Andra Tjetjenienkriget

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Andra Tjetjenienkriget
Ägde rum Stridsperiod: 26 augusti 1999 – maj 2000[1]
Upprorsperiod: Juni 2000 – 16 april 2009
(&&&&&&&&&&&&&&09.&&&&&09 år och &&&&&&&&&&&&0233.&&&&&0233 dagar)
Plats Tjetjenien, Ryssland
Utfall Rysk seger;
Casus belli Tjetjeniens de facto självständighet
Stridande
Ryssland Ryssland Flag of Chechen Republic of Ichkeria.svg Tjetjenska republiken Ichkeria
Flag of the Caucasian Emirate.svg Kaukasiska fronten
Flag of Jihad.svg Arab Mujahideen i Tjetjenien
Befälhavare och ledare
Boris Jeltsin
Vladimir Putin
Igor Sergejev
Viktor Kazantsev
Gennadij Trosjev
Vladimir Boldyrev
Aleksandr Baranov
Anatolij Serdjukov
Sergej Ivanov
Nikolaj Patrusjev
Valentin Korabejnikov
Anatolij Kvasjnin
Jurij Balujevskij
Achmat Kadyrov (död)
Alu Alchanov
Sulim Jamadajev
Ramzan Kadyrov
Sergej Abramov
Muchu Alijev
Aslan Maschadov (död)
Abdul Halim Sadulayev (död)
Dokka Umarov
Aslambek Abdulkhadziev
Iljas Achmadov
Turpal-Ali Atgeriyev (död)
Akhmed Avtorkhanov (död)
Ibn al-Khattab (död)
Abu al-Walid (död)
Abu Hafs al-Urduni (död)
Muhannad (död)
Abdulla Kurd (död)
Abu Khalid al Urduni (fånge)
Achmed Jevlojev (fånge)
Supjan Abdullajev (död)
Sjamil Basajev (död)
Ruslan Gelajev (död)
Salman Radujev (död)
Rappani Chalilov (död)
Jasir al-Sudani (död)
Abu Kuteib (död)
Styrka
80 000, år 1999 22 000, år 1999[2]
Förluster
3 675 soldater,[3][4][5][6]
2 364-2 572 inrikesministrära trupper,[7][8][9][10][11][12]
1,072 tjetjenska poliser[13][14]
samt 106 FSB- och GRU-anställda dödade[15]
Totalt antal dödade:
7 217-7 425
*
Militära:
14 113 (1999–2002)[16]
2 186 (2003–2009)[17]
Totalt antal dödade: 16 299
Civila:
Beräknat upp till 25 000 dödade och upp till 5 000 "försvunna" i Tjetjenien (AI:s beräkning),[18]
50 000 beräknat dödade i Tjetjenien (GfbV:s beräkning),[19]
Mer i närområdena,
Mer än 600 dödade under attacker i Ryssland.
Totalt antal dödade (militära/civila): 54 402–74 402
*Kommittén för soldaternas mödrar bestred regeringens officiella sammanräkning av antalet krigsoffer och hävdade att 11 000 ryska militärer dödades under kriget.[20]
Tjetjenien och Kaukasusregionen.

Andra Tjetjenienkriget bröt ut 1999, strax efter att Vladimir Putin blivit Rysslands premiärminister. I kriget stod tjetjenska gerillakrigare mot rysk militär och Moskvatrogna tjetjenska trupper.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Det första Tjetjenienkriget varade mellan 1994 och 1996. Tjetjenien förklarade sig självständigt och Ryssland invaderade för att stoppa utbrytningsförsöket. Fred slöts 1996 efter ett krig med en lång rad misslyckanden från Rysslands sida. I det tjetjenska presidentvalet 1997 vann separatistledaren Aslan Maschadov, som i början av 1999 införde sharialagar i landet, vilket ledde till turbulens och trots fredsöverenskommelsen med Moskva var det politiska läget länderna emellan fortfarande kyligt. Flertalet kidnappningar tillsammans med upprepade terroristdåd i perioden 1996 till 1999 spände ytterligare läget. I augusti och september 1999 gick Sjamil Basajev, tidigare kommendör för de tjetjenska trupperna 1996 och premiärminister i den tjetjenska regeringen 1998, in med mellan 1200 och 2000 militanta tjetjener, dagestaner, araber och kazaker i den angränsande delrepubliken Dagestan. Anledningen var att understöda islamistiska fundamentalister som var under attack av ryska trupper, och flera hundra dödades i aktionen. Ryssland svarade med att bomba de sydöstra delarna i Tjetjenien som sågs som grogrund för militanta organisationer, och 23 september 1999 bombade ryska plan mål i och utanför Tjetjeniens huvudstad Groznyj. Samtidigt sprängdes flera bomber i Ryssland och flera hundra ryssar dödades. Den ryska regeringen och president Boris Jeltsin skyllde på tjetjenska separatister, men Sjamil Basajev förnekade inblandning i bombdåden.

