Det var ett samhälle som under ledning av Masinissa utvecklade jordbruk och handel, och etablerade en politisk statsbildning. Både vid kusten och i inlandet grundades städer, och Numidien var en framgångsrik stat fram till Masinissas död år 149 f.Kr. Romarrikets nedgångsperiod drabbade även Maghreb, och år 429 e.Kr. kom en germansk folkstam, vandalerna, över Gibraltarsund och erövrade Algeriet. År 534 kom nya erövrare, och Maghreb lades under bysantinskt styre, en period som präglades av många uppror från de lokala berberstammarna.[7]

Den arabiska invasionen, som på 700-talet nådde sig ända in i Spanien, lade under sig Numidiens kustområden, men ännu inte bergsområdena i inlandet.[7] Omkring 935 grundade en arabisk furste, Zeiri, den nuvarande staden Alger.[8] Araberna blandade sig med berberna, och i hela området fick det arabiska språket och den arabiska kulturen allt större betydelse. Kalifen i Kairo sände på 1000-talet två arabiska stammar för att knäcka upproriska krafter i Maghreb, och hela området lades till sist under arabiskt styre. Mellan 1152 och 1269 erövrade almohaderna hela landet. Då almohadernas dynasti upplöstes i mitten av 1200-talet fick Maghreb-regionen den tredelning som existerar än i dag, med staterna Marocko, Tunisien och Algeriet.[7]

Osmansk tid och sjöröveri[redigera | redigera wikitext]

Se även: Barbareskkusten
Khair ed-Din Barbarossa.

Från slutet av 1400-talet blev Algeriet en härd för sjöröveri. I européernas strid mot sjörövarna hade Ferdinand den katolske några framgångar, men redan i början av 1500-talet fördrevs spanjorerna med Osmanska rikets hjälp av Khair ed-Din Barbarossa. Denne ställde sitt rike Alger under osmansk överhöghet år 1520. Han grundade militärdespotismen i Algeriet och organiserade dess sjörövarväsende.[8]

Då den sista islamiska fästningen i Spanien föll för kristna styrkor 1592 sökte de spanska morerna sin tillflykt i Algeriet – den tredje arabiska invasionen av landet. De kristna i Spanien förföljde de flyende morerna, och erövrade flera fästningar och städer. Osmanska styrkor kom till undsättning, med det resultatet att Algeriet lades under den osmanske sultanen. Hela Algeriet hade vid den här tiden kommit in under den arabiska och islamiska kulturkretsen; bara i några delar av landet levde isolerade folkstammar, som kabylerna och tuaregerna, utanför den nya samhällsordningen.[7]

År 1600 fick janitsjarerna rätt att utse en dej, vilken såsom deras befälhavare skulle stå vid paschans sida. I början av 1700-talet gjorde sig dejen oberoende av Höga Porten. Därefter bildade Algeriet en militärrepublik med den av janitsjarerna valde dejen till överhuvud. Alla försök att stoppa sjöröveriet var länge fruktlösa. Expeditioner mot Algeriet företogs av Karl V 1541, av engelsmännen 1670, av engelsmän och holländare gemensamt 1669 och 1670, av Ludvig XIV 1682, av spanjorerna 1775; men alla misslyckades mer eller mindre. Först 1815 segrade USA över Algeriets flotta genom en seger vid Cartagena. Följande år bombarderades staden Alger av engelsmännen under lord Exmouth, och dejen tvingades därigenom till flera medgivanden. Men 1817 började algeriska sjörövare åter uppbringa fartyg som tillhörde de makter som inte gav dem tribut.[8]

Kolonialt styre[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Franska Algeriet
Abd el-Kader kapitulerar 1847.

Algeriet som nationalstat, med de geografiska gränser som landet har i dag, kom till först under det franska koloniala väldet. Den franska erövringen av Algeriet började 1830, då mycket av kusten ockuperades. Mot en invasionsstyrka på cirka 38 000 man organiserades motstånd under ledning av Abd el-Kader. Han ledde omkring 12 000 man i kamp mot fransmännen i västra Algeriet år 1832, och många algerier ser honom i dag som den symboliska grundaren av deras nation. Under Abd el-Kaders ledning bildades en algerisk stat, relativt självständig från det osmanska riket, som omfattade merparten av västra och centrala Algeriet. År 1839 förklarade han jihad, heligt krig, mot de vantrogna inkräktarna, något som innebar början till slutet på Abd el-Kaders militära framgång. Fransmännen svarade med att sända 100 000 soldater över Medelhavet, och Abd el-Kader tvingades 1847 att ge upp motståndet. Ett nytt uppror på 1870-talet, lett av Abd el-Kaders son, slogs också ner.[7]

