Oden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Oden (olika betydelser).
Odens ritt in i ValhallSleipner från Tjängvidestenen, funnen i Alskogs socken på Gotland.
Del av hjälm, tunn, pressad bronsplåt från vendeltiden. Funnen i Vendel. Figuren har tolkats som Oden på Sleipner beväpnad med spjutet Gungner samt korparna Hugin och Munin.

Oden (eller Odin; på fornnordiska Óðinn; på tyska Wotan, Wuotan eller Wodan, besläktat med wütend, "rasande", Woden enligt Adam av Bremen, Goudan på lombardiska, alla dessa från urgermanskans Wōdanaz) är den äldste, störste och visaste av asagudarna i den nordiska mytologin. Han är också krigsgud, skaldekonstens gud och de dödas gud, och är den främste utövaren av sejdkonsten. Namnet Oden har samma etymologiska grund som Od, Frejas försvunna make. Oden hade också flera andra namn, såsom Gangleri ("Den färdtrötte"), se vidare lista över namn på Oden. Under namnet Jolner är Oden känd som julens speciella gud. Några namn har tillkommit genom bruket av kenningar i den forntida diktningen, Oden har över 200 namn och smeknamn. Hos nordborna och anglosaxarna ansågs Oden vara runornas skapare. Oden verkar även varit associerad till nekromantik.

I nordisk mytologi är Oden, Tor och Loke de tre gestalter som uppträder oftast.

Oden är bror till Ve och Vile, Lodur och Höner. Hans föräldrar är Bor och Bestla och hans anfader Bure. Han är även far till Tor, Balder, Vidar, Höder och enligt den Prosakiska Eddan men i konflikt med den Poetiska Eddan far till Tyr. Romarna jämställde Oden med Mercurius och Tacitus skriver att han var huvudgud hos Suebi - en konfederation av germanska stammar.[1][2][3]

Namnvarianter[redigera | redigera wikitext]

Georg von Rosen - Oden som vandringsman, 1886

Oden har omnämnts med ett mycket stort antal namnvarianter, exempelvis "Allfader" när han uppträdde som alla människors och gudars fader, "Enöga" på grund av att han offrade sitt ena öga i Mimers brunn och "Hangadrott" då han hängde sig själv på Yggdrasil både för att vinna kunskap och för att få runornas visdom. Därav kommer en tradition att hänga människor och djur som offer åt Oden. Vissa har velat mena att detta är en influens av kristendomen, men Kimberley Christine Patton skriver i en ingående analys att likheten är en tillfällighet och att koncepten utvecklades självständigt.[4]

Namnet Oden kommer från forn nordiskans "Odr" som både betyder "raseri", "extas" och "poesi" och ändelsen "-ìnn" som är en maskulin ändelse av ett ord menat att fungera som ett adjektiv. Namnet finns i flera språkliga varianter hos germanska folk och antyder till hans roll som gud över bärserkar, poeter och sejdkonsten. Det antyder också att både nordmännen och germanerna såg en likhet mellan dessa ting. [5][6]

Attribut[redigera | redigera wikitext]

Odens attribut är hästen Sleipner, som har åtta fötter[7], korparna Hugin, som betyder "tanken", och Munin, som betyder "minnet", och vilka är Odens budbärare och spejare, hans båda vargar Gere och Freke, hans spjut Gungner som aldrig missar sitt mål, samt armringen Draupner.[8]

Härkomst[redigera | redigera wikitext]

Oden är son till Bor och sonson till Bure, som i sin tur uppkom när urkon Ödhumla slickade frost- och salttäckta stenar. Tillsammans med Frigg har Oden sönerna Balder, Hermod och Höder. Som Odens äldste son räknas Tor, vars mor är Jord (isländska Jörð) - alltså jorden själv; möjligen ett sidonamn på Frigg, men den saken är osäker.

Oden som gud[redigera | redigera wikitext]

Oden var en av de som skapade världen. Tillsammans med sina bröder Vile och Ve dödade han jätten Ymer och använde dennes kropp som material för jorden. Oden var även med och gav liv åt de första människorna, tillsammans med två andra gudar som i de äldre källorna är de annars tämligen anonyma Höner och Lodur medan Snorre säger att Vile och Ve hjälpte Oden.

Dödsgud[redigera | redigera wikitext]

Som de dödas gud har Oden hälften av dem som fallit i strid, de så kallade enhärjarna i sin boning Valhall; den andra hälften går till Hel. Enhärjarnas liv i Valhall har ofta jämförts med den kristna himlen, vilket delvis är missvisande, eftersom Valhall, till skillnad från himlen, endast tillhör denna tidsålder och går under samtidigt med världen. Enhärjarna tränas varje dag i alla de krigskonster som finns för att bättre kunna strida i det väntande Ragnarök, gudaskymningen.

