Gustav Vasas befrielsekrig

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Befrielsekriget)
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Befrielsekriget” leder hit. För andra betydelser, se Självständighetskrig.
Befrielsekriget
Gustav Vasa i Mora.jpeg
Gustav Vasa talar till dalkarlarna i Mora. Målning av Johan Gustaf Sandberg 1836.
Ägde rum 1521–1523
Plats Sverige
Resultat Svensk återvunnen självständighet,
Kalmarunionens upplösning, svenskt territoriellt krav på Skåne, Gotland och Blekinge.
Stridande
Sweden greater arms three crowns.svg Svenska unionsmotståndare, stödda av
Flag of the Free City of Lübeck.svg Lübeck (från 1522)
Flag of the Kalmar Union.svg Kalmarunionen
  • DanmarkKristian II:s regim
Befälhavare/ledare
Sweden greater arms three crowns.svg Gustav Vasa Danmark Kristian II

Gustav Vasas befrielsekrig, Gustav Vasas uppror och Befrielsekriget är några av benämningarna på de krigshändelser som inleddes 1521 som ett uppror mot Kristian II, kung av Danmark och Norge som nyligen återfört Sverige till Kalmarunionen. Kriget ledde till att Sverige slutgiltigt lämnade Kalmarunionen och att Gustav Eriksson, senare kallad Gustav Vasa, valdes till Sveriges kung år 1523. Detta krig har inget etablerat namn utan benämns olika i olika källor. Livgardet bär på sina fanor segernamnet Befrielsekriget, samt årtalet 1521, broderat i guld.

Upptakten[redigera | redigera wikitext]

Kriget hade sin upptakt i Kalmarunionen som ingicks 1397 mellan de tre nordiska rikena Sverige, Danmark och Norge. Flera uppror i Sverige föregick kriget, såsom exempelvis Engelbrektsupproret 1434–1436 och Pukefejden, liksom perioder då Sverige valt Karl Knutsson (Bonde) till kung eller styrts av riksföreståndare.

Kristian II var den siste danske kung som lyckades bli vald till kung av Sverige år 1520, detta genom att med tyska och danska trupper tränga in i Sverige. En svensk bondehär under Sten Sture den yngre gick för att möta hotet och härarna möttes utanför Ulricehamn (dåvarande Bogesund) i slaget på Åsundens is. Svenskarna förlorade och Sten Sture den yngre avled av sina skador under sin färd mot Stockholm. Sverige stod därmed utan någon självklar ledare. Stockholm kapitulerade till Kristian den 5 september 1520 och redan den 8 november iscensatte han Stockholms blodbad. Därefter återvände han till Danmark, i trygg förvissning om att Sverige blivit återerövrat. Detta visade sig felaktigt, och uppror bröt omgående ut.[1][2]

Större delen av kung Kristians landsknektsarmé vände tillbaka till Danmark med kungen. Kvar fanns garnisoner under danska eller tyska befälhavare på de viktigaste fästningarna i landet, Stockholm, Kalmar, Stegeborg, Västerås och Örebro slott.[3]

Gustav Vasa[redigera | redigera wikitext]

Gustav Eriksson var son till den uppländske frälsemannen Erik Johansson, sedermera dubbad till riddare, och hans hustru Cecilia Månsdotter, som tillhörde en högadlig släkt. Familjen tillhörde de mest inflytelserika i Sverige och ägde ett flertal gods i Uppland och Södermanland. Gustav föddes (troligen) 1496.[4] Varken Gustav eller hans samtida släktingar kallades sig Vasa utan använde patronymikon i enlighet med tidens namnskick. De adliga släktnamn som ofta skapades utifrån en bild i släktens vapensköld slog igenom i Sverige först mot 1500-talets slut. [4]

Gustavs far och en rad andra släktingar blev dödade i Stockholms blodbad 8 november 1520. Själv befann han sig då på familjegodset Rävsnäs nära Mariefred, efter att ha flytt från fångenskap i Danmark, där han där varit gisslan sedan slaget vid Brännkyrka sommaren 1518. Vid flykten i september 1519 begav han sig till Lübeck, för att i maj 1520 återkomma till Sverige (Kalmar). Efter beskedet om händelserna i Stockholm begav han sig 25 november till Dalarna. Detaljerna kring hans resa till och aktiviteter i Dalarna är till stor del okända, eftersom det finns mycket få källor. Den mest omfattande av dem är skriven under Gustavs regeringstid av hans nära medarbetare Västeråsbiskopen Peder Andreæ (Svart) och ses av vissa historiker som mer eller mindre dikterad av Gustav själv.[5]

Upproret[redigera | redigera wikitext]

Under december 1520 inleddes en serie av lokala uppror. Upproren hanterades av den av Kristian lämnade regeringen under biskop Gustav Trolle och Didrik Slagheck.