På samma sätt som de brittiska besittningarna Kenya och Rhodesia, de portugisiska kolonierna Angola och Moçambique, och Sydafrika, blev Algeriet en nybyggarkoloni. Inte i någon annan koloni i Afrika slog sig så många européer ner som i Algeriet. År 1850 var omkring 130 000 fransmän bosatta i landet, och vid slutet av 1800-talet över en halv miljon. Då hade Algeriet blivit en fransk provins, och nybyggarna fick rätt att välja sina egna deputerade till nationalförsamlingen i Paris. Den stora majoriteten av alla algerier blev Frankrikes undersåtar och utsattes för omfattande diskriminering utan några politiska rättigheter.[7]

Befrielsekriget[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Algerietrevolten

Avkoloniseringen av Algeriet blev ett av de blodigaste kapitlen i afrikansk kolonialhistoria. På 1950-talet blev både Marocko och Tunisien självständiga stater, men Frankrike ville inte släppa Algeriet, som hade stora naturresurser och var tätt sammanknuten med den franska ekonomin. Underkuvandet ledde till att motståndsrörelsen 1954 gick samman i Front de Libération Nationale (FLN), och började föra gerillakrig för att befria landet. Två år senare hade befrielserörelsen etablerat frigjorda zoner som de kunde operera ifrån. Vid denna tid kunde befrielserörelsen mönstra omkring 15 000 soldater, medan fransmännen hade satt in 200 000. Som mest hade Frankrike en halv miljon soldater i Algeriet, och satte in alla resurser på att vinna kriget efter det smärtsamma nederlaget i Indokina. Sedan fransmännen satt upp ett elektriskt stängsel vid gränsen till Tunisien och lagt ut 900 000 landminor i gränsområdena, hade FLN svårt att försörja trupperna. Fransmännen förflyttade även mellan en och två miljoner algerier från sina hem till "koncentrationscenter" för att avskära kontakten mellan civilbefolkningen och gerillan. FLN-ledningen hade i utlandet etablerat en provisorisk regering, Gouvernement de la république algerienne (GPRA), och börjat bygga upp en reguljär armé.[7]

Frankrike fick emellertid det militära övertaget och drev gerillan på reträtt. Den militära framgången till trots växte motståndet mot kriget i Frankrike, och i Algeriet fick FLN allt större uppslutning. Sedan general Charles de Gaulle blivit fransk president 1958 började han söka ett sätt att komma undan kriget. År 1961 gjorde den europeiska minoriteten i Algeriet ett kuppförsök understött av franska generaler, men detta slogs ner. Förhandlingar om vapenvila i Schweiz tog vid i april 1961. De var svåra och avbröts flera gånger, men ledde till slut fram till ett fredsavtal som bekräftades genom en folkomröstning i Frankrike, där 90,7 % av rösterna lades på de Gaulles politik.[7] Kriget kostade mellan 300 000 och 1,5 miljoner algerier livet.[9] 8 000 byar låg i ruiner, stora områden låg brända och härjade, och över två miljoner människor hade blivit hemlösa.[7]

Självständigheten[redigera | redigera wikitext]

Houari Boumedienne.

Den 1 juli 1962 folkomröstade algerierna om självständighet,[10] och den 3 juli 1962 blev Algeriet självständigt efter mer än sju års krig. Vid krigets slut bodde omkring 800 000 européer i landet, varav fyra femtedelar flydde i all hast då den formella självständigheten trädde i kraft. Bland dem fanns en stor del av landets tekniker, administratörer och lärare; få algerier hade fått någon högre utbildning.[7]

Nationaliströrelsen splittrades snart. Sommaren 1962 blev klyftan allt större mellan exilregeringens premiärminister Benyousef Ben Khedda och vice premiärminister Ahmed Ben Bella. Efter valet till Algeriets första nationalförsamling i september 1962 blev Ben Bella godkänd som premiärminister. 1963 gjordes FLN till den enda politiska organisationen. Samma år valdes Ben Bella till president, men han avsattes i en oblodig kupp i juni 1965. Försvarsministern, överste Houari Boumedienne, tog över, och nationalförsamlingen upplöstes. 1976 utsågs Boumedienne formellt till president, efter att ha blivit vald som den enda kandidaten. I december 1978 dog Boumedienne, och hans efterföljare utsågs på FLN-kongressen i januari 1979. Det blev en kompromisskandidat, vald efter starka påtryckningar från militären: Benjedid Chadli. Han blev generalsekreterare i partiet och valdes till president samma år. Under Boumedienne hade Algeriet framstått som ett radikalt, socialistiskt land, men under Chadli slog man in på en linje med större moderation och pragmatism. Samma år han valdes släppte han flera politiska fångar fria, bland dem den tidigare presidenten Ben Bella.[7]

