Vår- och höstperioden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kinas historiatidsaxel
Förhistorisk tid
Xiadynastin 2070–1600 f.Kr.
Shangdynastin 1600–1046 f.Kr.
Zhoudynastin 1046–256 f.Kr.
Västra Zhoudynastin 1046–771 f.Kr.
Östra Zhoudynastin 770–256 f.Kr.
Vår- och höstperioden 770–481 f.Kr.
De stridande staterna 481–221 f.Kr.
Qindynastin 221 f.Kr. – 206 f.Kr.
Västra Handynastin 206 f.Kr. – 24 e.Kr.
Wang Mangs interregnum (Xin) 9–23 e.Kr.
Östra Handynastin 25–220
De tre kungadömena 220–280
Jindynastin 265–420
De sexton kungadömena 304–439
De sydliga och nordliga dynastierna 420–589
Suidynastin 581–618
Tangdynastin 618–907
De fem dynastierna och De tio rikena 902–979
 Liaodynastin 907–1125
 Jindynastin 1115–1234
Songdynastin 960–1279
Yuandynastin 1271–1368
Mingdynastin 1368–1644
Qingdynastin 1644–1911
Republiken Kina 1912–
Andra sino-japanska kriget 1937–45
Kinesiska inbördeskriget 1927–49
Taiwan 1945–
Folkrepubliken Kina 1949–

Vår- och höstperioden (春秋時代) i Kinas historia löper från 770[1] till 481 f.Kr. och utgör den första delen av Östra Zhoudynastin.[2] Namnet kommer från Vår- och höstannalerna, som med sina kommentarer är den viktigaste källan för forskning om perioden.

Hovets makt urholkas[redigera | redigera wikitext]

Perioden började när Zhou-hovet under tryck från barbarstammar tvingades överge sin ursprungliga huvudstad nära nuvarande Xi'an och flytta till en ort nära nuvarande Luoyang. Händelsen kom att urholka vasallernas respekt för kungen, och de regionala furstarna blev med tiden allt mer självsvåldiga. Den förste som gick i öppen konflikt med kungen var hertig Zhuang av Zheng (en av feodalstaterna), som ansåg sig förorättad av att kungen inte gett honom ett ämbete som speglade att Zheng efter flytten blivit granne med huvudstaden och därmed kungens främsta beskyddare. Efter olika diplomatiska turer genomförde kungen en "straffexpedition" mot Zheng, som slutade i katastrof där kungen själv sårades. Efter denna händelse började hertigarna och markiserna på allvar att leva sina egna liv, med många blodiga krig sinsemellan, helt obekymrade av vad hovet tyckte om saken.

De fem krigsherrarna[redigera | redigera wikitext]

Kungen hade mandat att bland sina vasaller utse en krigsherre, "ba", som skulle vara den främste verkställaren av kungens vilja. Denna möjlighet kom att användas flitigt under Vår- och höstperioden eftersom kungen i praktiken saknade en egen armé. Tanken var att krigsherren på kungens uppdrag skulle kuva de stridande furstarna och få ett slut på inbördeskriget. Dock var det sällan kungen kunde utse den han själv tyckte bäst om; i praktiken var han tvungen att utse den militärt starkaste fursten till krigsherre, och uppdraget blev därför snarare ett pris som vasallerna tävlade om än ett ämbete med någon makt i sig självt.

Kinesiska källor talar traditionellt om fem krigsherrar, men det finns två olika uppfattningar om vilka fem som egentligen ska avses med begreppet. Totalt finns sju kandidater:

  • Hertig Huan av Qi (reg. 685-643 f.kr)
  • Hertig Xiang av Song (reg. 650-637 f.kr)
  • Hertig Wen av Jin (reg. 636-628 f.kr)
  • Hertig Mu av Qin (reg. (reg. 659-621 f.kr)
  • Kung Zhuang av Chu (reg. 613-591 f.kr)
  • Kung Helü av Wu (reg. 514-496 f.kr)
  • Kung Goujian av Yue (reg. 496-465 f.kr)

Namnen i fetstil inkluderas alltid. Däremot råder delade meningar om huruvida man ska betona de etniskt kinesiska staterna Song och Qin eller "barbarstaterna" Wu och Yue. De tidigaste representanterna för respektive skola är filosofen Xun Zi som förordar Wu och Yue och historikern Sima Qian som förordar Song och Qin. Senare generations historiker ansluter sig i stort sett till någon av dessa två ståndpunkter, om än ibland med lättare variationer.[3]

