Alien

Alien
Alien
Genre	Science fiction Skräckfilm
Regissör	Ridley Scott
Producent	Gordon Carroll David Giler Walter Hill
Manus	Dan O'Bannon David Giler (ej krediterad) Walter Hill (ej krediterad)
Synopsis	Dan O'Bannon Ronald Shusett
Skådespelare	Tom Skerritt Sigourney Weaver Veronica Cartwright Harry Dean Stanton John Hurt Ian Holm Yaphet Kotto
Originalmusik	Jerry Goldsmith
Fotograf	Derek Vanlint
Klippning	Terry Rawlings Peter Weatherley
Produktionsbolag	20th Century Fox
Distribution	20th Century Fox
Premiär	25 maj 1979 (USA), 6 september 1979 (Storbritannien), 2 november 1979 (Sverige)
Speltid	117 minuter
Land	USA Storbritannien
Språk	Engelska
Budget	$11 miljoner
Intäkter	$105 miljoner
Uppföljare	Aliens - Återkomsten
IMDb SFDb Elonet

Alien (även kallad Alien - den åttonde passageraren i Sverige) är en amerikansk-brittisk science fiction/skräckfilm från 1979 som är regisserad av Ridley Scott och skriven av Dan O'Bannon, baserad på en berättelse av O'Bannon och Ronald Shusett. I huvudrollerna ses Tom Skerritt, Sigourney Weaver, Veronica Cartwright, Harry Dean Stanton, John Hurt, Ian Holm och Yaphet Kotto. Den producerades av Gordon Carroll, David Giler och Walter Hill genom deras bolag Brandywine Productions och distribuerades av 20th Century Fox.

Filmen följer besättningen på fraktskeppet Nostromo som undersöker ett övergivet rymdskepp där dom kommer i kontakt med en aggressiv utomjordisk livsform som lyckas ta sig ombord och börjar döda besättningen en efter en.

Filmen vann en Oscar för bästa visuella effekter, tre Saturn Awards (bästa science fiction-film, bästa regi för Scott och bästa kvinnliga biroll för Cartwright) samt en Hugo Award för Best Dramatic Presentation. Alien drog in 78,9 miljoner dollar i USA och 7,8 miljoner pund i Storbritannien under sin första biovisning. Dess globala intäkter har uppskattats till mellan 104 och 188 miljoner dollar. Medan Alien-varelserna i sig blev en populär aspekt av filmen, är Weavers roll som Ellen Ripley den tematiska tråden som löper genom serien. Tillsammans med filmer av David Cronenberg från 1970-talet (i synnerhet Frossa, Rabid och The Brood – Missfostret) blev Alien ett centralt verk inom utvecklingen av undergenren biologisk skräck. Filmen marknadsfördes bland annat med en tagline som blev allmänt känd: "I rymden kan ingen höra dig skrika." Barbara Gips skrev taglinen och den grafiska konstnären Phil Gips designade affischen till filmen.

Under senare år har Alien omvärderats kritiskt och beskrivits som en av de bästa och mest inflytelserika science fiction- och skräckfilmerna genom tiderna. År 2002 ansågs den vara ”kulturellt, historiskt eller estetiskt betydelsefull” av USA:s kongressbibliotek och valdes ut för bevarande i United States National Film Registry. År 2008 rankades den av American Film Institute som den sjunde bästa filmen inom science fiction-genren och som den 33:e bästa filmen genom tiderna av Empire. Framgången för Alien gav upphov till en mediefranchise bestående av filmer, böcker, datorspel och leksaker, och gav dessutom ett bra startskott för Sigourney Weavers skådespelarkarriär. En crossover med Predator-franchisen resulterade i Alien vs. Predator-filmerna, medan en prequelserie i två delar regisserades av Scott före Alien: Romulus (2024), en fristående uppföljare. En TV-serie som utspelar sig före händelserna i den första filmen med namnet Alien: Earth, släpptes på FX on Hulu den 12 augusti 2025.

Handling

I en avlägsen framtid har Nostromo, en interstellär fraktfarkost med en besättning på sju personer, påbörjat färden hem till jorden med en last av tjugo miljoner ton malm. Farkostens dator MU-TH-R 182, även kallat Mother (Mor) av besättningen, mottar en signal från en måne som kretsar kring en närliggande planet. Datorn väcker besättningen ur sin kryosömn för att undersöka signalens ursprung. Med malm- och gruvenheterna kvar i omloppsbana landar Nostromo på månen men skadas av en hård landning.