Chadlis politiska liberalisering ledde till att enpartistyret upphävdes 1989. Nationalförsamlingen som valdes 1987 satte i gång den liberaliseringsprocess som fick vittgående betydelse både inom det politiska och det ekonomiska livet. För första gången sedan självständigheten 1962 höll Algeriet i juni 1990 fria lokala och regionala val med deltagande av mer än ett parti. Denna demokratiska utveckling i Algeriet var den mest långtgående i den arabiska världen, och följdes noga av andra stater i Mellanöstern och Nordafrika, inte minst i Algeriets båda grannländer Marocko och Tunisien. En av orsakerna till det stora intresset för det algeriska valet var den starka position som radikala islamiska krafter hade vunnit i det krisdrabbade algeriska samhället. 11 partier ställde upp vid lokalvalen 1990, och Front islamique du salut (FIS), den islamiska frälsningsfronten, tog makten i de flesta kommuner och regioner. FIS fick 55 % av rösterna och blev största parti i 853 av sammanlagt 1 500 lokala råd, medan FLN bara nådde 32 % av rösterna.[7]

Inbördeskriget[redigera | redigera wikitext]

Det första fria valet till nationalförsamlingen skulle ha hållits i juni 1991, men ställdes in efter en rad våldsamma sammanstötningar mellan polis och FIS-anhängare. President Chadli satte in armén för att återupprätta lag och ordning, införde undantagstillstånd och sköt upp valet till december. I valets första omgång vann FIS en klar seger framför Front des forces socialistes (FFS) och FLN; FIS fick 188 platser i den 450 platser stora nationalförsamlingen mot bara 16 för FLN och 26 för FFS. Sammanlagt 49 partier deltog i valet, som var tudelat, och inför den andra omgången, i januari 1992, var utgångspunkten av FIS bara behövde 28 mandat till för att få egen majoritet. Utsikterna till ett Algeriet styrd som en teokrati av fundamentalistiska muslimer, och deras plan om att införa islamsk lagstiftning, fick armén och FLN:s inre kärna att gripa in före den andra valomgången. I januari 1992 kungjorde president Chadli, efter press från försvarets ledning, att han avgick. Därefter avgick regeringen och grundlagen upphävdes. Nationalförsamlingen hade redan upplösts. Till att styra landet sattes ett säkerhetsråd, som avlyste den andra valomgången och satte in ett råd att styra landet, lett av Mohammad Boudiaf. I juni 1992 blev han mördad, och efterträddes av Ali Kafi som ledare för rådet. 1994 utnämndes försvarsministern, general Liamine Zeroual, till ny president. Samma år satte militärrådet in ett Nationellt övergångsråd, som skulle fungera som nationalförsamling; det bojkottades emellertid av de största partierna, inklusive FIS och FLN.[7]

FIS var i grunden ett icke-våldsamt parti, men det fick stöd från en rad olika grupperingar, bland annat militanta islamiska organisationer. Flera sådana grupper stod på 1990-talet för våldshandlingar som kan ha krävt så många som 100 000 människoliv. Våldsaktionerna från islamistiska grupper var särskilt utbredda i mitten av 1990-talet och avtog mot slutet av årtiondet och efter sekelskiftet. Flera väpnade grupperingar låg bakom våldskampanjen, som först riktades mot utländska medborgare, algeriska intellektuella och offentliga tjänstemän, efter hand i tilltagande grad även mot andra medborgare. Men också statens maktapparat – framför allt säkerhetsstyrkorna – anklagades för våldsdåd, bland annat ska de ha varit ansvariga för ett betydande antal människors försvinnande. Framväxten av det väpnade islamistiska motståndet mot Algeriets sekulära regim kan spåras tillbaka till den militära traditionen från befrielsekriget på 1950-talet. De första, små grupperna såg dagens ljus tidigt på 1980-talet, men det var först efter islamisternas valseger 1990 och det inställda parlamentsvalet året därpå som den väpnade oppositionen växte fram. Till en början manifesterades motståndet mot regeringen genom omfattande demonstrationer i storstäderna. Regeringens övergrepp mot FIS och andra islamiska grupper började på allvar med arresteringar i januari–mars 1991 av en rad centrala FIS-ledare – däribland valda ordförande och medlemmar av parlamentet – samt dessutom omkring tio tusen partimedlemmar. Partiet förbjöds den 3 mars 1991. Myndigheterna förde en politik som också på andra områden begränsade de medborgerliga rättigheterna, bland annat i form av inskränkt press- och organisationsfrihet.[7]