Likt de flesta nordiska gudar är Oden inte odödlig. Han faller i Ragnarök, då de enda gudar som överlever är några som inte utövat makt i denna tidsålder. Enhärjarnas lott är inte evigt liv, utan att falla i det godas sista strid mot det onda.

Krigsgud[redigera | redigera wikitext]

Oden från Lejre är en silverminiatyr som hittades i Lejre, Danmark, 2009. Den avbildar eventuellt Oden (eller Freja/Frigg) sittande på Odens högsäte Hlidskjalf.

Oden är en av två fornnordiska krigsgudar, troligen yngre än kollegan Tyr (äldre germansk form Tiwaz). De båda gudarna har i de germanska språken givit namn åt tisdag respektive onsdag (som i de romanska språken är helgade åt Mars, också krigsgud, respektive Mercurius, som ledde de dödas själar till den andra sidan). Romaren Tacitus som levde på 100-talet talade om att germanernas huvudgudar var "Mars" och "Mercurius", vilka båda associeras med germanernas traditioner med hur krigsbytet skulle fördelas. Tacitus hade, som många andra lärda romare vid den tiden, idén om att gudarna i andra kulturer (som Grekland och Egypten) egentligen tillbad samma gudar som de gjorde men hade andra namn på dem ("interpretatio romana"). Därför skrev ofta de romerska erövrarna att de andra folken tillbad Jupiter, Mars och andra romerska gudar. Germanerna verkar ha tagit till sig denna tanke då de tog efter romarnas veckoindelning men döpte om dagarna efter sina egna gudar. Tyr jämställdes med Mars och Oden med Mercurius, som ledde själar till andra sidan och var poesins gud. Huruvida Oden från början enbart var en dödsgud eller både dödsgud och krigsgud (avståndet emellan är inte särskilt långt) är upp till debatt. Ett sätt att se det är att Oden var (likt Athena) kopplad till den strategiska delen av krig medan Tyr var inriktad till den våldsamma delen (likt Ares och hans romerska like Mars). Tyr var kanske då den guden som soldater tillbad (Snorre beskriver honom som guden alla soldater tillber) medan krigsledare och kungar tillbad Oden. En annan tolkning är att Tyr var mer populär bland germanerna innan Folkvandringstiden, men när den våldsamma och tumultartade tiden började så tyckte inte germanerna att Tyr hjälpte dem och letade efter en annan gud som kunde bringa dem seger. Valet skulle då fallit på Oden, associerad med döden, men även vishet och raseri. Bärsärkar-kulturen kan ha uppstått då; bärsärkar (och Ulfhednar) associeras med Oden. Oden kan i så fall varit en gud germanerna ansett som otäck men senare börjat uppskatta. Detta styrks av att Oden hyllas som segergud och all-fader, men även kallas för "blodsguden", "mördaren" och "gengångarnas herre".

I motsats till Tor använder Oden list och trolldom för att bekämpa ondskan. Sin stora visdom har han fått i utbyte mot sitt ena öga vilket han offrade i Mimers brunn, och genom att offra sig genom att hänga sig på Yggdrasil. Hans viktigaste attribut är spjutet Gungner, liksom Tors är hammaren Mjölner. Det har antagits att spjutspetsar som upptäckts som byggnadsoffer i garnisonshus i Birka, och även omfattande spjutspetsoffer (463 st) i Gudingsåkrarna på Gotland, har varit offer till just Oden.[9] Oden har också sina två korpar Hugin och Munin, som flyger världen runt och skaffar information om allt som händer. När de kommer tillbaks till Oden sätter de sig på hans axel och viskar all viktig information i hans öra. Till Odens djur och kända attribut hör också den åttafotade hästen Sleipner och de båda vargarna Gere och Freke.

Som krigsgud har Oden en märklig psykologi, då han också är den store grubblaren bland asar ("yggjungr ása") och då han är den främste utövaren av sejdkonsten, bland nordbor annars hållen för omanlig. Ovanligt nog bland höggudar plågas han av dåligt samvete, inte minst därför att han i tidernas gryning ingått fostbrödralag med Loke, som sedan låtit dräpa Balder, godast av alla gudar, varför Oden ställts inför valet att antingen bryta en ed eller låta det onda härja fritt. För att komplicera det hela ytterligare var det genom Loke som Oden fått såväl spjutet Gungner och ringen Draupner som den åttafotade hästen Sleipner.

