Åldrande

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel handlar om åldrande som biologisk process. Se ålderdom för den mänskliga ålderdomen.
En gammal kvinna med en liten pojke i Thailand.

Åldrande återspeglar de biologiska och psykiska förändringar som en organism genomgår med tiden, och som leder till ålderdomen, samt hos människor också de sociala och psykologiska processer som en längre tids levnad innebär (jämför mognad, erfarenhet). Den vetenskapliga termen för biologiskt åldrande är senescens.

Inom humanfysiologin skiljer man mellan gerontologi, som beskriver den friska ålderdomen, och geriatrik, som handlar om ålderdomens sjukdomar. Åldrandet har ett samband med den kronologiska åldern - hur länge man levt uppmätt i tid - men beror också på medfödda och förvärvade individuella faktorer.

Det finns levande varelser som inte uppvisar några ålderdomstecken, bland dem vissa träd, humrar, störfiskar, hajar, alligatorer, sjöborrar och galapagossköldpaddan.[1][källa behövs]

Mänskligt åldrande[redigera | redigera wikitext]

Åldrande kan definieras som gradvisa och framskridande försämringar av funktionen i flera organsystem. Mätningen av sådant åldrande, som alltså är skild från den kronologiska åldern, är kontroversiell. Vanliga bestämningar handlar om förändring av utseendet (rynkor, grått hår, midja-höft-kvot, BMI med mera), tandhälsa, mängden blodfetter, blodtryck och hjärtfunktion.[2]

Telomererna blir kortare varje gång cellerna delar sig, och med riktigt hög ålder är telomererna så korta att celldelning inte är möjlig. Detta påverkar samtliga organ i hela kroppen.[3]

Utseendet och huden[redigera | redigera wikitext]

Åldersförändringar i benstomme, fetttvävnad och hudstruktur leder till ett förändrat utseende. Den vänstra bilden visar ett ungt ansikte och den högra ett åldrande.
Bentätheten minskar men brosket i näsa och haka kan växa, vilket kan förändra utseendet.

Ansiktet genomgår flera åldersförändringar, vilka dels beror på miljöfaktorer (som exempelvis solexponering), dels beror på funktionella förändringar av organ. Ansiktsmusklerna blir sämre, bentätheten mindre, och huden torrare och tunnare. Detta leder till slappare hud och rynkor. Pigmentförändringar kan yttra sig i fräknar och ljusare iris (många äldre får gråblå eller ljusblå ögon). Brosket i näsan, hakan och öronen växer och gör dem större.[4]

Hudförändringarna som leder till slappare hud och rynkor beror på flera faktorer: tunnare och torrare hud, mindre elastisk hud, och minskat kollagen.[5] Hudens åldrande tycks bortsett från miljöfaktorer hänga samman med minskade östrogennivåer.[6][7] Men huden påverkas också av förändringar i muskelfunktionen, bentätheten och fettvävnaden i ansiktet. Mängden fett i pannan, läpparna och på kinderna minskar, medan fettmängden runt munnen och käklinjen ökar med åldrande. Fettdepåerna blir mer åtskilda från varandra och framträder som separata strukturer. Detta leder till kråkfötter i yttre ögonvrån, djupa linjer från näsvingarna till mungiporna, vertikala linjer runt munnen, rynkor på hakan, tinningarna och i pannan, samt ökat avstånd mellan nästippen och munnen.[5]

Muskelmassan börjar avta från 30 års ålder, vilket påverkar utseendet, ofta genom att mängden kroppsfett ökar.[3]

Mängden svettkörtlar minskar vilket är en av orsakerna till att äldre är känsligare för värmeböljor. Eftersom huden också producerar mindre melanin leder åldrande också till ökad känslighet för sol samt risk för D-vitaminbrist.[3]

Sinnesorganen[redigera | redigera wikitext]

Synen brukar försämras med stigande ålder på grund av förändringar i linsen (den blir stelare och tjockare), på grund av att man får färre nervceller, på grund av att pupillen reagerar långsammare, och på grund av ögontorrhet. Man får då problem med synen på nära håll, man behöver starkare ljus och får förändrad färguppfattning. Flugseende är vanligt, liksom andra ögonsjukdomar.[3]

Ju äldre en person är, desto mer oljud har personen utsatts för. Detta och rena åldersförändringar påverkar hörseln. Balansen och smak- och luktsinnena försämras.

