Liaodynastin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Liaodynastin
Khitanska: 契丹國.png
Kinesiska: 哈喇契丹, 大遼國

907–1125


Liaorikets största utsträckning
Liaorikets största utsträckning
Huvudstad Shangjing, m.fl.
Största stad Buddhism
Språk Kinesiska, khitanska
Statsskick Khanat
Bildades 907


Upphörde 1125


Liaodynastin var ett khitanskt rike som härskade över territorier som idag tillhör Kina, Mongoliet Nordkorea, Ryssland och Kazakstan åren 907-1125.

Rikets grundande[redigera | redigera wikitext]

Khitanerna var ett nomadiskt folk som hade sitt ursprung på Stora Hinggan-bergens skogbeklädda sluttningar. Under 500-talet hade khitanerna grundat en eget stat i det som idag är Liaoning- och Jilin-provinserna i norra Kina och 907, under Tangdynastins sista kaotiska år, grundade den khitanske fursten Abaoji ur Yelü-klanen det "Stora Khitanriket" (哈喇契丹) och från och med 916 började dynastin använda regeringsperioder (nianhao) efter kinesiskt mönster.

Abaoji hade studerat hur tidigare icke-kinesiska dynastier styrt norra Kina och för att bevara khitan-folkets etniska identitet och styre inrättade han en dubbel administration av Liaoriket. De nomadiska delarna av riket styrdes av det "norra kansliet" medan dynastins kinesiska territorier styrdes av det "södra kansliet", som var utformad efter Tangdynastins administration. För att ytterligare befästa khitanernas etniska identitet lät Abaoji år 910 ge order om att ett skriftspråk skulle utformas för khitanernas språk, men kinesiska användes hela tiden parallellt med det khitanska språket även fortsättningsvis. Som ett uttryck för rikets dubbla karaktär utropade Abaoji sig själv både till Storkhan och Himmelsk kejsare. Han grundade också en ny huvudstad i den norra delen av Khitanriket, Shangjing, som var belägen i det som idag är Chifengs storstadsområde i Inre Mongoliet.

Expansionsperioden[redigera | redigera wikitext]

När Abaoji plötsligt avled 926 hade han efter kinesiskt mönster utsett sin äldste son som tronföljare, något som om inte tillfredsställde den khitanska aristokratin som föredrog en form av tanisteri eller valkungadöme. Men hjälp av den inflytelserika änkekejsarinnan Yingtian utsågs istället Abaojis andre son Deguang till tronföljare. Den nye kejsaren fortsatte sin faders expansionsspolitik och 938 tvingade han den senare Jindynastin att avträdda sexton prefekturer (燕雲十六州) i det som idag är norra Shanxi och Hebei. 947 trängde Deguangs trupper ännu längre söderut och plundarde den senare Jindynastins hvuudstad kaifeng och för att fira de militära framgångarna bytte han samma år namn på sitt rike till "Det stora Liaoriket" (大遼國).

I takt med att Liao erövrade mer territorier skapade man sammanlagt fem huvudstäder, två belägna på stäppen och tre innanför den gamla kinesiska muren.[1] Dessa var:

  • Den högsta eller norra huvudstaden (Shangjing 上京), beläget det som idag är i området kring Bairins vänstra baner och Bairins högra baner;
  • Den östra huvudstaden (Dongjing 東京), i nuvarande Liaoyang;
  • Den södra huvudstaden (Nanjing 南京), i nuvarande Peking
  • Den centrala huvudstaden (Zhongjing 中京), i Dading-prefekturen;
  • Den västra huvudstaden (Xijing 西京), i dagens Datong.

Liaorikets fall[redigera | redigera wikitext]

Avsaknaden av en tydlig successionsordning försvagade så småningom Liaoriket, som återtog namnet Khitan 983 och sedan bytte tillbaka till Liao 1066. Ständiga krig med Xixia-riket i väster och Songdynastin söder försvagade också Liao.