General Zeroual försökte en något mer försonande politik när han tog över efter Kafi 1994, men han behöll som försvarsminister kontrollen över de väpnade styrkorna, och makten koncentrerades hos en liten grupp militära ledare. Zerouals politiska linje – militär upptrappning av konflikten kombinerat med försök till dialog – ledde till en snabb upptrappning av våldshandlingarna, även från regeringens sida. Medan de islamistiska grupperna opererade i små grupper och angrep enskilda personer, små grupper och byar, tog myndigheterna till omfattande operationer, även genom användning av bombflyg. I juli 1995 gav Zeroual upp försöken till dialog, och våldshandlingarna fortsatte. Terrorn från den islamiska milisen riktades såväl mot civila som mot den offentliga maktapparaten, och våldsmännen blev ökända för sin brutalitet.[7]

Abdelaziz Bouteflika.

Vid presidentvalet i november 1995 valdes Zeroual om mot två motkandidater, med 64,5 % av rösterna. Ett år senare antogs en ny grundlag genom folkomröstning; islam gjordes till statsreligion, men inga partier tilläts bygga på en religiös plattform. Till parlamentsvalet i juni 1997 ställde kandidater från sammanlagt 39 partier upp, liksom några oberoende. President Zerouals nya parti Rassemblement national pour la démocratie (RND) fick 38,1 % av rösterna, medan det islamistiska Mouvement de la société pour la paix (MSP) och det tidigare statsbärande FLN fick 16,7 % respektive 16,1 %. De tre, som sammanlagt fick 287 av 380 direktvalda medlemmar av parlamentet, bildade tillsammans regering. FIS var enligt lag förbjudet och kunde inte delta i valet. Sedan Zeroual avgått i september 1998 och de övriga sex kandidaterna bojkottade presidentvalet i april 1999 blev den tidigare utrikesministern Abdelaziz Bouteflika vald med 73,8 % av rösterna. Bouteflika höll i september 1999 en folkomröstning där 98,6 % stödde presidentens freds- och försoningsplan bland annat genom amnesti. Algeriet höll år 2002 val till en ny nationalförsamling, med ett resultat som säkrade FLN egen majoritet. 23 partier deltog i valet, och 129 oberoende listor ställde också upp.[7]

Flera väpnade islamistiska grupperingar växte fram från det tidiga 1990-talet; de två viktigaste var Groupe islamique armé (GIA), som bestod av flera mindre grupper, samt den väpnade grenen av FIS, Armée islamique du salut (AIS). I oktober 1997 förklarade AIS vapenvila, och våldet avtog något. Omkring 5 000 fångar släpptes i en amnesti, däribland islamistiska gerillasoldater. En utbrytargrupp från GIA, Groupe salafiste pour la prédiction et le combat (GSPC), grundades 1998 och vägrade lägga ner vapnen. GSPC riktade sina angrepp väsentligen mot säkerhetsstyrkorna. År 2000 gav många gerillasoldater sig till myndigheterna mot erbjudande om amnesti, men våldet fortsatte, både från gerillan och från myndigheterna. Inbördeskriget har krävt minst 100 000 människoliv, en siffra som myndigheterna tillstod 1999. Andra sätter siffran så högt som 150 000. Åren 2000–2001 greps medlemmar av GSPC i Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien – celler misstänkta för att tillhöra det internationella terrornätverket kring al-Qaida. Undersökningar i Italien tydde på att organisationen, med medlemmar också från Tunisien och Marocko, bistod al-Qaida och planerade terroraktioner i Europa å deras vägnar. Flera av soldaterna i GIA och GSPC har bakgrund från strider mot Sovjetunionen i Afghanistan tillsammans med talibanerna och al-Qaida. Från det att GIA grundades 1993 riktade gruppen flera terrorangrepp mot franska mål i Algeriet och Frankrike.[7]

