Försvarsbeslutet 1958

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Försvarsbeslutet 1958 eller FB 58 kom att fattas av Sveriges riksdag den 4 februari 1958 med Pragkuppen, Koreakriget och Ungernrevolten som bakgrund, där även kärnvapenhotet och handlingsfrihet för utveckling och anskaffning av ett svenskt kärnvapen spelade in.

För Krigsmakten kom försvarsbeslutet att innebära en satsning på kvalitet framför kvantitet, vilket innebar en mindre reducering av armén medan det skedde en kraftig omfördelning av resurser från flottan till flygvapnet, där attackflyget skulle överta de större fartygens uppgifter. Samtidigt skulle försvarsanslaget inför varje år räknas upp automatiskt med 2,5 procent[1].

Försvarsbeslutet var en överenskommelse med bred politisk majoritet, då samtliga borgerliga partier och Socialdemokraterna ställde sig bakom beslutet. Bedömningar som låg bakom beslutet var inte helt dominerade av försvarspolitiska överväganden, utan motiverades också med sakskäl som samhällsekonomisk utveckling och det statsfinansiella läget.

Försvarsbeslutet innebar även en prioritering av den initiala effekten framför uthålligheten. Utvecklingen av sovjetiska kärnvapen och införandet av taktiska kärnvapen i Nato och Warszawapakten ledde under början av 1960-talet till en omfattande omplanering. Det ökade kärnvapenhotet medförde krav på ökad utspridning, rörlighet och skydd. Ett kärnvapenkrig bedömdes leda till ett ytkrig utan tydliga fronter och ett högre stridstempo.

Armén[redigera | redigera wikitext]

För armén innebar försvarsbeslutet att man skulle tillföras en ny modern stridsvagn. Inför försvarsbeslutet togs det fram tre stycken olika alternativ för vidare studier[2]:

  • Alternativ A - Anglo-amerikansk utveckling (M60 Patton)
  • Alternativ T - Tysk-fransk utveckling (Leopard 1)
  • Alternativ S - Svenskt förslag. Ett förslag som påbörjades att utvecklas redan 1956, en vagn i 30-tonsklassen med liten silhuett, starkt skydd och god rörlighet.

Alternativ S var det förslag som gick vinnande ur upphandlingen, detta på grund av den svenska neutralitetspolitiken och i viss mån även arbetsmarknadspolitiken. För att verka trovärdig som neutral stat valde man att ta fram en egen vagn. Detta medförde även att det skapades arbetstillfällen inom försvarsindustrin. De första prototyperna på S-vagnen kom att beställas för leverans 1961. Mellan åren 1967 och 1971 kom 290 stycken Stridsvagn S (som inom armén fick benämning Stridsvagn 103) att levereras och fördelas inom pansartrupperna.

Inom armén beslutades vidare att fem stycken infanteribrigader av typförbandet IB 49 skulle avvecklas 1958 och att en pansarbrigad omorganiserades till infanteribrigad.

Mellan åren 1957 och 1963 kom även tre stycken regementen att organiseras som pansarinfanteri.

Södermanlands regemente (P 3) kom 1957 att motta personal från det avvecklade Upplands regemente (I 8), vilket fick som resultat att regementet med brigad omorganiserades till pansarinfanteri under namnet Södermanlands regemente (I 10). 1963 återfördes regementet till pansartrupperna, då under namnet Södermanlands regemente (P 10).

Förändringar inom armén[redigera | redigera wikitext]

Med försvarsbeslutet kom en större omlokalisering att göras av fredstida förband. En del av denna omorganisation kom att kallas mälarkarusellen, vilken kom att snurra på fram till 1982.

Regementsnr Regemente Garnisonsort Kommentar
A 1 Svea artilleriregemente Sundbyberg Omlokaliserades 1963 till Linköping
A 2 Göta artilleriregemente Göteborg Avvecklades 1962 och personal överfördes till Göta luftvärnsregemente (Lv 6)
I 8 Upplands regemente Uppsala Avvecklades 1957 och personal överfördes till Södermanlands regemente (P 3).
K 4 Norrlands dragonregemente Umeå Uppgick 1958 som bataljon i Västerbottens regemente (I 20).
Lv 1 Karlsborgs luftvärnsregemente Karlsborg Avvecklades 1961.
Lv 2 Östgöta luftvärnsregemente Linköping Avvecklades 1962.
P 3 Södermanlands regemente Strängnäs Omorganiseras 1957 till pansarinfanteri och beteckningsbyte till I 10
S 1 Signalregementet Solna Omlokaliserades 1957 till Uppsala.

Under försvarsbeslutsperioden (1958–1963) kom totalt sju stycken brigader att påverkas av försvarsbeslutet. Fem stycken infanteribrigader utgick helt och hållet ur krigsorganisationen 1958. En pansarbrigad omorganiserades till infanteri och en infanteribrigad överfördes till Svea livgarde (I 1).

Brigadnr Brigad Garnisonsort Kommentar
IB 16 Hallandsbrigaden Halmstad Avvecklades 1958
IB 25 Fältjägarbrigaden Östersund Omorganiserades 1958 till tre stycken självständiga fjällbataljoner
IB 28 Upplandsbrigaden Uppsala Överfördes 1957 till Svea livgarde (I 1) under namnet Upplandsbrigaden (IB 38)
IB 34 Östgötabrigaden Linköping Avvecklades 1958
IB 38 Västmanlandsbrigaden Uppsala Avvecklades 1957, personalen överfördes till Södermanlands regemente (P 3)
PB 10 Södermanlandsbrigaden Strängnäs Omorganiseras 1957 till infanteribrigad

Flygvapnet[redigera | redigera wikitext]

För flygvapnet innebar försvarsbeslutet en mindre avveckling av flottiljer, men genom denna nedskärning tillkom ett utrymme för moderniserades och förbättring av de kvarvarande delarna, bland annat genom införandet av flygplanen Saab 32 Lansen och Saab 35 Draken. Tanken med försvarsbeslutet var att få möjligheten att möta en angripare på längre avstånd och därigenom kom flygvapnet att prioriteras på grund av sin operativa rörlighet. Denna prioritering skedde på bekostnad av både armén och marinen.