I den traditionella berättelsen av inledningen av upproret, vilket saknar stöd i samtida källor, skickades till Dalarna ut en ryttarstyrka om cirka 100 man för att infånga upprorsmannen Gustav Eriksson (Vasa). Styrkan beskrivs som att bara komma till Rättvik där den sägs överfölls av uppbådade bönder. Soldaterna, återigen enligt traditionen, tog sin tillflykt i prästgården, men dörrarna blev snart inslagna av de uppretade bönderna och soldaterna led stora förluster. De drog sig därefter tillbaka mot kyrkan och satte sig i säkerhet i tornet som bönderna genast besköt med pilar. Soldaterna fick nog och begärde kvarter, vilket gavs och de fick fritt avtåga mot löfte om att inte gripa eller skada Gustav Eriksson.[6]

År 1521[redigera | redigera wikitext]

Gustav Eriksson kom vid årsskiftet till Mora.

Enligt den traditionella berättelsen så vägrade befolkningen i Mora ställa upp för Gustav mot Kristian. Han beskrivs då att han inte var säker i Sverige, utan gav sig av på skidor mot Norge. Samtidigt som Gustav gav sig av kom fler svenska adelsmän till Mora, bland dem Lars Olofsson. De kunde berätta om Kristians framfart, om Stockholms blodbad och hur den svenske riksföreståndaren Sten Sture den yngres lik hade grävts upp och skändats. Dessutom påstod de att Kristian nu skulle straffa dalkarlarna. Dessutom så förebrådde de nyanlända dalkarlarna för hur de behandlat Gustav Eriksson som så ofta utmärkt sig i strider mot danskarna. Snart vek sig männen i Mora och de skickade ut två skidlöpare, Lars från Kettilbo och Engelbrekt från Mora, efter Gustav som snart återfördes till Mora.[7] Det finns dock inga historiska bevis på att skidlöpningen skedde utan är troligast ett historiskt påhitt.

I mitten av januari 1521 sammankallades folket i Mora och närliggande socknar till ett möte där Gustav Eriksson, då 24 år, utsågs till "hövitsman över Dalarna och meniga Sveriges rike". Han fick 16 livvakter han kunde styra över. Dessa 16 livvakter skulle så småningom bli Svea Livgarde.

Det första den nye hövitsmannen gjorde var att ordna sin ekonomi och omgående beslöts det att den nyuppsatta styrkan skulle gå mot Falun dit man anlände den 10 februari. Fogden tillfångatogs och allt danskt gods, samt insamlade skatter, beslagtogs. Dessutom fick man tag i stora mängder tyg som användes till uniformer och nya fanor. Styrkan drog sig tillbaka, men återkom snart för att vädja till bergsmännen att ansluta sig till upproret. Dessa gick med på detta då Kristian, och framför allt hans nya skatt, börjat bli hatad. Då bergsmännen gått med sändes även bud till Hälsingland, som erbjöds delta i upproret.[8]

Med en nu stor styrka under sitt befäl tänkte Gustav Eriksson ta nästa steg - att inta den viktiga stödjepunkten Västerås. Detta skulle ha kunnat ge upproret en bra bas, samtidigt som det låg nära både till Uppsala och Stockholm. Gustav fick diplomatiskt svar från hälsingarna, som var nöjda med sitt nuvarande samarbete. Gustav vände sig då till Gästrikland som tämligen snabbt gick med i upproret. Detta innebar att även Gävle, som den första staden, ställde sig på Gustavs sida. Denna framgång för Gustav skapade en stark medvind för upproret som nu lockade till sig stora skaror med folk. Hären växte, och även adelsmän som hållit sig gömda kom nu fram och ställde sig på Gustavs sida.