Segern vid Slaget vid Lena sägs ha varit Odens förtjänst i gamla krönikor.[10]

Andra områden[redigera | redigera wikitext]

Oden är inte bara krigets gud utan också skaldekonstens. Han sägs ha skapat runorna, som inte bara hade en kommunikativ funktion utan även ansågs magiska i forntidens norden. I sin omättliga törst efter visdom skall han ha offrat ena ögat i Mimers brunn, och hängt sig själv, Oden offrad åt Oden, i nio dagar. Därför kallas han också för hängguden och enligt vissa källor ska man ha blotat till honom genom att hänga människor. Detta skall i så fall skett i särskilt stor utsträckning i Uppsala där man vart nionde år arrangerade stora fester i främst Odens, Frejs och Tors ära. Vid dessa fester säger vissa källor att man hängde hundratals trälar för att försäkra sig om goda skördar. Det finns dock inga säkra historiska belägg för att människoblot någonsin utförts som ritual i det fornnordiska samhället. Hans offrande av ena ögat kan jämföras med den andre krigsgudens - Tyrs - offrande av ena handen. Oden offrade ögat för att få dricka ur Mimers brunn. Mimer trodde att han aldrig skulle offra sitt öga men det gjorde han. Oden blev då den visaste guden och kunde se in i framtiden och han såg att världen skulle brinna upp i Ragnarök i en strid mellan gudarna och människorna mot jättarna.

Oden är alltså en mycket nyfiken gud, och bland annat ska han ha spetsat sig själv uppe i Yggdrasils stam för att få veta hur det är att dö. Därav kan trädet också ha fått sitt namn. Yggdrasil har tolkats som "den förskräcklige stormgudens häst". "Ygg", det vill säga "den förskräcklige stormguden", är ett annat namn på Oden.

Oden i folktron[redigera | redigera wikitext]

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius skriver i Wärend och wirdarne (1864) att hedendomens världsåskådning och gudalära länge fanns kvar såsom folktro vid sidan av kristendomen. Spillror av hedendomen överlevde därigenom ända in på 1800-talet.

Hyltén-Cavallius menar att dyrkan av Oden levde kvar i Värend i södra Småland fram till början av 1600-talet, men att man använde namnet "den andre" och att "den andre" hade drag av både Oden och djävulen. Bilden av Oden som Valfader, en slags krigsgud, levde kvar ännu i slutet av 1600-talet. I norra Småland ska läsning mot floget hos hästar inkluderat Odens namn. Likaså levde det länge kvar i Värend ett bruk att lämna kvar en hötapp på åkern åt Odens hästar. Hyltén-Cavallius berättar vidare att ännu på 1800-talet sågs i höstdimmorna en gestalt med vidbrättad hatt på Ulvsbodamyren i Vislanda socken i Allbo härad och denna gestalt tolkar Hylten-Cavallius som en kvarleva av Oden. [11]

En annan väl spridd föreställning är den om Odens jakt.

Oden i den historiska forskningen[redigera | redigera wikitext]

Enligt Snorres uppfattning i yngre Eddan var Oden en historiskt existerande människa, som från "Tyrkland" invandrat till Svitjod och här blivit upphöjd till gud efter sin död. Teorin har tagits upp av Thor Heyerdahl. I Ynglingasagans prolog berättar Snorre Sturlason att det saxiska folket uppkom genom att asakonungen Oden och hans folkskaror, på sin färd från Svarta Havet till Sverige, lämnade kvar två av sina prinsar i norra Tyskland, varifrån deras ättlingar sedan lade under sig det som sedan blev Saxland. Snorre hävdade också att asarna kallas så därför att de kom från Asien, vilket får räknas som en folketymologi. Det bör dock nämnas att detta inte behöver vara Snorres verkliga åsikt om Oden utan även ett sätt bortförklara varför han skrev om hedniska gudar.

I den likaledes euhemeristiska historiesynen på 1600-talet framfördes av Olof Verelius och Johan Peringskiöld[12] åsikten att Oden hade en historisk förebild som de gav namnet Sigge Fridulfsson.

I Leonard Dahms historiebok för folkskolan 1842 fanns berättelserna om Oden som Svearikets grundare med. Med Claes Theodor Odhners skolböcker 1870, för folkskolan 1872, var Oden som historisk person utrangerad.

Woden och Wotan i modern kultur[redigera | redigera wikitext]

M. Presnjakov. Oden. 2008.

Woden eller Wotan var i germansk mytologi den språkliga motsvarigheten till Oden i nordisk mytologi. Richard Wagner använder namnet Wotan i Nibelungens ring. Namnet Woden användes under andra världskriget som kodnamn på ett elektroniskt styrsystem för tyska bombplan. Det är också namnet Oden använder om sig själv i Douglas Adams roman The long dark Tea-time of the Soul (Tedags för dystra själar).

Odens namn[redigera | redigera wikitext]

Oden är unik i det att han har över 200 namn. Förutom språkliga motsvarigheter så tillskrivs Oden en lång rad med titlar, smeknamn och kenningar.