Politisk geografi[redigera | redigera wikitext]

Centrum i den dåvarande kinesiska världen var det som idag är provinsen Henan, där huvudstaden Luoyang låg. Detta område var uppstyckat i ett stort antal småstater, som kollektivt kallades "Mittens riken" (Zhong Guo), ett begrepp som långt senare skulle komma att bli namn på hela Kina. Eftersom kinesisk grammatik inte skiljer på singular- och pluralformer kan begreppet tolkas som "Mittens riken" eller "Mittens rike" beroende på sammanhang.

Utanför Mittens riken fanns österut staten Qi i nuvarande Shandong, norrut staten Jin i nuvarande Shanxi, västerut staten Qin i nuvarande Shaanxi och söderut staten Chu i nuvarande Hubei. Eftersom dessa låg i rikets utkanter kunde de fritt expandera genom att underkuva olika icke-kinesiska barbarfolk, medan Mittens riken låg inklämda bland enbart kinesiska grannar. Så kom det sig att de fyra randstaterna blev mångfaldigt större och mäktigare än Mittens riken, trots att de senare ofta hade finare titlar i kraft av sin geografiska närhet till huvudstaden.

Adel[redigera | redigera wikitext]

Den senare så berömda titeln "kejsare" (huang di) användes inte under Zhoudynastin, utan Kinas högste ledare titulerades på den här tiden "kung" (wang).

Kungens vasaller delades in i fem klasser: hertig (gong), markis (hou), greve (bo), vicegreve (zi) och baron (nan).[4]

Klassificeringen berodde mer på släktskap med kungahuset än på reell makt, vilket ledde till motsägelsefulla situationer som att "hertigdömet" Lu var en relativt irrelevant småstat medan "vicegrevskapet" Chu var en av de fyra mäktigaste staterna. Diskrepansen mellan titlar och verkligt inflytande ledde till att Chu, Wu och Yue, som hade låga titlar på grund av sitt icke-kinesiska ursprung, utropade egna kungadömen och därmed i praktiken förklarade sig självständiga från Zhoudynastin. Detta erkändes inte av hovet, som i officiella dokument (som Vår- och höstkrönikan) envist fortsätter att kalla kungen av Chu för "vicegreve" även när denna erövrat nästan halva Kina.

Från början var de flesta vasallerna direkt underställda kungen, men senare under perioden hände det att vissa stater inom sig fick delstater med egna furstar av lägre rang än huvudfursten. Exempelvis fanns inom hertigdömet Lu de tre vicegrevskapen Meng, Shu och Ji.

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Den politiska anarkin visade sig vara gynnsam för intellektuell verksamhet, eftersom varken kungen eller någon annan kunde upprätthålla en rikstäckande censur eller statsideologi. Kina fick därför en i praktiken ganska stor yttrandefrihet, där tänkare och filosofer kunde resa mellan olika stater och fritt söka efter sympatiska härskare som ville anlita dem som konsulter.

De två viktigaste filosoferna från perioden var Kong Zi (Konfucius) och Lao Zi, grundare av konfucianismen respektive daoismen. Ett annat stort namn är militärteoretikern Sun Zi, som enligt traditionen skrev den internationellt populära Krigskonsten.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Chinese History - Political History of the Zhou Dynasty 周 (11th cent.-221 BCE)” (på engelska). CHINAKNOWLEDGE. http://www.chinaknowledge.de/History/Zhou/zhou-event.html#chunqiu. Läst 4 maj 2015. 
  2. ^ Hägerdal, Hans, Kinas historia, Historiska Media, Lund, 2009, s. 47.
  3. ^ ”春秋五霸(春秋时期称霸的五个诸侯)_百度百科”. baike.baidu.com. http://baike.baidu.com/link?url=t7F6OBWr_o5eArrqqLaNi9xmeqm4VWPxKH3QVtBlr17TeM5Z97WFAqwBwsTtia_v6oWL1XUy-7HKHddMOMnXIt0KzalClFxnZ7jwTsQjBOq. Läst 2015-05-04. 
  4. ^ Meng Zi

Se även[redigera | redigera wikitext]