Kommendör Dallas (Tom Skerritt), försteofficer Kane (John Hurt) och navigatören Lambert (Veronica Cartwright) lämnar farkosten för att undersöka signalen. De upptäcker snart ett störtat rymdskepp av okänt ursprung. Gruppen går in i skeppet och finner pilotens förtorkade kvarlevor med ett hål i bröstkorgen. Kane firar sig ner till en kammare och upptäcker tusentals läderartade ägg. Ett av äggen öppnas och en spindelliknande varelse hoppar ut och fäster sig på Kanes ansikte. Dallas och Lambert bär tillbaka den medvetslösa Kane till Nostromo. Ripley (Sigourney Weaver), befälhavare under Dallas och Kanes frånvaro, vägrar låta dem komma ombord på grund av karantänprotokoll. Vetenskapsofficeren Ash (Ian Holm) ignorerar Ripleys beslut och släpper in dem. På skeppets sjukstuga försöker Dallas och Ash ta bort varelsen från Kanes ansikte men upptäcker snart att de inte kan göra det utan att skada Kane. Ash försöker då att skära bort en av varelsens fingrar varpå varelsens frätande blod sprutar ut på golvet och bränner igenom flera våningar på skeppet. På grund av dess dödliga försvarsmekanism avhåller sig besättningen från vidare försök att avlägsna varelsen. Slutligen lossnar varelsen från Kanes huvud av sig själv och besättningen finner varelsen död. Kane vaknar upp till synes oskadd.

Med ett reparerat skepp lämnar besättningen månen och tar en sista måltid innan de återgår till sin avbrutna kryosömn. Under måltiden drabbas Kane av smärta och kramper. En aggressiv liten varelse bryter sig igenom Kanes bröstkorg och försvinner snabbt bort i rymdskeppets mörka vrår. Efter att släppt ut Kanes kropp under en kort begravningsceremoni delar besättningen upp sig i två grupper för att fånga rymdvarelsen. Ash sätter samman en spårningsapparat. Efter att ha tagit emot en signal tror Parker (Yaphet Kotto), Brett (Harry Dean Stanton), och Ripley att de lokaliserat varelsen men det visar sig bara vara Jones, besättningens katt. De förstår att de måste fånga katten för att inte få signal från den igen. Parker sänder tillbaka Brett för att fånga Jones. Under den sökningen möter Brett rymdvarelsen som nu är fullvuxen. Rymdvarelsen attackerar honom och drar in honom i en ventilationstrumma.

Besättningen förstår nu att rymdvarelsen använt ventilationstrummor för att röra sig genom skeppet. Dallas kliver då beväpnad med en eldkastare in i ventilationsnätverket med avsikt att skjuta ut varelsen från skeppet. Ripley får signal om att rymdvarelsen är på väg mot Dallas. Medan Dallas försöker fly blir han attackerad bakifrån och försvinner. Ripley frågar Mother om hjälp hur de skall förgöra rymdvarelsen och upptäcker då att "Weyland Yutani" redan har upptäckt radiosändningen och avkodat den som en varning. Företaget vill fånga en alien för utvärdering som vapen, även till bekostnad av besättningen (All other priorities rescinded. Crew expendable.). Ash, Företagets ombud ombord, attackerar Ripley efter att hon hör om "Special Order 937", men Parker och Lambert anländer innan han kan döda henne. Parker slår loss Ashs huvud med en brandsläckare och upptäcker att Ash är en android.

De tre ännu levande besättningsmedlemmarna beslutar sig för att förstöra Nostromo och fly i räddningsskytteln Narcissus. Medan Ripley förbereder Narcissus för utskjutning går Parker och Lambert tillsammans iväg för att samla kylvätska till skytteln. Ripley hör skrik från kollegorna via farkostens kommunikationssystem och springer dit för att undersöka. Hon anländer för sent och upptäcker att rymdvarelsen dödat både Parker och Lambert. Ripley aktiverar skeppets självförstörelsesekvens och skyndar sig till skytteln men upptäcker rymdvarelsen nära skyttelns ingång. Efter ett misslyckat försök att avbryta skeppets självförstörelsesekvens skyndar sig Ripley tillbaka med Jones till skytteln där rymdvarelsen inte längre syns. Ripley och Jones lämnar då Nostromo i skytteln varpå Nostromo exploderar. Medan Ripley förbereder sig för sin kryosömn upptäcker hon att rymdvarelsen gömt sig i skytteln. Ripley tar på sig en rymddräkt och inväntar varelsens attack. När varelsen står framför ytterdörren öppnar Ripley den för att vakuumet ska dra ut varelsen i rymden. Varelsen klamrar sig fast i dörröppningen, men med hjälp av en harpunpistol lyckas Ripley skjuta ut varelsen helt. Dörren stängs och klämmer fast harpunlinan, och varelsen börjar klättra tillbaka mot skeppet. När rymdvarelsen kliver in i en av skyttelns motorgondoler aktiverar Ripley motorn och skjuter ut den i rymden. Filmen slutar med att Ripley och katten återgår till kryosömn.

Rollista

Tom Skerritt	–  Dallas
Sigourney Weaver	–  Ripley
Veronica Cartwright	–  Lambert
Harry Dean Stanton	–  Brett
John Hurt	–  Kane
Ian Holm	–  Vetenskapsofficeren Ash
Yaphet Kotto	–  Parker
Bolaji Badejo	–  Alien
Helen Horton	–  Mother (röst)

Produktion

Manuset

Dan O'Bannon, manusförfattaren för Alien.

