Aleksandr Herzen

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Aleksandr Herzen
Personnalités des arts et des lettres - Alexandre Herzen.jpg
FöddАлександр Иванович Герцен
25 mars 1812 (g.s.)[1][2]
Moskva[3][4]
Död9 januari 1870 (g.s.)[5][6][7] (57 år)
Paris[3][8]
BegravdCimetière du Château
Andra namnIskander
MedborgarskapKejsardömet Ryssland och Schweiz
Utbildad vidMoskvauniversitetets fakultet för fysik och matematik Arbcom ru editing.svg
SysselsättningFilosof[9], prosaist, publicist, pedagog, politiker, litteraturkritiker, journalist, självbiograf, författare[9][10], lärare
MakaNatalja Zakharina
(g. 1838–)
BarnAleksandr Aleksandrovič Herzen (f. 1839)
FöräldrarIvan Aleksejevitj Jakovlev
Namnteckning
БСЭ1. Автограф. Автографы. 8.svg
Redigera Wikidata
Porträtt av Alexander Herzen av Nikolaj Ge, 1867

Alexander Ivanovitj Herzen (ryska: Александр Иванович Герцен: Aleksandr Ivanovitj Gertsen), född 6 april 1812 i Moskva, död 21 januari 1870 i Paris, var en rysk författare.

Alexander Herzen var son till en rik godsägare Jakovlev i Moskva (modern var tyska) och studerade fysik vid Moskvas universitet. Han blev 1834 tillsammans några kamrater arresterad, då han deltagit i en fest, där för tsaren misshagliga sånger sjungits. Han förvisades 1835 till Vjatka och därifrån till Vladimir, men fick 1839 amnesti, varefter han 1840 anställdes i inrikesministeriet. Till följd av sin frispråkighet flyttades han från Sankt Petersburg till Novgorod, där han blev regeringsråd. År 1842 tog han avsked från statstjänsten och ägnade sig uteslutande åt litteraturen.

Under pseudonymen "Iskander" (ända till sitt 50:e år skrev han anonymt) utgav han 1847 romanen Kto vinovat? (Vems är felet?), som väckte mycket uppseende genom fria åsikter om äktenskapet och samhället. År 1847 lämnade han Ryssland för alltid och skyndade vid underrättelsen om februarirevolutionens utbrott 1848 till Paris, varifrån han sedermera flyttade till Genève. På tyska publicerade han Vom anderen ufer (1850), en från anarkistisk ståndpunkt utförd glänsande kritik över 1848 års revolution, samt Briefe aus Italien und Frankreich (1850). År 1852 bosatte han sig i London, och där började han 1856 utge tidningen "Kolokol" (Klockan), i vilken han skoningslöst angrep de ryska samhällsförhållandena och förespråkade avskaffandet av livegenskapen och kroppsstraffen samt införandet av offentlighet vid domstolarna.

Alexander Herzen författade även flera andra uppseendeväckande skrifter, såsom Du développement des idées révolutionnaires en Russie (1851), Le monde russe et la révolution (först utgiven på ryska 1854) och Camicia rossa. La chemise rouge. Garibaldi à Londres (1865; ny upplaga 1882). Trots ryska regeringens förbud spreds alla dessa skrifter i stora upplagor inom Ryssland, och under tiden efter Nikolaj I:s död behärskade han fullständigt den allmänna meningen i sitt hemland.

Alexander II själv studerade "Klockan" för att genom den få tillförlitlig kännedom om förhållandena i landet. Herzen syntes vara allvetande; han hade korrespondenter överallt, även bland kejsarens omgivning. Då han 1859 publicerade Mémoires de l'impératrice Cathérine, écrits par elle-même ("Kejsarinnan Catherine II:s memoarer, skrivna av henne själv"), kunde ingen uppge, hur han fått kännedom om denna av ryska regeringen ängsligt bevarade hemlighet; memoarernas äkthet blev dock aldrig betvivlad. Om den ryska litteraturen gjorde Alexander Herzen sig högt förtjänt genom utgivandet av moderna ryska författares – till exempel Aleksandr Pusjkins, Michail Lermontovs och Aleksandr Bestuzjevs – arbeten utan censurluckor.

Under den sista delen av sitt liv hängav sig Alexander Hetzen alltmera åt partiintressen, varför hans anseende började sjunka, och då han under den polska revolutionen 1863 i "Klockan" uttalade sig för polackerna, förlorade tidningen sin popularitet. År 1868 upphörde "Klockan", vilken sedan 1865 utgivits i Genève. Han var en av Rysslands mest framstående skriftställare under 1800-talet. Hans samlade skrifter utgavs 1875–79 på ryska i Genève, vartill sedan kommit ett par band postuma skrifter.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Utgivet på svenska
  • Memoarer 1901-1902
  • Europa och Ryssland 1916
  • Vem bär skulden? 1989

Källor[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Герцен, Александр Иванович, Russkij biografitjeskij slovar'.[källa från Wikidata]
  2. ^ Konstantin Arabazjin, Герцен-Искандер, Александр Иванович, Entsiklopeditjeskij slovar'.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Герцен Александр Иванович”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Большая Российская энциклопедия, 1969, läst: 28 september 2015.[källa från Wikidata]
  4. ^ Герцен, Александр Иванович, Russkij biografitjeskij slovar'.[källa från Wikidata]
  5. ^ Konstantin Arabazjin, Герцен-Искандер, Александр Иванович, Entsiklopeditjeskij slovar', ”9 (21) января 1870 г. † от воспаления легких в Париже, куда незадолго перед тем прибыл по своим семейным делам.”.[källa från Wikidata]
  6. ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  7. ^ William Ralston Shedden-Ralston, Hertzen, Alexander, Encyclopædia Britannica 1911, ”In 1864 he returned to Geneva, and after some time went to Paris, where he died on the 21st of January 1870.”.[källa från Wikidata]
  8. ^ William Ralston Shedden-Ralston, Hertzen, Alexander, Encyclopædia Britannica 1911.[källa från Wikidata]
  9. ^ [a b] Archive of Fine Arts, person-ID på abART: 35589, läs online, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
  10. ^ Charles Dudley Warner (red.), Library of the World's Best Literature, läs online.[källa från Wikidata]