Kognition[redigera | redigera wikitext]

Åldrande leder till strukturella förändringar av hjärnan som förändrar kognitionen,vilket i synnerhet leder till förändrad uppmärksamhet och försämrat minne. Med sämre sinnesfunktion blir perceptionen sämre. Det är emellertid en mycket stor individuell skillnad hur mycket kognitionen åldras.[8]

Hjärt- och kärlsystemet[redigera | redigera wikitext]

Många hjärt- och kärlsjukdomar förekommer oftare i äldre åldrar, vilket både kan bero på livsstil och på naturligt åldrande. Sinusknutan får färre celler varigenom hjärtfrekvensen sjunker. Hjärtmuskeln blir tätare och hjärtat förstoras, så mindre blod ryms i hjärtat. Arytmier är vanligare. Hjärtat tenderar att ansamla lipofuscin, hjärtmuskelcellerna försämras, och hjärtvalven blir stelare.[9]

Blodtrycksförändringar är vanliga, och beror på att baroreceptorerna blir mindre känsliga. Kärlen kan förtjockas. Mängden kroppsvätska minskar, vilket ger mindre blodvolym. Färre röda blodkroppar och neutrofiler bildas vid stress och sjukdom.[9]

Muskuloskeletala systemet[redigera | redigera wikitext]

Bentätheten börjar minska redan vid 30 års ålder, vilket leder till tilltagande risk för benskörhet. Ledbrosket blir tunnare och hårdare, och förmågan att bilda muskler minskar vilket minskar muskelmassan (sarkopeni). Muskelpåverkan kan motverkas med träning,[10] men jämför träningsintolerans.

Ämnesomsättning och hormonsystemet[redigera | redigera wikitext]

Åldrande leder till nedsatt reglering av energi, minskad hunger, och försämrad förmåga för kroppen att själv kompensera för obalanser i näringsintaget. I någon utsträckning beror detta på förändringar i hormonsystemet.[11] Många hormonkörtlar genomgår funktionella och morfologiska förändringar, däribland sköldkörtlarna. Andelen personer med sköldkörtelsjukdomar ökar med ökande ålder. Äldre har också oftare subklinisk hypotyroidism och subklinisk giftstruma, samt kan ofta ligga i ytterlighetsområdena av normalintervallen. Relationerna mellan TSH, tyroxin och trijodtyronin kan förändras.[12][13]

Med stigande ålder tillverkas mindre insulin, tillväxthormon och aldosteron.[3]

Immunsystemet[redigera | redigera wikitext]

Cellerna i immunsystemet fungerar långsammare. Detta ökar risken för cancer, komplikationer vid förkylningar (lunginflammation, dödsfall) och för allvarligare symtom av allergier.[3]

Reproduktiva systemen[redigera | redigera wikitext]

Kvinnor upphör menstruera (får menopaus) efter klimakteriet, vilket leder till infertilitet. Infertiliteten beror på utebliven ägglossning (anovulation), minskade mängder östrogen och progesteron, förändrade värden på luteiniserande hormon och follikelstimulerande hormon,[14] och avsaknad av anti-müllerskt hormon. Äggreserven minskar gradvis. Åldrande innan menopaus påverkar äggbildningen (oogenesen) negativt, vilket bland annat leder till svårigheter att behålla befruktade ägg med stigande ålder,[15] men också till att risken att barnet föds med exempelvis kromosomavvikelser som Downs syndrom ökar.

Männens motsvarighet till menopaus kallas andropaus vilken är mer långvarig och mindre uttalad. Testikelmassan minskar vilket kan leda till minskade mängder testosteron. Kanalerna som sperma och spermier färdas genom drabbas av skleros, mängden spermier minskar i antal, och prostatan förstoras.[16]

Till skillnad från kvinnor är män fertila hela livet men fertiliten minskar.[16] Diploiditeten ökar i takt och spermiernas livslängd minskar.[17] Det råder oenighet omkring frågan huruvida spermiernas kvalitet försämras, men äldre fäder leder till en ökad förekomst av bland annat autism, Downs syndrom, epilepsi och schizofreni hos avkomman, vilket skulle kunna förklaras med epigenetik, mutationer i DNA och kromosomala avvikelser.[18][19]

Evig ungdom[redigera | redigera wikitext]

Åldrandet betraktades allmänt förr som något oundvikligt och oåterkalleligt, en syn som har börjat ifrågasättas. Livsstil kan i någon mån påverka åldrandets hastighet och människans livslängd, och en avsevärd mängd forskning framställs på området. Sådan forskning innefattar å ena sidan att förebygga och behandla geriatriska sjukdomar som Alzheimers,[20] å andra att studera substanser och livsföringar som skulle kunna bibehålla ett ungdomligt utseende, såsom anti-rynkkrämer, plastikoperationer och träning.