Under sina studier inom film vid University of Southern California gjorde Dan O'Bannon en science fiction-komedi, Dark Star, tillsammans med regissören John Carpenter och konceptkonstnären Ron Cobb, med produktion som påbörjades i slutet av 1970. Filmen innehöll en utomjording (som skapades genom att sprejmåla en badboll och lägga till gummibeklädda ”klor”), vilket användes för komisk effekt. Erfarenheten gjorde att O’Bannon ”verkligen ville göra en utomjording som såg verklig ut”. Några år senare började han arbeta på en liknande berättelse som skulle fokusera mer på skräck. ”Jag visste att jag ville göra en skrämmande film på ett rymdskepp med ett litet antal astronauter”, mindes han senare, ”Dark Star som en skräckfilm i stället för en komedi.”

Samtidigt arbetade Ronald Shusett på en tidig version av det som senare skulle bli Total Recall. Då Shusett var imponerad av Dark Star kontaktade han O’Bannon, och de två enades om att samarbeta kring sina projekt, med beslutet att arbeta på O’Bannons film först eftersom de ansåg att den skulle bli billigare att producera.

O’Bannon hade skrivit ett manus med titeln Memory, som innehöll det som skulle bli öppningsscenerna i Alien: en besättning astronauter vaknar och upptäcker att deras resa har avbrutits eftersom de tar emot en signal från en mystisk planet. De undersöker saken och deras skepp går sönder när dom landar. Han hade ännu ingen tydlig uppfattning om hur berättelsens utomjordiska antagonist skulle se ut.

O’Bannon accepterade snart ett erbjudande om att arbeta på Alejandro Jodorowskys filmatisering av Dune, ett projekt som tog honom till Paris i sex månader. Även om projektet till slut lades ned introducerade det honom för flera konstnärer vars arbete gav honom idéer till hans science fiction-berättelse, däribland Chris Foss, H. R. Giger och Jean Giraud. O’Bannon imponerades av Foss bokomslag inom science fiction, medan han upplevde Gigers verk som ”oroande”: ”Hans målningar påverkade mig djupt. Jag hade aldrig sett något som var så hemskt och samtidigt så vackert som hans arbete. Så jag började skriva ett manus om ett Giger-monster.”

Efter att Dune-projektet kollapsade blev O’Bannon hemlös och fattig, och återvände till Los Angeles där han fick sova hos Shusett. I behov av pengar bestämde han sig för att skriva ett spekulationsmanus som filmbolag kunde köpa, och de två återupplivade hans Memory-manus. Shusett föreslog att O’Bannon skulle använda en av sina andra filmidéer, om gremlins som infiltrerar en B-17-bombare under andra världskriget, och placera den på rymdskeppet som berättelsens andra halva.

Dan O'Bannon satte fingret på problemet: det som måste hända härnäst är att varelsen måste ta sig ombord på skeppet på ett intressant sätt. Jag hade ingen aning om hur, men om vi kunde lösa det – om det inte bara kunde vara så att den smög sig in – då skulle hela filmen falla på plats. Mitt i natten vaknade jag och sa: ”Dan, jag tror att jag har en idé: utomjordingen sätter på en av dem […] den hoppar upp i ansiktet på honom och planterar sitt embryo!” Och Dan säger: ”Herregud, vi har det, vi har hela filmen.”

Ron Shusett

Arbetsnamnet för projektet var nu Star Beast, men O’Bannon ogillade detta och ändrade det till Alien efter att ha noterat hur ofta ordet förekom i manuset. O’Bannon och Shusett uppskattade den nya titeln för dess enkelhet och dess dubbla betydelse. Shusett kom på idén att en av besättningsmedlemmarna skulle få ett utomjordiskt embryo implanterat i sig som sedan skulle spränga sig ut ur kroppen; han ansåg att detta var ett intressant berättargrepp för hur varelsen skulle kunna ta sig ombord på skeppet.

Dan O'Bannon hämtade inspiration från många verk inom science fiction och skräck. Han sade senare: ”Jag stal inte Alien från någon. Jag stal det från alla!” Fantomen från Mars inspirerade idén om yrkesmän som förföljs av en dödlig utomjordisk varelse i en klaustrofobisk miljö. Forbidden Planet gav O’Bannon idén om ett rymdskepp som varnas för att landa, varefter besättningen dödas en efter en av en mystisk varelse när de ignorerar varningen. Planet of the Vampires innehåller en scen där hjältarna upptäcker ett gigantiskt utomjordiskt skelett; detta var en fjärilseffekt som ledde till Nostromo-besättningens upptäckt av varelsen i det övergivna rymdskeppet.

O’Bannon uppgav också att han hämtade inspiration från Junkyard av Clifford D. Simak, en novell där en besättning landar på en asteroid och upptäcker ett rum fyllt med ägg. Ytterligare inspirationer kom från Strange Relations av Philip José Farmer, som behandlar utomjordisk reproduktion, samt olika skräckserier från EC Comics med berättelser där monster äter sig ut ur människor.