Regeringen i Stockholm började förstå att något allvarligt höll på att hända, och de sände en stark styrka norrut för att kväsa upproret. Härarna manövrerade sig närmare varandra, och snart blev det tydligt att ett slag skulle komma att stå. Slaget vid Brunnbäcks färja blev det första verkliga fältslaget under befrielsekriget.

Efter segern vid Brunnbäck hade Gustav vunnit sin första stora seger, men nu hade även regeringen och kung Kristian förstått att situationen var väsentligt allvarligare än tidigare. Gustav samlade fler män inför anfallet på Västerås, samtidigt som de regeringstrogna samlades utanför Västerås.

I detta läge insåg Gustav att han nu behövde en väsentligt mer välövad och drillad armé. Det skulle inte längre fungera med uppbådade bönder. Så innan de anträdde marschen mot Västerås övades styrkorna, och de delades in i rotar och fänikor, samtidigt som dugligt folk sattes som befäl över dessa. I april tågade så styrkan mot Västerås. Den 23 april mönstrades styrkan vid Romfartuna, cirka 2 mil från Västerås. Fem dagar senare bröt man upp och tågade i två avdelningar mot Västerås. Samtidigt utfärdade Gustav en officiell krigsförklaring mot Kristian II.

Slaget om Västerås inleddes med att Gustav Vasa med trupper anlände till Västerås 29 april och började förbereda en belägring. Då Didrik Slaghecks trupper fick se bondehären gjorde de ett utfall som Gustav Vasas trupper lyckade stå emot. Någon avgörande seger lyckades man dock inte vinna, utan kungens trupper höll sig kvar i staden i en månad och gjorde flera nya om än misslyckade utfall. Hälsingarna beslutar sig till slut för att hjälpa Gustav och den 20 maj gav kung Kristians soldater staden förlorad, lämnade en garnison i Västerås slott och lät utskeppa övriga trupper. Västerås slott kom att hålla ut fram till 30 januari 1522, då försök att undsätta slottet sjövägen från Stockholm misslyckats.

Gustav Trolle hade i april sänts mot Hälsingland, men när hans tvåhundra ryttare såg den tusenhövdade bondehären flydde de söderut och vid slutet av april 1521 var Gustav Vasa herre över Dalarna och hade stöd av Gästrikland, Västmanland och Närke med undantag av slotten, hälsingarna beslutar sig också till slut för att hjälpa Gustav.

Den 15 juli 1521 blev det riksmöte i Stockholm. Gustav Eriksson (Vasa) erbjöds fri lejd till Stockholm. Allting skulle vara förlåtet. För att bevisa detta lät Gustav Trolle låsa in Didrik Slagheck, dessutom lovades stora mängder med malt och humle. Gustav Eriksson avvaktade. Snart hade revolten nått Brunkeberg men bönderna kunde omöjligt storma staden.

Det blev lugnare under sommaren 1521. Många åkte hem så länge till sina gårdar och hjälpte till med skörden. Lars Siggesson Sparre, som också varit gisslan hos Kristian II men som gått över till kungens sida, gick nu över till Gustav Eriksson. Även Hans Brask och Ture Jönsson gick över till Gustav Eriksson och under senare hälften av augusti erkändes han av Götalandskapen som Sveriges rikes hövitsman och riksföreståndare på en herredag i Vadstena. Samtidigt lämnade den av Kristian II insatta regeringen Sveriges område.

År 1522[redigera | redigera wikitext]

På vintern gick befälhavaren på Stegeborg, Berend von Melen, över till Gustav Eriksson och slottet Stegeborg föll i händerna på upprorsarmén. Örebro och Västerås slott belägrades och intogs i början av året. De viktigaste av fästningarna höll dock stånd och först sedan svenskarna i mitten av 1522 erhållit understöd med fartyg från Lübeck kunde dessa framgångsrikt intas.

År 1523[redigera | redigera wikitext]

Kalmar intogs den 27 maj 1523 och Stockholm kort därefter (17 juni) och Gustav Vasa kunde hålla sitt intåg i huvudstaden på midsommardagen den 23 juni 1523. Under sommaren och hösten gav sig de sista fästena i Finland.[1]

Gustav Eriksson (Vasa) utsågs till svensk kung på riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523, men först 12 januari 1528 kröntes han i Uppsala domkyrka). Därmed hade den provisoriska nationella styrelse som upprättats då Sten Sture den äldre femtio år tidigare utsågs till riksföreståndare övergått till att bli stadigvarande.