Fria radikaler och dieter[redigera | redigera wikitext]

Fria radikalers effekter är möjlig biokemisk förklaring till att en organism åldras. Den amerikanske vetenskapsmannen Denham Harman var den som först fann denna koppling. Hans första rapport blev offentlig på 1950-talet.[21] Idag ses fria radikaler tillsammans med en rad andra orsaker som möjliga biologiska förklaringar till åldrandet.[22] Effektiviteten i att reglera kosten och därigenom få en större mängd antioxidanter via födan har emellertid förblivit en kontroversiell fråga bland forskare, och endast litet stöd för sådan livsföring har kunnat presenteras.[20]

Andra dieter med liknande föregivna resultat, såsom kalorirestriktion och återkommande fasta, är andra forskningsområden, vars hälsoeffekter dock är lika omstridda och obevisade.[20]

Hormoner[redigera | redigera wikitext]

En del av åldrandet handlar om en förändrad hormonproduktion och hormonterapi, företrädesvis HRT mot klimakteriebesvär men också tillväxthormon- och testosteronbehandling, utförs vanemässigt av sjukvård. Också sådan behandling är kontroversiell eftersom de eftersträvade effekterna kan utebli men bieffekterna kan vara kraftigt hälsovådliga. HRT antas exempelvis vara cancerframkallande.[20]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ https://www.fightaging.org/archives/2008/06/ageless-animals-the-sea-urchin-edition.php
  2. ^ Belsky, Daniel W., et al. "Quantification of biological aging in young adults." Proceedings of the National Academy of Sciences (2015): 201506264.
  3. ^ [a b c d e f] http://www.merckmanuals.com/home/older-people-s-health-issues/the-aging-body/changes-in-the-body-with-aging
  4. ^ http://www.nlm.nih.gov/medlineplus/ency/article/004004.htm
  5. ^ [a b] http://www.cleardermatology.net/facial_aging_tool.pdf
  6. ^ Thornton, M. Julie. "Estrogens and aging skin." Dermato-endocrinology 5.2 (2013): 264-270.
  7. ^ Archer, David F. "Postmenopausal skin and estrogen." Gynecological Endocrinology 28.S2 (2012): 2-6.
  8. ^ Glisky, Elizabeth L. "Changes in cognitive function in human aging." Brain aging: models, methods, and mechanisms (2007): 3-20.
  9. ^ [a b] http://www.nlm.nih.gov/medlineplus/ency/article/004006.htm
  10. ^ http://www.merckmanuals.com/home/bone-joint-and-muscle-disorders/biology-of-the-musculoskeletal-system/effects-of-aging-on-the-musculoskeletal-system
  11. ^ http://physrev.physiology.org/content/86/2/651
  12. ^ http://www.thyroidresearchjournal.com/content/5/1/16
  13. ^ http://www.medscape.com/viewarticle/717417_3
  14. ^ http://www.merckmanuals.com/home/women-s-health-issues/biology-of-the-female-reproductive-system/effects-of-aging-on-the-female-reproductive-system
  15. ^ Boudoures, Anna L., and Kelle H. Moley. "Insights into Mechanisms Causing the Maternal Age-Induced Decrease in Oocyte Quality." Biennial Review of Infertility 4 (2015): 43.
  16. ^ [a b] http://www.nlm.nih.gov/medlineplus/ency/article/004017.htm
  17. ^ http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3151353/
  18. ^ Sharma, Rakesh, et al. "Effects of increased paternal age on sperm quality, reproductive outcome and associated epigenetic risks to offspring." Reproductive Biology and Endocrinology 13.1 (2015): 35.
  19. ^ Johnson, Sheri L., et al. "Consistent age-dependent declines in human semen quality: a systematic review and meta-analysis." Ageing research reviews 19 (2015): 22-33.
  20. ^ [a b c d] https://www.nia.nih.gov/health/publication/can-we-prevent-aging