När större delen av handlingen var på plats presenterade Shusett och O’Bannon sitt manus för flera filmbolag och beskrev det som ”Hajen i rymden”. De var nära att skriva kontrakt med Roger Cormans studio när en vän erbjöd sig att ordna ett bättre avtal och skickade manuset vidare till Gordon Carroll, David Giler och Walter Hill, som hade bildat produktionsbolaget Brandywine Productions med kopplingar till 20th Century Fox.

O’Bannon och Ronald Shusett skrev kontrakt med Brandywine, men Hill och Giler var inte nöjda med manuset och gjorde många omskrivningar och revideringar. Detta skapade spänningar med O’Bannon och Shusett, eftersom Hill och Giler hade mycket liten erfarenhet av science fiction; enligt Shusett var de ”inte bra på att göra det bättre, eller ens på att inte göra det sämre.” O’Bannon ansåg att Hill och Giler försökte rättfärdiga att ta bort hans namn från manuset och ta åt sig äran för hans och Shusetts arbete.

Hill och Giler tillförde dock flera viktiga element till berättelsen, bland annat androidkaraktären Ash, som O’Bannon ansåg vara en onödig sidokaraktär men som Shusett senare beskrev som ”en av de bästa sakerna i filmen… Hela den idén och scenariot var deras.” Hill och Giler gick igenom åtta versioner av manuset, där de främst fokuserade på delarna med Ash, men också gjorde dialogen mer naturlig och kortade ned vissa sekvenser på planeten där besättningen landar.

Trots att det slutliga inspelningsmanuset skrevs av Hill och Giler gav Writers Guild of America O’Bannon ensam erkännande för manuskriptet.

Utveckling och finansiering

Filmens regissör, Ridley Scott.

20th Century Fox visade till en början inget större intresse att finansiera en science fiction-film. Men efter framgången med Star Wars ökade intresset för genren avsevärt. Gordon Carroll uppgav: ”När Star Wars kom ut och blev en enorm succé, så blev science fiction plötsligt den populäraste genren.” Dan O'Bannon uppgav: ”De ville följa upp med Star Wars, och de ville göra det snabbt, och det enda rymdmanus de hade liggande på skrivbordet var Alien.”

Alien fick grönt ljus av 20th Century Fox, med en ursprunglig budget på 4,2 miljoner dollar och började produceras av bolagets brittiska dotterbolag.

O’Bannon hade ursprungligen tänkt sig att själv regissera Alien, men 20th Century Fox bad i stället Walter Hill att regissera. Hill tackade nej på grund av andra filmåtaganden samt att han inte kände sig bekväm med den omfattande användningen av visuella effekter som skulle krävas. Peter Yates, John Boorman, Jack Clayton, Robert Aldrich och Robert Altman övervägdes för uppdraget, men O’Bannon, Ronald Shusett och Brandywine-teamet ansåg att dessa regissörer inte skulle ta filmen på allvar utan i stället behandla den som en B-skräckfilm om monster.

Enligt Ron Cobb övervägdes även Steven Spielberg som regissör och var intresserad, men tidigare åtaganden hindrade honom från att ta jobbet. Giler, Hill och Carroll hade imponerats av Ridley Scotts debutfilm Duellanterna och erbjöd honom att regissera Alien, vilket Scott snabbt accepterade.

Scott skapade detaljerade storyboardteckningar för filmen i London, vilket imponerade så mycket på Fox att de fördubblade filmens budget. Hans storyboards innehöll designer för rymdskeppet och rymddräkterna, inspirerade av filmer som 2001 – En rymdodyssé och Star Wars. Samtidigt var han angelägen om att betona skräckelementet snarare än fantasy-elementet i Alien, och beskrev filmen som ”Science-fiction genrens version av Motorsågsmassakern”.

Inspelning

Alien spelades in under 14 veckor från den 5 juli till den 21 oktober 1978. Huvudinspelningen ägde rum vid Pinewood Studios och Shepperton Studios nära London, medan inspelningar av modell- och miniatyrer gjordes vid Bray Studios. Produktionsschemat var pressat på grund av filmens låga budget och trycket från 20th Century Fox att bli klar i tid.

Ett team på över 200 hantverkare och tekniker byggde de tre huvudsakliga inspelningsmiljöerna: ytan på den utomjordiska planeten samt interiörerna i Nostromo och det övergivna rymdskeppet. Scenografen Les Dilley skapade miniatyrer i skala 1/24 av planetens yta och det övergivna skeppet baserat på H. R. Gigers design. Utifrån det han fick gjorde Dilley sedan formar och gjutningar och skalade upp dem till ritningar för trä- och glasfiberkonstruktioner. Tonvis med sand, gips, glasfiber, sten och grus transporterades in i studion för att skapa ett ökenlandskap för planetens yta, som skådespelarna gick på iförda rymddräkter.

