V-2

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
V-2
V-2
Replik av en V-2:a vid Peenemünde
Typ Ballistisk robot
Ursprungsland Tyskland
Produktionshistoria
Kostnad/enhet 100 000 RM januari 1944, 50 000 RM mars 1945
Produktionsperiod 1944 – 45
Specifikationer
Längd 14 m
Vikt 12 400 kg
Spännvidd 3,56 m
Diameter 1,64 m
Stridsspets Amatol
Stridsspetsvikt 975 kg
Bränsle Flytande syre och etanol
Målsökare Gyroskop och radiostyrning
Styrsystem Grafitroder
Prestanda
Räckvidd 370 km
Maxhöjd 100 km
Maxhastighet 1750 m/s

V2, Vergeltungswaffe 2 ("Vedergällningsvapen 2"), var en robot använd av Tyskland under andra världskriget mot mål i Europa, främst Antwerpen och London. V2 var utvecklad av Wernher von Braun. En av anledningarna till att Tyskland började utveckla V-2 och andra raketer under 1930-talet var att raketer inte var förbjudna vapen för Tyskland enligt bestämmelserna i Versaillesfreden.

Raketen[redigera | redigera wikitext]

V2 startade lodrätt från en flyttbar plattform. Styrningen skedde i huvudsak endast under förbränningsfasen av robotbanan. Den utfördes genom att fyra roder tillverkade av grafit påverkade gasströmmen från raketmotorn. Robotens lutning justerades automatiskt med avseende på hastigheten så att när en förutbestämd hastighet uppnåtts var lutningen 45°. Roboten skickade via radio kontinuerligt uppgifter om sin hastighet till en markstation. När den bestämda hastigheten uppnåtts sändes från marken en radiosignal till roboten som stängde av bränsletillförseln. Därefter fortsatte roboten i en parabelbana mot målet. Genom att följa V2 med radar kunde man, sedan roboten gått in i kastbanefas, via radio i viss mån justera kursen i sida med hjälp av vanliga aerodynamiska roder. I längdled var dock ingen korrigering möjlig.

Motorn till V2 bestod av en sluten vätskeraketmotor som använde flytande syre och etanol som bränsle. En del av alkoholen leddes först in i den dubbelväggiga dysan, för att kyla denna. Motorn genererade ungefär 125 kg förbränningsgaser per sekund, vilka strömmade ut med en hastighet av 2000 m/s och gav en dragkraft på 56 kilopund. Bränslet pumpades in i brännkammaren av turbindrivna centrifugalpumpar. Turbinerna i sin tur drevs av ånga som genererades av väteperoxid och kaliumpermanganat i en särskild reaktorkammare.

Tillverkningen[redigera | redigera wikitext]

V-2 tillverkades från början på basen Peenemünde på ön Usedom vid Östersjön, men efter en serie bombningar från det brittiska flygvapnet flyttades tillverkningen till en underjordisk bas vid namn Mittelwerk. Från början hade man brist på arbetskraft, men det löste SS när man upprättade koncentrationslägret Dora-Mittelbau där fångarbetare arbetade under inhumana förhållanden dygnet runt. Dödstalen var dock större under tillverkningen än under vapnets användning: 15 000 tvångsarbetare dog till följd av tillverkningen medan ca 5 000 dog till följd av anfallen från V-2. Omkring 6 000 V2 byggdes i Mittelwerk och av dessa avfyrades omkring 3 200 mot de allierade.

V-2 i Sverige[redigera | redigera wikitext]

13 juni 1944 kraschade testraket nummer 4089 utanför Bäckebo i Nybro kommun i Småland. Raketen hade avfyrats från Peenemünde och avsågs förmodligen landa i närheten av Bornholm där tyskarna hade observationsstationer för raketexperimenten. Efter att delarna av den störtade raketen samlats ihop undersöktes den vid Flygtekniska Försöksanstalten i Stockholm av en grupp under ledning av flygdirektören och haveriexperten Henry Kjellson. Professorn i Läran om Maskinelement vid KTH, Gustav Boestad författade 1944-07-19 en sedermera berömd rapport om Bäckebotorpeden. Därefter skickades den till Storbritannien för analys.

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

I november 1944 sattes V2 för första gången in mot mål i England. På grund av den höga hastighet roboten uppnådde i slutfasen (1700 m/s) fanns det inga motmedel.

V2 är även benämnd som A4, Aggregat 4, eftersom den var den fjärde raketen i sin utvecklingsserie.

V2 har stått som modell för de flesta raketer efter andra världskriget. Den sovjetiska SS-1 Scunner var en ren kopia av V2.

1. Stridsladdning
2. Styrsystem
3. Radioenhet
4. Alkoholtank
5. Robotkropp
6. Syretank
7. Väteperoxidtank
8. Kvävgasbehållare
9. Väteperoxidreaktor
10. Bränslepumpar
11. Bränslemunstycken
12. Motorvagga
13. Brännkammare
14. Fenor
15. Alkoholmunstycken
16. Grafitroder
17. Aerodynamiska roder

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]