De flygslag som fanns i landet var jakt-, attack- och spaningsflyg och bestod av flygplanstyperna:

  • J 29 Tunnan (jaktflygplan och senare även spaningsflygplan)
  • A 32 Lansen (attackflygplan och senare även spaningsflygplan och jaktflygplan)
  • J 34 Hawker (120 stycken anskaffades för att öka jaktkapaciteten i väntan på J 35 Draken)
  • J 35 Draken (jaktflygplan avsedd för snabba och högtflygande mål, senare även som spaningsflygplan)

Utöver satsning på nya flygplan beslutades det även att flygvapnet skulle tillföras ytterligare 31 baser om en kostnad på totalt 250 miljoner och att det totala antalet flygbaser skulle uppgå till 70 stycken inom Bas 60-systemet. Baserna skulle vara av tre olika typer[3]

  • Bas A - användas ständigt under året och dygnet
  • Bas B - tillfälligt i fred och ständigt i krig
  • Bas C - endast användning i krig

Flygflottiljer[redigera | redigera wikitext]

Flottiljnr Flygflottilj Ort Flygslag Flygplanstyper Kommentar
F 1 Västmanlands flygflottilj Västerås Jaktflottilj J 32B
F 2 Roslagens flygkår Hägernäs Skolförband för strilutbildning. (Flygvapnets radarskola)
F 3 Östgöta flygflottilj Malmen Jaktflottilj J 35
F 4 Jämtlands flygflottilj Östersund Jaktflottilj J 29
F 5 Krigsflygskolan Ljungbyhed Skolförband för flygförarutbildning
F 6 Västgöta flygflottilj Karlsborg Attackflottilj A 32
F 7 Skaraborgs flygflottilj Såtenäs Attackflottilj A 32
F 8 Svea flygflottilj Barkarby Flygräddning och transportflyg Från 1962 organiserad som Svea flygkår.
F 9 Göta flygflottilj Säve Jaktflottilj J 34
F 10 Skånska flygflottiljen Ängelholm Jaktflottilj J 29, J 34
F 11 Södermanlands flygflottilj Nyköping Spaningsflottilj S 32, S 29, S 35
F 12 Kalmar flygflottilj Kalmar Jaktflottilj J 32B
F 13 Bråvalla flygflottilj Norrköping Jaktflottilj J 35
F 14 Hallands flygflottilj Halmstad Skolförband för markpersonal Från 1961 organiserad som Hallands flygkår
F 15 Hälsinge flygflottilj Söderhamn Attackflottilj A 32
F 16 Upplands flygflottilj Uppsala Jaktflottilj J 35
F 17 Blekinge flygflottilj Ronneby Attackflottilj A 32
F 18 Södertörns flygflottilj Tullinge Jaktflottilj J 34
F 20 Flygvapnets krigsskola Uppsala Skolförband
F 21 Norrbottens flygbaskår Luleå Jakt/Spaningsflottilj J 32B, S 29 Ombildad 1963 till Norrbottens flygflottilj

Marinen[redigera | redigera wikitext]

För marinen innebar beslutet att andelen av försvarsbudgeten minskades från 18 till 12 procent. Detta planerades att genomföras genom att de stora övervattensfartygen med ubåtsjaktsförmåga successivt skulle ersättas av ett större antal mindre attackfartyg. Samtidigt skulle undervattensfartygen få ett större ansvarsområde och ökad effektivitet Med andra ord: en övergång till en lätt flotta. Storleken på dessa nya attackfartyg medgav inte att de också utrustades med system för att lokalisera och bekämpa ubåtar.

Genom försvarsbeslutet tillkom Marinplan 60. En marinplan som kom att styra utveckling inom marinen under hela 1960-talet. Projekt som tillkom genom försvarsbeslutet var bland annat ubåstklassen Sjöormen[4].

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Skrift
  • Kjellander, Rune (2000). Sveriges regementschefer 1700–2000. Stockholm: Probus bokförlag. ISBN 9187184745 
Noter
  1. ^ Massförstörelsevapen, ett resultat av det kalla kriget Avläst 30 mars 2009
  2. ^ Stridsvagn 103 C Avläst 30 mars 2009
  3. ^ http://www.fht.nu/file_output.php?FileName=flygbassystemet_bas_60.pdf Avläst 30 mars 2009
  4. ^ http://www.diva-portal.org/diva/getDocument?urn_nbn_se_kth_diva-4727-2__fulltext.pdf Avläst 30 mars 2009

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Skoglund, Claës (2009). Det bästa försvarsbeslutet som aldrig kom till stånd. Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag. ISBN 978-91-85789-57-3 (inb.) 
  • Agrel, Wilhelm (2009). Fredens Illusioner - Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009. Atlantis. ISBN 978-91-7353-417-8 (inb.) 
  • Björeman, Carl (2009). År av uppgång, år av nedgång - Försvarets ödesväg under beredskapsåren och det kalla kriget. Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag. ISBN 978-91-85789-58-0 (inb.)