  21. ^ Harman, D (1956). ”Aging: A theory based on free radical and radiation chemistry”. Journal of Gerontology "11" (3): sid. 298-300. PMID 13332224. SVERIGEDEMOKRATERNAS RÖTTER Sverigedemokraterna (SD) bildades i Stockholm den 6 februari 1988 av personer, som främst kom från Framstegspartiet och Sverigepartiet. Nedan följer en redogörelse för hur Sverigedemokraterna kom till. Det är en förvirrande bild, där partier sprängs eller upplöses för att återuppstå under nya namn och delvis nya politiska idéer. Mitt i denna miljö av ”hela havet stormar”, fanns det en viss kontinuitet, genom att det var ett begränsat antal ledande personer, som bytte stolar med varandra. Här nedan skall skildras var SD:s rötter skall sökas och även påvisas de villospår, som media och vissa politiker söker lägga ut. Sannolikt därför att de själva tror på de förenklade förklaringarna. SD:s historia är nämligen lite komplicerad. SD FALSKA RÖTTER – NRP, BSS, VAM Statsminister Stefan Löfvén påstår med åberopande av historiestuderanden Henrik Arnstad att SD har sina rötter i Nordiska Rikspartiet (NRP), Bevara Sverige Svenskt (BSS) och Vitt Ariskt Motstånd (VAM). Nordiska Rikspartiet kan lämnas därhän. NRP har aldrig haft någon koppling till SD annat än att enskilda personer kan ha lämnat NRP för SD. Partiet erhöll 2002 i riksdagsvalet 17 röster i hela landet. Det var det sista valet NRP deltog i. NRP upplöstes 2009. Bevara Sverige Svenskt bildades 1982 med Leif Ericsson (Zeilon) som interimsordförande. Ordförande blev 1983 Sven Davidsson, som satt kvar till organisationens upplösning, varvid medlemmar anslöt sig till nybildade Sverigepartiet. BSS var egentligen inget politiskt parti, utan närmast en slogan och en propagandacentral, som sysslade med att sätta upp klistermärken med politiska budskap. BSS upplöstes 1986, det vill säga två år före bildandet av SD. Vitt Ariskt Motstånd har inte något med SD att göra. VAM bildades 1990 av Christopher Ragne och Klas Lund. VAM bedrev verksamhet 1991-1993. Notera att VAM inte existerade då SD bildades. SD VERKLIGA RÖTTER – FRAMSTEGSPARTIET OCH SVERIGEPARTIET 1964 bildades Medborgerlig Samling (MbS) som ett försök att ena Högerpartiet (nu Moderaterna), Folkpartiet och Centerpartiet till en ”allians” i Skåne. MbS fick tre riksdagsledamöter: Bertil Rubin (C), Sten Sjöholm (Fp) och Carl Göran Regnell (H). 1965 namnändrades MbS till Samling för Framsteg, som 1968 blev Framstegspartiet (FRP) med Bertil Rubin (ex- C) som partiledare. Framstegspartiet splittrades 1985 varvid stockholmsavdelningen ur FRP under ledning av Stefan Herrmann bildade 16 november 1986 Sverigepartiet (SvP). Resterande delar av FRP samlades under Tony Wiklander (ex-S) i Åstorp och uppgick omsider 2001 i SD. Sverigepartiet leddes av Stefan Herrman med Sven Davidsson som vice ordförande. Partiet hade endast ett större möte, nämligen 6 juni 1987 i Medborgarhuset i Stockholm. Vid ett stormigt möte uteslöts bl a Stefan Herrman den 27 oktober 1987, varvid partiet började förfalla. Sverigepartiet upplöstes 1988 varvid flera medlemmar övergick till nybildade Sverigedemokraterna (SD). SVERIGEDEMOKRATERNAS FÖRSTA TID Syftet med SD var att lämna aktivismen och istället agera demokratiskt och parlamentariskt. Den första tiden hade SD identitetsproblem med en spricka mellan de parlamentariska och aktivistiska falangerna. Bidragande var att den förste partiordföranden hade aktivistisk bakgrund. Kvantitet gick före kvalitet och även icke-partimedlemmar tilläts delta i möten och demonstrationer. Dessa möten och demonstrationer drog till sig s k skinnskallar, klädda i bomberjackor och högskaftade läderkängor. Det förekom att enskilda personer samtidigt var medlemmar i flera organisationer. De första åren hade SD två talespersoner. 1. Leif Ericsson (Zeilon) 1988-89. Han hade ett förflutet i BSS och Sverigepartiet. Som andre talesperson fungerade Jonny Berg. Leif Ericsson lämnade SD och bildade 1994 Hembygdspartiet, som 1995 bytte namn till Konservativa Partiet och upplöstes 1999. 