Oroligheter i Danmark[redigera | redigera wikitext]

Kriget i Sverige gjorde att Kristian II:s regim även blev ifrågasatt i Danmark av adeln och prästeståndet. På godtyckligt sätt la han sig i kyrkans styrelse, hansestaden Lübecks makt skulle brytas, därför gav han även i Stockholm ut planer att göra Köpenhamn till en gratis stapelstad och centrum för nordisk Hansa.[9] Kristian II var känd för att ha en häpnadsväckande energi men också snabbt överge en sina planer när han träffade på ett oväntat hinder.

Medan han var alltså i Sverige gav sig sken av att fungera som katolska kyrkans försvarare, lät han på samma gång den lutherska predikanten Didrik Slagheck uppträda i Köpenhamn, men gav upp detta försök, när han på grund av avrättningarna av flera biskopar Stockholms blodbad hade kommit i ett spänt förhållande till den heliga stolen. Didrik Slagheck utsågs till syndabock och brändes på Gamla Torget, strax efter att kungen själv hade insatt honom som Lunds ärkebiskop.[10]

När upproret i Sverige började blev Kristian II:s regering i Danmark allt godtyckligare: högadliga vasaller degraderades delvis till lågadel, eller i strid med lagen, till borgarståndet, de nya länsbreven innehöll, också i strid med lagen, bestämmelser till förmån för konungens son, som hans efterträdare. I minnet fanns Stockholms blodbad, och Kristian II:s älskarinnas mor Sigbrit Willoms ökade rädslan för att något liknande skulle ske i Danmark. Då reste plötsligt en del jylländska biskopar och riksråd plötsligt upprorsfanan mot mot kungen vid ett möte i Viborg, Danmark, den 21. december 1522, och upprättade förbindelser med hertig Fredrik av Gottorp. De uppträdde som ett författningstorget parti, men någon "undervisning" av riksrådet som lagen påbjöd hade inte skett i förväg. När kungen, ledd av Mogens Gøye, sammankallade riksdagen i Århus den 25 januari, där han lovade att han skulle åtgärda alla klagomål, och där det hade funnits möjlighet för hela riksrådet med Mogens Gøye att kräva en systemförändring, att kräva att kungens mor Sigbritt avlägsnades från makten och återupprättandet av riksrådets konstitutionella position, hade detta bara till följd att upprorspartiet, som redan hade vänt sig till hertig Fredrik och den 20 januari 1523 i Viborg avsagt sig kungen huldskap och trohet mobiliserade Jyllands invånare som var villiga att göra uppror. Konungen var vid denna tid omgiven av stora svårigheter: i krig med Sverige och Lübeck, med en opålitlig befolkningen både i Jylland och på Fyn, medan han hade stöd i Köpenhamn och Malmö och bland vanligt folk på Själland. Kristian II visade dock, under dessa omständigheter stort vankelmod. Istället för att mobilisera inledde han fruktlösa förhandlingar som bara stärkte upprorsmakarna och han seglade iväg till Nederländerna den 13 april 1523, tillsammans med sin drottning, hans tre små barn, Sigbrit Willoms, och en skara av trogna män med en flotta av nästan 20 fartyg för att söka hjälp av tvivelaktiga vänner utomlands. De landade den 1 maj 1523 på Veere i Zeeland.[11] Den 7 augusti 1524 kröntes Fredrik av Gottorp till Danmarks kung Fredrik I i Köpenhamn.

Freden[redigera | redigera wikitext]

Gustav Vasa och Fredrik I möttes och kort därefter hade man nått ett fredsfördrag; själva freden slöts i Malmö den 1 september 1524 och kallas allmänt för Malmö recess.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Befrielsekriget 1521-1523 Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek
  2. ^ Sundberg (2002), s. 17
  3. ^ Wrangel, Ewert (1938). Svenska folket genom tiderna/ Tredje bandet, s. 14 
  4. ^ [a b] Larsson, Lars-Olof (2002). Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?. Stockholm: Prisma. Sid. 24, 31-36 
  5. ^ Larsson (2002) sid 46
  6. ^ Sundberg (2002), s. 17-18
  7. ^ Sundberg (2002), s. 18
  8. ^ Sundberg (2002), s. 18-19
  9. ^ Heise, s. 887
  10. ^ Heise, s. 888
  11. ^ Heise, s. 888