Relationerna till Songdynastin var särskilt spända då Song gjorde anspråk på de sexton prefekturerna i Nordkina, trots att dessa erövrats av khitanerna mer än tjugo år innan Song grundats. Under slutet på 900-talet genomförde Songriket förgäves en rad militärkampanjer för att erövra detta strategiskt viktiga område. År 1005 slöts fördraget i Shanyuan mellan de två rikena, vilket bekräftade Liaos innehav av territoriet och ålade Song att erlägga tribut till Liao.

Under 1100-talet grundade jurchen-folket Jindynastin i Liaorikets närhet i Manchuriet. På grund av den gemensamma fiendskapen mot Liao slöt Jin och Song en allians mot Liao. År 1123 hjälpte Jindynastin Song att återfå sex av de sexton prefekturerna och två år senare krossades Liaoriket slutgiltigt, vilket tvingade khitan-folket att fly västerut där man grundade Kara Khitan-khanatet. Segern för Song blev dock kortvarig då Jindynastin stärkt av sina segrar erövrade norra Kina från Song år 1127 och tvingade Songhovet att fly till Hangzhou i södra Kina.

Liaoriket fick en egen dynastisk historia i de 24 historieverken och räknas därför som en del av Kinas historia.

Kinas historiatidsaxel
Förhistorisk tid
Xiadynastin 2070–1600 f.Kr.
Shangdynastin 1600–1046 f.Kr.
Zhoudynastin 1046–256 f.Kr.
Västra Zhoudynastin 1046–771 f.Kr.
Östra Zhoudynastin 770–256 f.Kr.
Vår- och höstperioden 770–481 f.Kr.
De stridande staterna 481–221 f.Kr.
Qindynastin 221 f.Kr. – 206 f.Kr.
Västra Handynastin 206 f.Kr. – 24 e.Kr.
Wang Mangs interregnum (Xin) 9–23 e.Kr.
Östra Handynastin 25–220
De tre kungadömena 220–280
Jindynastin 265–420
De sexton kungadömena 304–439
De sydliga och nordliga dynastierna 420–589
Suidynastin 581–618
Tangdynastin 618–907
De fem dynastierna och De tio rikena 902–979
 Liaodynastin 916–1125
 Jindynastin 1115–1234
Songdynastin 960–1279
Yuandynastin 1271–1368
Mingdynastin 1368–1644
Qingdynastin 1644–1911
Republiken Kina 1912–
Andra sino-japanska kriget 1937–45
Kinesiska inbördeskriget 1927–49
Taiwan 1945–
Folkrepubliken Kina 1949–

Kejsare[redigera | redigera wikitext]

Liaodynastin hade nio kejsare:

  1. Taizu (Yelü Abaoji) (916-926)
  2. Taizong (Yelü Deguang) (926-947)
  3. Shizong (Yelü Ruan) (947-951)
  4. Muzong (Yelü Jing) (951-969)
  5. Jingzong (Yelü Xian) (969-983)
  6. Shengzong (Yelü Longxu) (983-1031)
  7. Xingzong (Yelü Zongzhen) (1031-1055)
  8. Daozong (Yelü Hongji) (1055-1101)
  9. Tianzuodi (Yelü Yanxi) (1101-1125)

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wilkinson (2012), s. 769.
  • Mote, Frederick W. (1999) (på eng). Imperial China, 900-1800. Cambridge, Mass.: Harvard University Press. Libris 5116324. ISBN 0-674-44515-5 
  • Wilkinson, Endymion Porter. (2012) (på eng). Chinese history: a new manual. Harvard-Yenching Institue monograph series ; 84. Cambridge, MA: Harvard University Asia Center. Libris 13753255. ISBN 978-0-674-06715-8 
  • Wittfogel, Karl August; Fêng Chia-shêng (1949) (på eng). History of Chinese society: Liao (907-1125). Transactions of the American Philosophical Society, 0065-9746 ; N.S., 36. Philadelphia: American Philosophical society. Libris 532634