Fraktskeppet Nostromo byggdes med delar från modellkit, liksom dess raffinaderi och nödskytteln Narcissus. Detta var för att se till att tagningarna skulle ge illusionen av att man såg yttre rymden. På bilden syns ett raffinaderi som liknar det som är fäst vid Nostromo.

Dräkterna var tjocka, klumpiga och fodrade med nylon, saknade kylsystem och hade till en början ingen ventilation för att släppa ut utandad koldioxid. Detta kombinerat med en då aktiv värmebölja gjorde att skådespelarna nästan svimmade; sjuksköterskor med syrgastuber fanns därför på plats. Alla visuella element på datorskärmarna i Nostromos brygga skapades med datorgenererade bilder (CGI), eftersom detta var enklare än andra alternativ.

Rymdskeppen och planeterna i filmen spelades in med hjälp av större och mindre skalmodeller. Skisserna för Nostromo baserades på en kombination av Scotts storyboard och konstnären Ron Cobbs konceptillustrationer. Tre olika modeller av skeppet byggdes för inspelningen. Konturerna till dessa modeller gjordes av trä och plast, medan detaljerna skapades genom så kallad kitbashing, där lösa delar från hobbybyggsatser av krigsskepp, stridsvagnar och bombflygplan användes för detaljer. Det uppstod flera konflikter under inspelningen när Scott ständigt krävde ändringar av modellerna. Flera scener fick till exempel spelas in på nytt när han ville ha en ny färg på rymdskeppet.

För scener som visade Nostromos utsida byggdes ett 18 meter långt landningsställ för att ge en känsla av skeppets storlek. Ridley Scott tyckte dock inte att det såg tillräckligt stort ut och lät därför sina två unga söner samt sonen till Derek Vanlint (filmens fotograf) ersätta de ordinarie skådespelarna, iförda mindre rymddräkter för att få kulisserna att framstå som större. Samma teknik användes i scenen där besättningen upptäcker den döda utomjordiska piloten i det övergivna rymdskeppet. Barnen var nära att kollapsa på grund av värmen i dräkterna, och syrgassystem lades till i efterhand för att underlätta andningen. Fyra identiska katter användes för att gestalta Jones, besättningens husdjur. Under inspelningen upptäckte Sigourney Weaver att hon var allergisk mot kombinationen av katthår och glycerinet som applicerades på skådespelarnas hud för att få dem att se svettiga ut. Genom att ta bort glycerinet kunde hon fortsätta arbeta med katterna.

Alien var ursprungligen tänkt att avslutas med att Nostromo förstördes medan Ripley flydde i skytteln Narcissus. Scott utvecklade dock en ”fjärde akt” där Ripley tvingas konfrontera varelsen ombord på skytteln. Han presenterade idén för 20th Century Fox och förhandlade fram en budgetökning för att kunna spela in detta under några extra dagar. Scott hade velat att varelsen skulle bita av Ripleys huvud och göra den sista logganteckningen med hennes röst, men producenterna stoppade idén eftersom de ansåg att varelsen borde dö i slutet av filmen.

Jerry Goldsmith, kompositör för filmens soundtrack.

Musik

Musiken i Alien komponerades av Jerry Goldsmith, dirigerades av Lionel Newman och framfördes av National Philharmonic Orchestra. Ridley Scott hade ursprungligen velat att filmen skulle få musik av Isao Tomita, men 20th Century Fox föredrog en mer etablerad kompositör, och Goldsmith rekommenderades därför av dåvarande Fox-chefen Alan Ladd Jr.

Goldsmith ville skapa en känsla av romantik och lyrisk mystik i filmens inledande scener, som gradvis skulle utvecklas till spänning och skräck. Scott var dock inte förtjust i Goldsmiths ursprungliga inledningsstycke, vilket ledde till att Goldsmith skrev om det till något mer ”självklart: märkligt och utomjordiskt, och som alla älskade”. En annan oenighet gällde filmklipparen Terry Rawlings val att använda Goldsmiths kompositioner från tidigare filmer, bland annat en melodi från Freud: The Secret Passion, samt att använda ett utdrag ur Howard Hansons Symfoni nr 2 (Romantic) till eftertexterna.

Monsterdesign

Ansiktskramaren (Facehugger) var den första varelsen i filmen som H. R Giger designade.

Scenen där Bröstkorgsknäckaren (Chestburster) bryter sig ut ur Kanes bröstkorg gjordes genom att använda en handdocka genom ett ihåligt bord där den pressas genom en konstgjord midja.

Dan O'Bannon visade för Ridley Scott konstverken av H. R. Giger; båda ansåg att hans målning Necronom IV var precis den typ av gestaltning de ville ha för filmens antagonist och började arbeta för att få studion att anställa honom som designer. 20th Century Fox ansåg till en början att Gigers verk var alltför groteska, men teamet bakom Brandywine Productions stod på sig och fick till slut igenom beslutet. Enligt Gordon Carroll: ”I samma ögonblick som Ridley såg Gigers arbete visste han att det största designproblemet – kanske det största problemet i hela filmen – var löst.” Scott flög till Zürich för att träffa Giger och rekryterade honom för att arbeta med alla aspekter av varelsen och dess miljö, inklusive planetoidens yta, det övergivna rymdskeppet och alla fyra stadier av varelsen från ägg till vuxen.