2. Anders Klarström 1989-95. Han var en politisk sökare, som deltagit i aktiviteter med Europeiska Arbetarpartiet (EAP), Nordiska Rikspartiet (NRP) och Moderaterna. Han gick med i SD 1988. Som andre talesperson fungerade 1989-1990 Ola Sundberg och 1990-1992 Madeleine Larsson. Från 1992 till 1995 var Anders Klarström ensam partiledare. 1996 tog Klarström avstånd från sina tidigare politiska aktiviteter. Enligt uppgift skall Klarström därefter ha blivit socialdemokrat. SD UNDER NY REGIM 3. Mikael Jansson (ex-Centerpartiet) var partiledare 1995-2005. Han införde omgående förbud mot bomberjackor och kängor m m samt disciplinerade SD. Detta ledde till att yngre aktivister och äldre ”traditionalister” lämnade SD, som de tyckte hade blivit för ”mesigt”. Rikspolisstyrelsen konstaterade redan 1996 att SD var demokratiskt och parlamentariskt. Se Rikspolisstyrelsens handbok 1997 ”Nazist, rasist eller bara patriot” av Anna-Lena Lodenius och Per Wikström. ISBN 9789187203510. De kända politikerna Sten Andersson (riksdagsledamot ex-M) i Malmö och Sven-Olle Olsson (kommunalråd ex-C och Sjöbopartiet) i Sjöbo anslöt sig nu till SD och påverkade starkt partiets organisation och politik. Redan 1996 hade SD alltså lämnat aktivismen och istället fördjupat arbetet med att vara ett parlamentariskt och demokratiskt parti, på nationalistisk grund. Ledare och medlemmar från partiets första tid 1988-1995 hade lämnat SD och bildat nya organisationer. SD SPRICKER – NATIONALDEMOKRATERNA BILDAS 2001 bröt sig personer, som ogillade SD:s parlamentariska politik ur partiet och bildade Nationaldemokraterna (ND). ND leddes 2001-2004 av Anders Steen, 2004-2005 av Thomas Johansson, 2005-2006 av Nils Eric Hennix och 2006-2014 av Marc Abrahamsson. ND upplöstes 2014. SD REFORMERAS YTTERLIGARE 4. Jimmie Åkesson (fd Moderat Skolungdom) valdes 2005 till partiledare. Han fortsatte med Janssons reformarbete. Jimmie införde den s k nolltoleransen. 2010 valdes SD in i riksdagen och erhöll 20 mandat. Av partiets riksdagsledamöter 2010-14 hade de flesta en bakgrund i M och därnäst kommer S. Endast en ledamot saknade bakgrund i ett annat riksdagsparti. Av riksdagsgruppens 20 ledamöter 2010-2014 var en invandrare (Hagwall), två andra generationens invandrare (Ekeroth, Jomshof), två gifta med invandrare (Bojerud, Skalin) och två med utlandsadopterade barn (Bojerud, Wiklander). NÅGRA AV SVERIGEDEMOKRATERNAS BITTRASTE FIENDER Det finns flera grupper, som anser att SD är förrädare, som slagit in på den parlamentariska vägen. Den kanske mest kända är Svenskarnas Parti (SvP) som bildades 1994 av folk från VAM och tog namnet Nationalsocialistisk Front (NSF). NSF upplöstes 2008 och återuppstod som Folkfronten, som 2009 sprängdes i två delar, Svenskarnas Parti (SvP) och Nordiska Nationalsocialister (NNS). SvP är det mer aktiva och leds av Stefan Jacobsson i Sjöbo. Svenska Motståndsrörelsen (SMR) bildades 1997 av Klas Lund (ex-VAM). Rörelsen är aktivistisk och främst verksam i Dalarna. Genom att skriva till namn på en SD-valsedel erhöll SMR ett kommunalt mandat. SMR avser bilda en politisk gren. Vit maktrörelsen. Enligt Säkerhetspolisen utgörs Vit maktrörelsen av fyra små konkurrerande organisationer med ett 20-tal undergrupperingar. Svenskarnas Parti (SvP), Svenska Motståndsrörelsen (SMR), Nordiska Förbundet och Fria Nationalister. Endast SvP är ett politiskt parti och erhöll i riksdagsvalet 2014 det helt försumbara röstetalet 0,07%. NULÄGET De personer, som 1988 var aktiva i SD, har av olika skäl lämnat partiet. SD av idag är något helt annat än för 25 år sedan. Vill man nödvändigtvis söka SD:s rötter, hamnar man i Medborgerlig Samling (MbS) och Centerpartiet, Folkpartiet och Högerpartiet (Moderaterna) 1964 som 1968 blev Framstegspartiet samt Sverigepartiet, som 1986 bildades av utbrytare från Framstegspartiet. SD har efter riksdagsvalet 2014 ökat till 49 riksdagsledamöter.
  22. ^ http://www.senescence.info/causes.html