Alfatokoferol

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Strukturformel för alfatokoferol,C28H48O2

Alfa-tokoferol är ett fettlösligt vitamin inom gruppen tokoferoler och en variant av E-vitamin.[1] I naturlig form förekommer det oftast i formen D-alfa-tokoferol, syntetiserat kallat DL-alfa-tokoferol.

Intag[redigera | redigera wikitext]

E-vitamin är vanligt förekommande i frön (t.ex. sötmandel och solrosfrön) och vegetabiliska oljor, margarin, vetegroddar, gröna bladväxter, avokado, fullkornsprodukter och ägg

Alfa-tokoferol används även som antioxidationsmedel i livsmedel och har då E-nummer E 307.

Rekommenderat dagligt intag (RDI)
mg/dag
Män 10
Kvinnor 8
    gravida 10
    ammande 11
Barn 3–7

Se vidare RDI-tabell.

Omräkningsfaktorer

Vitaminbehov uttrycks ofta i internationella enheter, IE. Detta kan omräknas till vikt med en faktor som är olika för varje slag av vitamin. För E-vitamin gäller:

  • Naturlig alfa-tokoferol (D-alfa-tokoferol)
1 IE = 0,67 mg
1 mg = 1,49 IE
  • Syntetiskt alfa-tokoferol (DL-alfa-tokoferol)
1 IE = 0,9 mg
1 mg = 1,1 IE

Hälsoeffekter[redigera | redigera wikitext]

Den huvudsakliga antioxidativa mekanismen som involverar alfatokoferol

Vitaminet är en naturlig antioxidant.[2]

Överlevnad[redigera | redigera wikitext]

Kosttillskott av E-vitamin har ingen påverkan på överlevnad.[3][4]

Hjärt-kärlsjukdomar[redigera | redigera wikitext]

Under 2000-talet företogs några undersökningar som utgick från hypotesen att E-vitamin skulle förhindra uppkomsten av kardiovaskulära sjukdomar och cancer. Studier visade dock motsatta resultat: tillskott av syntetiskt E-vitamin korrelerade med fler fall av hjärt-kärlsjukdomar och cancer.[5][6][7][8] Detta stödjs också av senare undersökningar, som följt upp tidigare undersökningar på syntetiskt alfatokoferol och studerat långsiktlig effekt på tillskott.[9][10]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ E-vitaminer i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 5 februari 2015.
  2. ^ http://www.halsosidorna.se/Evitamin.htm
  3. ^ Abner, Erin L.; Schmitt, Frederick A.; Mendiondo, Marta S.; Marcum, Jennifer L.; Kryscio, Richard J. (2011-07). ”Vitamin E and all-cause mortality: a meta-analysis”. Current Aging Science 4 (2): sid. 158–170. doi:10.2174/1874609811104020158. ISSN 1874-6128. PMID 21235492. PMC: 4030744. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/21235492. Läst 15 februari 2022. 
  4. ^ Curtis, Andrea J.; Bullen, Michael; Piccenna, Loretta; McNeil, John J. (2014-12). ”Vitamin E supplementation and mortality in healthy people: a meta-analysis of randomised controlled trials”. Cardiovascular Drugs and Therapy 28 (6): sid. 563–573. doi:10.1007/s10557-014-6560-7. ISSN 1573-7241. PMID 25398301. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/25398301/. Läst 15 februari 2022. 
  5. ^ Lonn E et al, Effects of long-term vitamin E supplementation on cardiovascular events and cancer: a randomized controlled trial, JAMA : the Journal of the American Medical Association [2005, 293(11):1338–47]
  6. ^ Eric A. Klein, The Selenium and Vitamin E Cancer Prevention Trial, Current Clinical Urology, 2009, VI, 349–360
  7. ^ Lippman SM et al, Effect of selenium and vitamin E on risk of prostate cancer and other cancers: the Selenium and Vitamin E Cancer Prevention Trial (SELECT). JAMA. 2009 Jan 7;301(1):39–51. Epub 2008 Dec
  8. ^ Margaret E. Wright et al, Supplemental and Dietary Vitamin E Intakes and Risk of Prostate Cancer in a Large Prospective Study, Cancer Epidemiol Biomarkers Prev June 2007 16; 1128
  9. ^ Eric A. Klein et al, Vitamin E and the Risk of Prostate Cancer, JAMA. 2011;306(14):1549–1556
  10. ^ Shah, Sunil; Shiekh, Yasir; Lawrence, Jannel A; Ezekwueme, Francis; Alam, Mohammad; Kunwar, Saru. ”A Systematic Review of Effects of Vitamin E on the Cardiovascular System”. Cureus 13 (6): sid. e15616. doi:10.7759/cureus.15616. ISSN 2168-8184. PMID 34277234. PMC: 8275884. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC8275884/. Läst 15 februari 2022.