Scenen där Kane undersöker ägget spelades in i efterproduktionen. Ett glasfiberägg användes så att John Hurt kunde lysa genom det och se rörelser inuti, vilket skapades genom att Scott rörde sina händer inne i ägget iförd gummihandskar. Äggets topp var hydraulisk och insidan bestod av komage och inälvor. Tester av äggen filmades med hönsägg och användes i tidiga smygtittstrailers. Därför användes bilden av ett hönsägg på affischen och har blivit symbolisk för hela filmserien, snarare än det utomjordiska ägget som syns i den färdiga filmen.

Ansiktskramaren ”Facehuggern” och dess snabel, som gjordes av en fårtarm, sköts ut ur ägget med hjälp av högtrycksluft. Tagningen spelades upp baklänges i slow motion under klippningen för att förstärka effekten och visa fler detaljer. Själva varelsen var den första som Giger designade för filmen, och den gick igenom flera versioner i olika storlekar innan man bestämde sig för en liten varelse med människoliknande fingrar och en lång svans. O’Bannon, med hjälp av Ron Cobb, ritade en egen version baserad på Gigers design, vilket blev den slutliga utformningen. Cobb kom också på idén att varelsen skulle ha ett kraftfullt syrahaltigt blod, något som följde med till den vuxna varelsen och gjorde det omöjligt för besättningen att döda den med konventionella metoder, eftersom syran skulle fräta igenom skeppets skrov. För scenen där den döda facehuggern undersöks använde Scott delar av fisk och skaldjur för att skapa dess inälvor.

Designen av Bröstkorgsknäckaren ”Chestburstern” inspirerades av Francis Bacons målning Three Studies for Figures at the Base of a Crucifixion. Gigers ursprungliga design, som senare förfinades, liknade en plockad kyckling. O’Bannon har också sagt att hans erfarenheter av Crohn's disease inspirerade scenen där varelsen bryter sig ut ur kroppen.

Vid inspelningen av scenen med Chestburstern visste skådespelarna att varelsen skulle bryta sig ut ur John Hurts (skådespelaren för Kane) kropp, och de hade sett dockan, men de visste inte att fejkblod skulle spruta åt alla håll med hjälp av högtryckspumpar. Scenen spelades in i en enda tagning med en konstgjord överkropp fylld med blod och inälvor, medan Hurts huvud och armar stack upp under bordet. När varelsen bröt sig ut träffades Veronica Cartwright (skådespelerskan för Lambert) av en blodstråle, vilket chockade henne så mycket att hon föll omkull och började skrika hysteriskt. Tom Skerritt uppgav: ”Det du såg på film var den verkliga reaktionen. Hon hade ingen aning om vad som skulle hända.” Varelsen springer sedan ut ur bild, en effekt som skapades genom att skära en springa i bordet för dockspelaren att styra Chestburstern med och föra in en luftslang i svansen så att den kunde röra sig.

Skådespelarnas genuina reaktioner gav scenen en stark känsla av realism och gjorde den till en av filmens mest minnesvärda. Vid testvisningar märkte teamet att vissa i publiken flyttade sig bakåt i salongen för att inte sitta för nära duken under scenen. Den har ofta kallats ett av de mest minnesvärda ögonblicken i filmhistorien. År 2007 utsåg Empire den till det bästa ögonblicket i en film med 18-årsgräns, före halshuggningsscenen i Omen och förvandlingsscenen i En amerikansk varulv i London. IGN rankade den som det tionde bästa filmögonblicket genom tiderna.

Alienmonstret (Xenomorphen)

Tidig konceptillustration av H.R Giger föreställande Xenomorphens utseende.

H. R Giger ritade flera konceptillustrationer för den vuxna rymdvarelsen och gav den en lång, spetsig svans, en utstickande tunga med vassa tänder och en avlång, cylindrisk skalle. Han gjorde varelsen blind för att understryka att den inte behöver ögon för att veta var dess offer befinner sig. Han skulpterade kroppen i modellera och integrerade delar som ryggkotor från ormar och kylrör från en Rolls-Royce. Huvudet tillverkades separat av Carlo Rambaldi, som tidigare arbetat med utomjordingarna i Närkontakt av tredje graden. Rambaldi följde noggrant Gigers design men gjorde vissa ändringar för att möjliggöra rörliga delar i käken och den inre munnen.