  1. All-fader
  2. Valfader (de stupades fader)
  3. Aldaföðr (tidsåldrarnas/världens/människors fader)
  4. Algingautr (den gamla fadern)
  5. Den gamle guden
  6. En-öga
  7. Angan Friggjar (Friggs glädje)
  8. Bági ulfs (ulvens fiende)
  9. Báleygr (flammande ögat)
  10. Böðgæðir (stridsförstärkare)
  11. Bragi (hövding)
  12. Bors son
  13. Draugadróttinn (gengångarnas/de odödas herre)
  14. Ein sköpuðr galdra (de magiska sångernas skapare)
  15. Galdernas fader
  16. Fimbultýr (den mäktige guden)
  17. Fjallgeiguðr (skepnadsgud)
  18. Den vise
  19. Foldardróttinn (Jordens herre)
  20. Forni (den uråldrige)
  21. Fráríði (den som rider fram)
  22. Vandraren
  23. Götarnas gud
  24. Den hängande
  25. Geirtýr (blod/spjut gud)
  26. Den blinde gästen
  27. Vrålaren
  28. Stavbäraren
  29. Hangaguð (de hängdas gud)
  30. Ledares ledare
  31. Den maskerade
  32. Den höge
  33. Haptaguð (fångarnas gud)
  34. Gråskägg
  35. Hertýr (gästernas gud)
  36. Karl
  37. Krigsvarg
  38. Hrafnáss (korpgud)
  39. Hjaldrgoð (slagets gud)
  40. Hveðrungr (vrålare eller vädermakare)
  41. Julner
  42. Jarngrímr (Järnmask)
  43. Löndungr (den som bär den ludna rocken)
  44. Óski (önskningars gud/den önskade)
  45. Rögnir (hövdingen)
  46. Sanngetall (sanningssökaren)
  47. Sigðir (han som ger seger)
  48. Segerns fader
  49. Skollvaldr (förräderiets herre)
  50. Sváfnir (sömngivare)
  51. Ginnarr (bedragare)
  52. Olgr (beskyddare/hök)
  53. Reiðartýr (ryttarnas gud)
  54. Rúnatýr (Runguden)
  55. Saðr (sanningsägare)
  56. Síðhöttr (bred hatt)
  57. Svipall (hamnskiftare)
  58. Þekkr (den välkomne)
  59. Valkjosandi (väljare av de dräpta)
  60. Valtam (krigaren)
  61. Valþognir (mottagare av de dräpta)
  62. Vegtam (vägtam)
  63. Viðurr'' (mördare)
  64. Vinr Lóðurs (Lodurs vän)
  65. Vinr Míms (Mimers vän)
  66. Yggr (den fasansfulle)
  67. Völundr rómu (slagets smed)
  68. Viðrir (stormaren)
  69. Ýjungr (från de uråldriga strömmarna)
  70. Uðr (älskad)

Noter och källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Birley, Anthony R. (Trans.) (1999). Agricola and Germany. Oxford World's Classics. ISBN 978-0-19-283300-6
  2. ^ Hilda Ellis Davidson (1993). The Lost Beliefs of Northern Europe. Routledge. p. 134.
  3. ^ http://www.fordham.edu/halsall/source/tacitus1.html
  4. ^ Kimberley Christine Patton, Religion of the gods: ritual, paradox, and reflexivity Oxford University, ISBN 978-0-19-509106-9, chapter 7 "Myself to Myself: The Norse Odin and Divine Autosacrifice".
  5. ^ Richard Cleasby and Gudbrand Vigfusson, An Icelandic-English Dictionary. (1874)
  6. ^ Northcote Toller, Ed. An Anglo-Saxon dictionary, based on the manuscript collections of the late Joseph Bosworth, and Old English Made Easy.
  7. ^ Observera att originaltexten till Snorres Edda använder ordet fætr ("fötter") både i Gylfaginning kapitel 15 och i kapitel 42. Se Gylfaginning - heimskringla.no.
  8. ^ Bonniers uppslagsbok (ISBN 9789100114626)
  9. ^ Kitzler, Laila, "Odensymbolik i Birkas garnison", Fornvännen 95 (2000) s. 13-21
  10. ^ Starbäck, Carl Georg, & Bäckström, Per Olof. Berättelser ur Svenska Historien. Stockholm: F. & G. Beijers Förlag (1885–86), Vol. 1, p. 325
  11. ^ Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, Wärend och wirdarne - Ett försök i Svensk Ethnologi - Första delen (1864) sid. 204-214.
  12. ^ Nordisk Familjebok

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Föregångare:
Gylfe
Svenska sagokungar
Efterträdare:
Njord