D-vitamin

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Vitamin D2 - Ergocalciferol
Vitamin D3 - Kolekalciferol

D-vitamin är ett samlingsnamn på en grupp steroider som är vitaminer. Vitamin D3 (kolekalciferol) finns hos djur och vitamin D2 finns hos växter. Människor får vitamin D3 genom att kolesterol i huden bildas till vitaminet, under påverkan av ultravioletta strålar från solen. Vitamin D3 kan även tillföras via kosten. Vitamin D3 ombildas i levern till kalcidiol, som i njurarna ombildas till kalcitriol, som är den biologiskt aktiva slutprodukten. Kalcitriol bidrar bland annat till ökad absorption av kalciumjoner i tunntarmen.[1]

Rekommenderat dagligt intag (RDI) är 10 μg för barn och vuxna och 20 μg för personer över 75 år (2014).[2]

Ibland anges RDI i Internationella enheter (IE). Omräkningstal mellan IE och vikt är olika för varje slag av vitamin. För D-vitamin gäller:[3]

  • 1 µg = 40 IE
  • 1 IE  = 0,025 µg

Bristsjukdomar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: D-vitaminbrist

Vuxna kan drabbas av benuppmjukning på grund av för lite kalcium och fosfat i benvävnaden. Orsaker kan vara mycket innesittande utan sol samt dålig kost. Äldre personer har nedsatt förmåga att uppta D-vitamin genom solbestrålning av huden. Personer över 60 år bör därför sikta på den övre gränsen för RDI (10 µg/dag) främst genom förståndig kost.[3]

Alltför stora mängder D-vitamin kan ge förkalkningar, speciellt i njurar och lungor. Symptom kan vara illamående, dålig matlust. EU:s Scientific Committee for Food har satt 50 µg (2000 IE) som övre gräns för genomsnittligt dagligt intag för vuxna och 25 µg för barn. Apoteket har fortfarande kvar ett råd om att RDI inte bör överskridas under längre tid.[3]

D-vitaminbrist har i populationsstudier associerats med sjukdomar som cancer, diabetes, autoimmuna och neuropsykiatriska sjukdomar.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sand et al. (2006) Människokroppen: Fysiologi och anatomi Kapitel 6
  2. ^ ”Livsmedelsverkets rekommendationer”. http://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/naringsamne/vitaminer-och-antioxidanter/vitamin-d/. Läst 11 november 2014. 
  3. ^ [a b c] Apotekets råd om vitaminer och mineraler (Broschyr 4621-13)
  4. ^ Humble, Mats (2007). ”D-vitaminbrist kanske vanligare än vi trott”. Läkartidningen (11). http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=6279. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Olav, Sand; Sjaastad, V. Øystein; Haug, Egil; Bjålie, Jan G.; Bolinder-Palmér (översättning); Grönwall, Karin (översättning); Olsson, Kristina (översättning) (2006) Människokroppen: Fysiologi och anatomi. Andra upplagan. Liber ISBN 978-91-47-08435-7

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]