Ett system av gångjärn och kablar användes för att styra varelsens huggtandsförsedda tunga, som stack ut ur munnen med egna rörliga tänder. Det färdiga huvudet hade omkring niohundra rörliga delar och ledpunkter. En del av en mänsklig skalle användes som ”ansikte” och doldes under det släta, halvgenomskinliga höljet. Rambaldis ursprungliga käke finns idag utställd vid Smithsonian Institution. I april 2007 såldes den ursprungliga dräkten av varelsen på auktion. Stora mängder av glidmedel användes för att simulera saliv och ge varelsen ett slemmigt utseende. Ljuden som varelsen gav ifrån sig skapades av röstkonstnären Percy Edwards, som tidigare gjort fågelläten för brittisk tv och val-ljud för Orca - Djupets hämnare.

Skådespelaren Bolaji Badejo gestaltade xenomorphen iförd en latexdräkt. Ridley Scott förklarade att varelsens humanoida form beror på en av dess förmågor: att ta över egenskaper från den organism den infekterar, i detta fall en människa. Badejo tränade tai chi för att skapa realistiska rörelser. I vissa scener, som när varelsen sänker sig från taket för att döda Brett, spelades den av stuntmännen Eddie Powell och Roy Scammell. Powell hängdes upp i vajrar och sänktes ned i en utrullande rörelse.

Scott valde att inte visa varelsen helt och hållet under större delen av filmen, utan höll den till stor del utanför bild för att bygga upp spänning. Publiken kunde därmed projicera sina egna rädslor på hur resten av varelsen såg ut: ”Varje rörelse ska vara mycket långsam, mycket graciös, och varelsen kommer att förändra form så att man aldrig riktigt vet exakt hur den ser ut.” Scott sade: ”Jag har aldrig gillat skräckfilmer, eftersom det i slutändan alltid är en man i en gummidräkt. Det finns dock ett sätt att hantera det. Det viktigaste i en sådan här film är inte vad du ser, utan effekten av vad du tror att du såg.”

Varelsen har ofta kallats ”ett av de mest ikoniska filmmonstren”, och dess biomekaniska utseende och sexuella undertoner har ofta uppmärksammats. Roger Ebert skrev att ”Alien använder ett listigt grepp för att hålla varelsen fräsch genom hela filmen: den utvecklar varelsens natur och utseende, så att vi aldrig riktigt vet hur den ser ut eller vad den kan göra.

Marknadsföring

I samband med lanseringen av Alien gavs en rad produkter ut för att marknadsföra filmen. Bland dessa fanns Alan Dean Fosters romanversion av filmen, som publicerades i upplagor för vuxna och upplagor anpassade för barn. Den amerikanska serietidningen Heavy Metal gav ut en serieversion av filmen med titeln Alien: The Illustrated Story, samt en årskalender för 1980 med Alien som tema.

Två böcker om produktionen gavs ut 1979 för att marknadsföra filmen: The Book of Alien innehöll produktionsfoton och detaljer om filminspelningen, medan Giger's Alien innehöll många av H. R. Gigers konceptillustrationer för filmen. Ett musikalbum med filmens soundtrack gavs ut på LP med delar av Jerry Goldsmiths filmmusik, medan inledningsstycket gavs ut som singel året därpå.

En cirka tolv tum hög skalmodell av rymdvarelsen gavs ut av Model Products Corporation i USA och av Airfix i Storbritannien. Leksaksföretaget Kenner tillverkade även actionfigurer av varelsen. De gav också ut ett brädspel där spelarna skulle ta sig till nödfarkosten medan rymdvarelserna smög omkring i Nostromos korridorer och luftschakt.

Utgivning och mottagande

När Alien släpptes fick filmen blandad kritik. Vissa kritiker som vanligtvis ogillade science fiction, såsom Barry Norman från BBC, var imponerade av vad filmen uppnådde. Både Variety och The New York Times kritiserade rollfigurerna i filmen, med undantag för Sigourney Weavers prestation.

Filmen hade Sverigepremiär 2 november 1979 på biograferna Rigoletto, Ri-Tvåan och Rival i Stockholm.

I deras ursprungliga recension i TV-programmet Sneak Previews gav kritikerna Gene Siskel och Roger Ebert filmen "två 'ja'-röster". Ebert kallade den ''en av de läskigaste traditionella rymdoperor jag kan minnas''. Siskel höll med om att den var skrämmande men menade att det i grunden var en ''spökfilm'', utspelad på ett rymdskepp och inte ''den största science fiction-filmen någonsin gjord''. Siskel gav filmen tre av fyra stjärnor i sin tryckta recension, kallade den ''ett skickligt stycke skrämmande underhållning'' och berömde Sigourney Weaver som ''en skådespelerska som borde bli en stor stjärna'', men listade bland filmens besvikelser att ''för mig var utomjordingens slutgiltiga form den minst skrämmande av dess former''