Oro i Kabylien[redigera | redigera wikitext]

Karta över Algeriet

Parallellt med den politisk-religiösa konflikten har Algeriet också en etnisk konflikt mellan berber-befolkningen och den arabiska majoriteten, särskilt knuten till berbernas kärnområde, Kabylien. Berberna, som utgör omkring en tredjedel av Algeriets befolkning och är områdets ursprungsinvånare, fick år 2002 genomslag för sitt främsta krav då deras språk tamazight erkändes som officiellt, likställt med arabiska. De har också ställt krav på, och lovats, ökad insats för social och ekonomisk utveckling i Kabylien. Också i denna del av landet har militanta grupper varit verksamma, och 2001 var det omfattande uppror i flera delar av regionen. De sociala spänningarna i Algeriet förstärks ytterligare av den ekonomiska situationen, med hög arbetslöshet, särskilt bland ungdomen.[7]

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Klimat och miljö[redigera | redigera wikitext]

Klimatet är torrt till halvtorrt, med milda, regniga vintrar och heta, torra somrar vid kusten. I mer höglänta områden är det torrare med kalla vintrar och heta somrar. Under sommaren är den heta, sandmättade sirocco-vinden vanlig. I bergiga trakter förekommer jordbävningar.

Några av Algeriets miljöproblem är jorderosion, utsläpp av orenat avloppsvatten, vattenföroreningar från oljeraffinaderier samt att det är brist på färskvatten. Algeriet har skrivit på, men inte ratificerat avtal om förbud mot kärnvapenprov. All elektricitet produceras med fossila bränslen.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Karta över Algeriets provinser.

Algeriet är indelat i 48 provinser (wilayas): Adrar, Ain Defla, Ain Temouchent, Alger, Annaba, Batna, Bechar, Béjaïa, Biskra, Blida, Bordj Bou Arreridj, Bouira, Boumerdes, Chlef, Constantine, Djelfa, El Bayadh, El Oued, El Tarf, Ghardaia, Guelma, Illizi, Jijel, Khenchela, Laghouat, Muaskar, Medea, Mila, Mostaganem, M'Sila, Naama, Oran, Ouargla, Oum el Bouaghi, Relizane, Saida, Setif, Sidi Bel-Abbés, Skikda, Souk Ahras, Tamanrasset, Tebessa, Tiaret, Tindouf, Tipaza, Tissemsilt, Tizi Ouzou och Tlemcen.

Kultur och sport[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Dagens algeriska litteratur, skriven huvudsakligen på arabiska och franska, har starkt influerats av landets moderna historia. Kända algeriska författare under 1900-talet är bland andra Mohammed Dib, Albert Camus, och Kateb Yacine, och Assia Djebar har översatts till många språk. Bland de mer viktiga författarna under 1980-talet kan Rachid Mimouni, senare vice-president över Amnesty International, och Tahar Djaout, mördad av en islamistisk grupp 1993, nämnas.[11]

Kända personer[redigera | redigera wikitext]

Jacques Derrida, dekonstruktionens grundare, föddes i El Biar i Algeriet. Malek Bennabi och Frantz Fanon är kända för sina tankar kring avkolonisering. Augustinus föddes i Tagaste (dagens Souk Ahras) och Ibn Khaldun skrev Muqaddimah i Algeriet. Från den förkoloniala tiden är familjen Sanusi verk kända, och från den koloniala tiden har emiren Abdelkader och schejk Ben Badis blivit stora. Den latinska författaren Apuleius föddes i Algeriet.

Religion[redigera | redigera wikitext]

Notre Dame d'Afrique (Vår Fru av Afrika) - Algeriets basilika.

Islam är den dominerande religionen. Mer än 90 procent av befolkningen är anhängare till religionen, det vill säga av de som har fötts i familjer av muslimskt ursprung [12] . Officiellt är nästan 100 procent av Algeriets befolkning muslimer, men ateister och andra sorters icke-troende räknas inte in i statistiken. Nästan alla algerer är sunnimuslimer, förutom 200 000 ibadi i regionen Ghardaïa.[13]

Det finns runt 150 000 kristna i landet, inklusive runt 10 000 tillhörande romersk-katolska kyrkan och 80 till 130 000 evangelistiska protestanter.[14][15] Trots att många judar fråntogs sitt medborgarskap efter landets självständighet finns det några få judar kvar.[16][17] Algerisk kultur har influerats mycket av islam, huvudreligionen.

