Allanit

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Allanit
Allanite-(Ce) - Mary Kathleen Mine, Mount Isa, Queensland, Australia.jpg
Allanit från Queensland, Australien.
KategoriSilikatmineral
Kemisk formel(Ce,Ca,Y,La)2(Al,Fe+3)3(SiO4)3(OH)
FörekomstsättTavel- till nålformiga kristaller, granulärt, massivt
KristallstrukturMonoklina
TvillingbildningPolysyntetisk, vanlig på {100}
SpaltningInperfekt till dålig
BrottMussligt till ojämnt
HållbarhetSprött
Hårdhet (Mohs)5½–6
GlansGlasglans, hartsartad till halvmetallisk
Ljusbrytningnα=1,690-1,791 (allanit-(Ce)

nβ=1,700-1,815

nγ=1,706-1,828[1]
Dubbelbrytningδ=0,018 – 0,031
Dispersionr > v, stark
PleokroismX = blekt olivgrön, rödbrun
Y = mörkbrun, brun gul
Z = mörkt rödbrun, grön, brun
TransparensTranslucent till opak
StreckfärgGrå
Specifik vikt3,5–4,2
RadioaktivitetKan vara radioaktiv

Allanit, tidigare ortit, är numera ett samlingsnamn för olika mineral i allanit-undergruppen med den idealiserande formeln (Ca,REE)Al2Fe2+[Si2O7][SiO4]O(OH)[2] där REE står för en dominerande sällsynt jordartsmetall; cerium Ce, lantan La, neodym Nd eller yttrium Y. Även andra sällsynta jordartsmetaller kan ingå i lägre halt. Allanitgruppen ingår i epidotsupergruppen. En stor mängd andra grundämnen såsom torium, uran, zirkonium, fosfor, barium och krom också förekomma. Det är omdiskuterat vad som i litteraturen egentligen menas med allanit.[3]

Mineralet upptäcktes år 1810 och är uppkallat efter den skotske mineralogen Thomas Allan.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Det Internationella Mineralologiska Sällskapet särskiljer fyra varianter som domineras av respektive jordartsmetall nämligen allanit-(Ce), allanit-(La), allanit-(Nd) och allanit-(Y).

Mineralen bildar svarta, bruna eller gula kristaller som kan ha tavel- eller nålform.

Förekomsten av radioaktiva element i mineralen har i vissa fall påverkat deras struktur och därmed egenskaper såsom densitet och ljusbrytning. Allanit kan vara pyrognomiskt, vilket innebär att det blir glödande vid en relativt låg temperatur av ca 95 °C.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Allanit förekommer främst i amorfa lerrika sediment och i magmatiska bergarter.

Allanit förekommer också i små mängder i granit-pegmatitgångar och har hittats vid Bastnäs i Västmanland, Åskagens kvartsbrott i Värmland och Finnbo vid Falun där man funnit kristaller av över 0,3 m längd, samt Ytterby i Stockholms skärgård.

Kända förekomster finns på Island och Grönland och vid Arendal i Norge har man funnit massiva stycken.

Allanitkristaller på rökkvarts från New Mexico, USA

Användning[redigera | redigera wikitext]

Innehållet av sällsynta jordartsmetaller i allanit är upp till 20 % varför allanit är en värdefull källa för utvinning av dessa.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Meyers varulexikon, Forum, 1952

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Allanite, 27 februari 2012.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ https://rruff.info/doclib/hom/allanitece.pdf
  2. ^ Malcolm E. Back, Fleischer's glossary of mineral species 2018, sid 323-324
  3. ^ https://www.researchgate.net/publication/228708243_The_mess_that_is_Allanite