Brittiska författaren David A. McIntee hyllade Alien som "den definitiva kombinationen av skräckthriller med science fiction-inslag." Han påpekar att det är en skräckfilm först och en science fiction-film i andra hand, eftersom science fiction normalt utforskar frågor om hur mänskligheten blev till. Alien, å andra sidan, fokuserar på människors utsatthet när de blir attackerade av ett monster: "Den utspelar sig på ett rymdskepp i framtiden, men handlar om människor som försöker undvika att bli uppätna av ett dreglande monstruöst odjur. Värre, den handlar om dem som försöker undvika att bli våldtagna av nämnda dreglande monstruösa odjur." Tillsammans med Alla helgons blodiga natt och Fredagen den 13:e (1980) beskriver han den som en prototyp för slasher-genren: "Anledningen till att det är en så bra film, och som imponerade både på kritikerna, som normalt ser snett på genren, och på den vanliga biobesökaren, är att den är en destillation av allt som skrämmer oss i filmer." Han beskriver också hur filmen tilltalar en mängd olika publikgrupper: "Fans av Hitchcock-inspirerade thrillers gillar den eftersom den är stämningsfull och mörk. Gorefantaster gillar den för det råa. Science fiction-fans älskar science fiction-inslagen och tekniken. Män uppskattar kamp-för-överlevnad-elementet, och kvinnor gillar att de inte blir framställda som hjälplösa offer."

Filmens teman

Kritiker har analyserat de sexuella undertonerna i Alien. Det är allmänt känt idag att varelserna i filmen är symboler för påtvingad graviditet och våldtäkt. Barbara Creed analyserade filmen 1990 och kallade rymdvarelsen för ''en monstruös feminin framställning av en livmoder''. Ximena Gallardo C. och C. Jason Smith uppgav att Facehuggerns attack på Kane är en slags symbol för våldtäkt, då han blir våldsamt impregnerad med ett embryo. Dan O'Bannon har hävdat att scenen är en metafor för männens rädsla för penetration, och att facehuggerns ''orala invasion'' av Kane fungerar som en slags vedergällning för de många skräckfilmer där sexuellt utsatta kvinnor attackeras av manliga monster. David McIntee menar att Alien är ''en våldtäktsfilm, precis som Straw Dogs (1971), I Spit on Your Grave (1978) och Anklagad (1988). På en nivå handlar den om ett fascinerande utomjordiskt hot. På en annan nivå handlar den om parasitism och sjukdom. Och på den nivå som var viktigast för manusförfattarna och regissören handlar den om sex och reproduktion utan samtycke. Och att detta händer en man. Filmen leker med männens rädsla och missförstånd kring graviditet och förlossning, samtidigt som den ger kvinnor en inblick i dessa rädslor.

Gigers xenomorph-design har också tolkats genom begreppet ''machinic modernism'', en estetisk rörelse som reagerade mot industrialisering och social oro, kopplad till proto-fascistisk ideologi (New Cinemas 2023). Xenomorphen förkroppsligar egenskaper som bepansrad aggression, och zoomorfism, vilket speglar antihumanistiska ideal som glorifierar våld och dominans. Varelsens roll i berättelsen – att eliminera en bristfällig, liberal besättning för att bana väg för Ripleys framväxande ledarskap – speglar proto-fascistiska fantasier om eliters ersättning, där en ''hjältisk'' figur rättfärdigar auktoritär omstrukturering i kontrast till både svaga demokratier (besättningen) och totalitära fasor (xenomorphen).

Kulturell påverkan

En vattenkastare skulpterad efter xenomorphen i Paisley, Skottland

Alien hade både en omedelbar och långsiktig påverkan på science fiction- och skräckgenrerna. Kort efter dess premiär stämdes Dan O'Bannon av en annan författare vid namn Jack Hammer för påstådd plagiering av ett manus med titeln Black Space. O’Bannon kunde dock bevisa att han hade skrivit sitt Alien-manus först. I kölvattnet av succén med Aliens började flera andra filmskapare imitera eller anpassa vissa av dess element, ibland genom att använda ordet "Alien" i titlar. En av de första var The Alien Dead (1979), som fick sin titel ändrad i sista stund för att utnyttja Aliens popularitet. Contamination (1980) skulle ursprungligen heta Alien 2 tills 20th Century Foxs advokater kontaktade manusförfattaren/regissören Luigi Cozzi och tvingade honom att ändra titeln. Andra science fiction-filmer från den tiden som lånade element från Alien inkluderar Galaxy of Terror (1981), Inseminoid (1981), Forbidden World (1982), Xtro (1982) och Dead Space (1991).

Nintendos långlivade Metroid-videospelsserie, skapad 1986, inspirerades starkt av Alien, både i stilistiska och tematiska inslag. Som en hyllning till Alien fick två skurkar i det första Metroid-spelet namn baserade på filmens regissör och filmens huvuddator, rymddraken Ridley, Samus Arans ärkefiende och Moderhjärnan.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Alien.
  Bilder & media
• Wikiquote har citat av eller om Alien.

  Citat
• Alien på Internet Movie Database (engelska)
• Alien på Rotten Tomatoes (engelska)
• Alien på Allmovie (engelska)
• Alien på TCM Movie Database (engelska) (geoblockerad)
• Alien på Svensk Filmdatabas