Flera välkända personer, bland annat den amerikanska senatorn John McCain, som bland annat har starkt kritiserat Ryssland och Putins styre, har föreslagit att FSB, KGB:s efterträdare, anordnade bombningarna själva för att ha anledning att kunna invadera Tjetjenien. Den 29 september 1999 krävde Ryssland att Tjetjenien utlämnade de skyldiga för bombdåden, och en dag senare inleddes en markoffensiv mot Tjetjenien. Den ryska militären började bomba mål i Tjetjenien i slutet av september 1999. Vid markoffensiven var Ryssland den här gången noga med att avancera sakta och kraftfullt för att undvika en upprepning av det första Tjetjenienkriget som kostade oerhört många liv. Den ryska militären använde sig mycket av artilleri och flygunderstöd för att försvaga det tjetjenska försvaret. Tusentals tjetjener flydde det ryska antåget till gränsande ryska republiker. Uppskattningar säger att omkring 25 till 45 procent av landets befolkning flydde. Groznyj omringades först i november och det tog ytterligare två veckor innan ryssarna ens kunde komma innanför stadsgränen på den kraftigt befästa staden med hjälp av 100 000 soldater och kraftigt flygunderstöd. Groznyjs försvar leddes av Aslambek Ismailov som byggde upp ett system av bunkrar bakom bostadshus, lade ut minor i staden, placerade ut krypskyttar på tak och stod emot mycket kraftig ryskt bombning för att kunna möta sin fiende i sin egen miljö.

I mitten av januari 2000 satte Ryssland igång en tiotusentals man stark offensiv mot Groznyj från tre håll. Motståndsmännens mat, ammunition och styrka började ta slut och dödstalen sköt i höjden, så ledningen beslöt att man skulle försöka sig på ett utbrytningsförsök som inleddes 31 januari och 1 februari. Utgången var mycket oviss och deras odds inte överväldigande säkra då staden var inringad av ryssar och minfält fanns överallt. I några olika utbrytningsgrupper begav sig rebellerna ut från staden. Många gånger fick frivilliga gå i täten för att röja väg i minfälten för resten av gruppen. Många höga tjetjenska ledare och välkända soldater dödades, däribland Aslambek Ismailov, och flera andra skadades och lemlästades, bland annat Sjamil Basajev. Ryssarna, som inte förrän 6 februari kunde hissa sin flagga i staden, vägrade först att erkänna tjetjenernas lyckade utbrytningsförsök. Tjetjenerna beslöt att övergå till gerillataktik och splittrade därmed den ryska förhoppningen om att kunna slå till mot hela motståndsrörelsen på en gång. Ett mycket långt och utdraget gerillakrig följde, med en lång rad attacker, självmordsbombare och höga dödstal.

Högt uppsatta rebelledare har genom mord och sprängdåd blivit ersatta av mycket mer radikala ledare på senare tid, och därmed får rebellerna egenskapen av att vara mer islamistiskt övertygade än nationalistiska. I april 2006 sade ledarna att man inte längre var villiga att förhandla och att Ryssland kunde förvänta sig terroristattacker under den kommande sommaren. Man sade också att man inte längre ville ha en västinspirerad demokrati utan istället ville skapa ett ”nordkaukasiskt emirat”. Trots radikaliseringen stöder en del av den tjetjenska befolkningen fortfarande rebellerna. Från ryskt håll skapades en ny tjetjensk konstitution i en folkomröstning i mars 2003 som gav Tjetjenien avsevärt självstyre även om det fortfarande bands starkt till Ryssland, men från motståndsmännens sida var dock entusiasmen sval.

