Antonius av Padua

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sankt Antonius av Padua
Sankt Antonius av Padua
Antonius av Padua med Jesusbarnet.
Målning av Guercino (1656).
Bekännare, kyrkolärare
Född15 augusti 1195
Lissabon, Portugal
Död13 juni 1231 (35 år)
Arcella, Padua, Italien
Vördas inomRomersk-katolska kyrkan
Helgonförklarad30 maj 1232, Spoleto, Italien av
Gregorius IX
Förklarad kyrkolärare16 januari 1946 av
Pius XII
HelgedomBasilica di Sant'Antonio da Padova, Padua
Helgondag13 juni
AttributAvbildad tillsammans med Jesusbarnet; lilja
Skyddshelgon förLissabon, Padua; havande kvinnor, återställande av vad som gått förlorat, resande

Antonius av Padua, även känd som Antonius av Lissabon, född som Fernando Martins de Bulhões den 15 augusti 1195 i Lissabon, död 13 juni 1231 i Arcella i närheten av Padua, var en portugisisk-italiensk augustiner- och sedan franciskanermunk, präst och teolog. Han vördas som helgon inom Romersk-katolska kyrkan med festdag den 13 juni. År 1946 utnämndes Antonius av Padua till kyrkolärare.

Antonius hör till de mest kända och älskade helgonen i hela den romersk-katolska världen. Antonius hade namnsdag den 13 juni före 1901, men utgick långt innan dess, för att ge plats åt Aqvilina.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Antonius föddes 1195 i Lissabon av adliga föräldrar; enligt legenden var hans far Martin Bouillon som var ättling till Gottfrid av Bouillon, och hans mor skall ha varit Theresa Tavejra som uppges vara ättling till Fruela I av Asturien. Med säkerhet kan dock endast sägas att föräldrarna var adliga.

Som femtonåring och efter studier i katedralskolan i hemstaden, upptogs Antonius bland korherrarna i augustinorden, men inträdde 1220, efter tio år av trägna studier, i Franciskus av Assisis nybildade franciskanorden. Bytet av orden skedde efter att han hade sett kropparna efter de franciskaner som hade dödats i Marocko den 12 januari 1220. I samband med detta bytte han sitt dopnamn Ferdinand mot Antonius, efter den helige Antonius, egyptiern.

Driven av längtan att bli martyr företog Antonius en missionsresa till saracenerna i Afrika, men tvingades av sjukdom att återvända. Stormen förde då skeppet han färdades med till Sicilien. Han verkade senare med stor framgång som teologisk lärare i Bologna samt på flera platser i Italien och södra Frankrike och bidrog därigenom att – mot den helige Franciskus avsikter – införa vetenskapliga studier inom franciskanorden och att ställa den i närmare beroende av påvestolen. Han predikade för katarerna och albigenserna och hans framgångar i detta har sagts vara kantade av mirakler. Det är också av den orsaken han kallas Malleus hereticorum (kättarnas hammare). Han återvände till Italien efter sin vistelse i Frankrike, sedan Franciskus avlidit 1226.

År 1227 utnämndes Antonius till provinsial över Romagna. Han färdades enligt sitt livs kallelse som botpredikant från ort till ort, sysselsatt med predikan och själavård, skoningslöst gisslande sin tids lyten och fängslande tallösa skaror med sitt visserligen konstmässigt allegoriska, men lågande personliga föredrag. Hans predikningar drog stora skaror människor; hans sista predikningar handlar om hat och illvilja. Med dessa sina predikningar skall han enligt legenden ha försonat många människor: fångar skall ha släppts, skuldsatta ha fått fribrev, och ovänskap ha bilagts. En lag, författad den 15 mars 1231, antogs till följd av Antonius predikan, vilken reglerar situationen för skuldsatta som inte kan betala sina skulder; originalet förvaras i Paduas museum. Enligt de katolska legenderna skall han ha utfört mirakler, bland annat genom att ha återfört en amputerad fot på ett ben.

Vid 35 års ålder dog Antonius i Padua pingsten 1231, och redan den 30 maj 1232 helgonförklarades han av påven Gregorius IX, som känt honom och hört honom predika. I Padua kallas han av folket helt enkelt för "Il Santo" – ”helgonet” med stort H.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]