Sport[redigera | redigera wikitext]

De mest populära sporterna i landet är fotboll, friidrott och handboll. En av landets största sporthändelser var när man slog Västtysklands herrlandslag i fotboll 1982 genom ett mål av Lakhdar Belloumi. Men på grund av konflikter och dåliga förhållanden i Algeriet under 1900-talet, fortfarande pågående i några områden i landet, har nu många idrottare lämnat landet till länder som de kan tjäna mer i, vanligtvis Frankrike. Zinedine Zidane, Karim Benzema och Samir Nasri är av algeriskt ursprung men födda och uppvuxna i Frankrike. I friidrott har Algeriet fått fram flera världsmästare, däribland Noureddine Morceli, Hassiba Boulmerka, Jabir-Said Guerni, och Benida Berrah.

Musik[redigera | redigera wikitext]

En musikstil som kommer från Algeriet är raï. Cheb Khaled och Cheb Mami är två av de mest kända raïartisterna.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Petroleumindustrin är den viktigaste näringen i Algeriet, och svarar för 30% av BNP och över 95% av exportinkomsterna. Algeriet har världens femte största naturgasreserver, och är världens näst största naturgasexportland. När det gäller olja, har landet världens fjortonde största reserver. För att minska beroendet av en enda näringsgren försöker regeringen få investeringar i andra branscher, men man har fortfarande problem med en hög arbetslöshet och en i allmänhet låg levnadsstandard. Utveckling av banksektorn, byggandet av infrastruktur och andra strukturella reformer hämmas av korruption och byråkratiskt motstånd.

Ungefär två tredjedelar av alla arbetstagare i Algeriet är fackligt anslutna. Den fackliga centralorganisationen heter Algeriets Allmänna Arbetarunion.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Presidenter[redigera | redigera wikitext]

Regeringschefer[redigera | redigera wikitext]

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2009 107 av 179
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2008 121 av 173
Transparency International Korruptionsindex 2008 92 av 180
United Nations Development Programme Human Development Index 2006 100 av 179

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Algeriets konstitution från 1996
  2. ^ [a b] ”Country Comparison: Area”. The World Factbook. CIA. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/rankorder/2147rank.html. Läst 2 juni 2012. 
  3. ^ ”Population et Démographie”. Office National des Statistiques. http://www.ons.dz/-Population-et-Demographie-.html. Läst 2 juni 2012. 
  4. ^ (PDF) Utrikes namnbok: svenska myndigheter, organisationer, titlar, EU- och EG-organ, EU-titlar och länder på engelska, tyska, franska, spanska, finska och ryska. Stockholm: Utrikesdepartementet, Regeringskansliet. 2007. sid. 75. Libris 10473857. ISBN 978-91-38-32379-3. http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/04/11/46/7aff8780.pdf 
  5. ^ ”Algeriet – geografi”. Landguiden. http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Algeriet/Geografi. Läst 2 juni 2012. 
  6. ^ apn-dz.org Constitution 1996 (engelska)
  7. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r] ”Algerie – historie”. Store norske leksikon. http://snl.no/Algerie/historie. Läst 3 juni 2012. 
  8. ^ [a b c] Algeriet, avsnittet historia i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1904)
  9. ^ Thomas Benjamin, red (2007) (på engelska). Encyclopedia of Western Colonialism Since 1450. Detroit: Macmillan Reference USA. sid. 34-35. Libris 11360353. ISBN 0-02-866085-4. ”Some 300,000 Algerians were killed (the official Algerian figure would be 1 million or 1.5 million).” 
  10. ^ Proclamation des resultats du referendum d'autodetermination du 1er juillet 1962, Official Journal of the Algerian State (franska)
  11. ^ Tahar Djaout French Publishers' Agency och France Edition, Inc. Hämtat 4 april 2006. (engelska)
  12. ^ http://www.landguiden.se/Lander/Afrika/Algeriet/Religion
  13. ^ Ibadis and Kharijis (engelska)
  14. ^ Top Chrétien (franska)
  15. ^ Vodeo TV (franska)
  16. ^ Lyn Julius (19 december 2012). ”How Algeria lost its Jews”. http://mellanosternidag.wordpress.com/2012/12/30/sa-har-forlorade-algeriet-sina-judar/. 
  17. ^ U.S. Department of State (engelska)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Koordinater: 27°15′N 3°27′Ö / 27.250°N 3.450°Ö / 27.250; 3.450