För Rysslands del vore det mycket lönsamt att kunna bygga en pipeline för olja genom området. Tjetjeniens position gör det mycket viktigt som transportled för olja och naturgas från och till norra Kaukasus och Kaspiska havet. Det har talats om att bygga en pipeline från Tengizfälten i Kazakstan i öst till staden Novorossijsk vid Svarta havet i väster och från Baku i Azerbajdzjan i söder som går ihop med pipelinen i norr. Dessa skulle, även om de inte gick igenom Tjetjenien, vara en självklar måltavla för motståndsmän och vara en mycket svag länk som vore lysande som mål för attentat. Ryssland har dock tillräckligt med olja i nuläget, och det tjetjenska motståndes försvagas varje dag. De bäst utbildade tjetjenska ledarna, som tränades av den sovjetiska armén innan kriget, har dödats och har nu blivit ersatta av svagare och yngre ledare, som saknar färdighet. I det hela har Ryssland neutraliserat den tjetjenska rebellrörelsen, även om det förekommer små attacker i vissa regioner.

Den 16 april 2009 meddelade den ryska säkerhetstjänsten FSB att operationen i Tjetjenien officiellt avslutats.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Russia 'ends Chechnya operation'”. BBC News. 16 april 2009. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/8001495.stm. Läst 14 april 2009. 
  2. ^ Федеральным силам в Чечне противостоят 22 тыс. боевиков. Arkiverad 27 september 2007 hämtat från the Wayback Machine. Ryska försvarsministeriet
  3. ^ Thousands of Russians killed in Chechnya
  4. ^ On losses in Russian army
  5. ^ North Caucasus Weekly, The Jamestown Foundation - 24 October 2008 - Volume IX, Issue 40 Arkiverad 5 oktober 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  6. ^ ”10 Russian Soldiers Killed in Dagestan Bomb Explosion – Islamweb.net -English”. Islamweb.net. http://www.islamweb.net/ver2/archive/article.php?lang=E&id=92365. Läst 17 oktober 2011. 
  7. ^ Second Chechen campaign takes its toll Arkiverad 26 juni 2015 hämtat från the Wayback Machine.
  8. ^ A Russian Chronology: October - December 2005 - Defence Academy of the United Kingdom
  9. ^ John Pike (20 augusti 2006). ”About 200 police, troops killed in Dagestan in four years”. Globalsecurity.org. http://www.globalsecurity.org/military/library/news/2006/08/mil-060820-rianovosti01.htm. Läst 17 oktober 2011. 
  10. ^ ”S. Russia police foiled 30 terrorist acts since Jan. -prosecutor | Russia | RIA Novosti”. En.rian.ru. 21 juni 2007. http://en.rian.ru/russia/20070621/67579434.html. Läst 17 oktober 2011. 
  11. ^ North Caucasus Weekly, The Jamestown Foundation - 9 January 2008 - Volume X, Issue 1 Arkiverad 4 oktober 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  12. ^ Sean. ”Interior Ministry Releases Casualties in Chechnya”. Seansrussiablog.org. http://seansrussiablog.org/2006/08/30/interior-ministry-releases-casualties-in-chechnya/. Läst 17 oktober 2011. 
  13. ^ ”More than 1,000 Chechen police died in anti-terrorist operations -Chechen Interior Ministry”. Groups.yahoo.com. http://groups.yahoo.com/group/chechnya-sl/message/53850. Läst 17 oktober 2011. 
  14. ^ WPS observer. ”On losses in Russian army”. Wps.ru. http://www.wps.ru/en/pp/military/2008/02/01.html. Läst 17 oktober 2011. 
  15. ^ The Second Chechen War (1999 – present)
  16. ^ ”Russia: December 25, 2002”. Strategypage.com. http://www.strategypage.com/qnd/russia/articles/20021225.aspx. Läst 17 oktober 2011. 
  17. ^ ”Russia put 750 militants out of action in 2009 – Interior Ministry | Russia | RIA Novosti”. En.rian.ru. 1 oktober 2009. http://en.rian.ru/russia/20091007/156385557.html. Läst 17 oktober 2011. 
  18. ^ What justice for Chechnya's disappeared?[död länk]
  19. ^ Gesellschaft fuer bedrohte Voelker – Society for Threatened Peoples (27 september 2001). ”Effective human rights work is the best weapon against terrorism”. Gfbv.de. Arkiverad från originalet den 28 september 2011. https://web.archive.org/web/20110928034035/http://www.gfbv.de/inhaltsDok.php?id=394&PHPSESSID=0aa4cee618e675e3d00e8bfe9c1a3fbe. Läst 17 oktober 2011. 
  20. ^ ”Russia acknowledges 3,400 soldiers killed in Chechnya since 1999”. Spacewar.com. 30 mars 2005. http://www.spacewar.com/2005/050330150830.fsye02lj.html. Läst 17 oktober 2011. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]