Patronymikon

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Patronymikon (pluralis patronymikon eller patronymika, av grekiska pater, fader, och o’nyma, namn) eller fadersnamn (farsnamn) är ett tillnamn som har bildats av faderns förnamn för att markera vem en persons far är. Namn som bildats till moderns namn kallas metronymikon. Bruket var förr vanligt i många språk, och patronymika tillämpas än idag i Mellanöstern och Nordöstafrika, och i isländska namn, där även metronymika används. I Sverige fick patro‐ och metronymika inte tagas eller ges vid födseln som efternamn mellan 1966 och 1982, men har återkommit i begränsad omfattning under de senaste årtiondena eftersom de blev tillåtna efter prövning 1982. Från 2017 är patro‐ eller metronymika ett prövningsfritt och kostnadsfritt alternativ vid val av efternamn.

Ett historiskt exempel från Sverige är kung Gustav Eriksson (Vasa), son till Erik Johansson. Exempel på metronymikon är lagman Nils Sigridason, son till Sigrid på 1200-talet. De svenska sonnamnen (Andersson, Svensson, Nilsson med flera) var ursprungligen patronymika, men har sedan omvandlats till ärftliga familjenamn, släktnamn eller efternamn. Patro- eller metronymika ärvs normalt inte av bärarens barn, och skall därför inte förväxlas med dagens svenska sonnamn.

Bruk[redigera | redigera wikitext]

Nordiska förhållanden[redigera | redigera wikitext]

Patronymika var allmänt förekommande i Skandinavien och genom svensk påverkan i Finland. Nordiska patronymika består av faderns eller moderns namn i genitiv och ett ord som betyder ‑son eller ‑dotter, till exempel ”Sturlu‐” (genitiv av Sturla) och ‑son i Snorri Sturluson. I det medeltida svenska namnet Nils Sigridason (eller ”sigridæson”[1]) är alltså ‐a‐ ett genitivmorfem.

Allmogen var klar över att deras namn bestod av tre ord,[2] vilket förklarar varför svenska antikviteter som bär ägarens initialer alltid har tre bokstäver utskrivna, till exempel ”KHD 1830” = ”Karin Håkans Dotter 1830” på en brudkista.

Prästerskapet använde ofta latiniserade patronymika, till exempel Olaus Petri som hette Olov Pettersson på svenska, varvid faders namn angavs i genitiv (Petri av Petrus), men ordet för ”son” (filius) utelämnades; det var alltså underförstått att Olaus Petri var Olaus, filius Petri.

I danska patro‐ och metronymika utelämnas ofta genitivmorfemet. Undantagsvis har genitivmorfemet utelämnats i skrift även i Sverige, till exempel Harry Martinson (son till Martin Olofsson) med ett ”s”, och Gubb Jan Stigson med ett ”s”, son till en ”Stig”.

I finska Finland översattes ‑son och ‑dotter med ‑poika och ‑tytär som i Antinpoika och Antintytär (Andersson och Andersdotter); ‑n efter faderns namn är det finska genitivmorfemet. Ungefär en femtedel av Finlands finsktalande befolkning bar patronymika, oftast tillsammans med släktnamn (till exempel “Väinö Edvardinpoika Heinonen”) vid tiden för självständigheten,[3] men andelen har minskat sedan dess.

Patronymika behölls även efter giftermål. I Norden brukades förr undantagsvis metronymika, om barnet var fött utom äktenskapet eller modern var betydligt mer högättad än fadern (jmf. Sven Estridsson).

Det gamla namnskicket övergavs steg för steg i Danmark, Norge, Sverige, Finland och på Färöarna. Lag om obligatoriskt antagande av familjenamn stiftades först i Danmark på 1800-talet, varvid gamla patronymika blev ärftliga namn på ‑sen. Liknande lagändringar genomfördes på 1900-talet i Norge och i Sverige 1966. Rätten att använda patronymika återinfördes dock delvis i Sverige 1982 och utan inskränkningar från 1 juli 2017.[4]

Svenska[redigera | redigera wikitext]

Bruket att barn antar faderns patronymikon som familjenamn förekom sporadiskt i Sverige på 1700-talet och blev utbrett vid 1800-talets slut. Därmed fick även hustrun makens efternamn vid giftermål.

När bruket av patronymika minskade i Sverige försvann namnen på ‑dotter först. I svensk folkbokföring mot slutet av 1800-talet fick ogifta döttrar till Erik namnet Eriksson istället för Eriksdotter.

Gunnar Myrdals familj är typisk för den stegvisa förändringen av det svenska namnskicket. Myrdals farfar hette Perers Petter Ersson (med det gamla bruket att ange gårdsnamn först, ”Perers”).[5] Myrdals far hette Perers Carl Pettersson med patronymikon efter fadern Petter.[6] Men Carl Petterssons son kallades Gunnar Pettersson (inte Carlsson) eftersom patronymikonet Pettersson blivit efternamn, och Gunnar Petersson bytte senare till det mer särskiljande namnet Myrdal.[6][5] Gunnar Myrdals morfar hette Carl Mattsson,[5] men Myrdals mor hette Sofia Carlsson, inte Carlsdotter[6][5]. Hon bar alltså ett slags patronymikon men ändelsen ‑dotter ansågs av många, även Sofia Carlsson, såsom alltför gammalmodig.[5]

Ändringen i namnskicket gick långsammare i Sverige än i Danmark och Norge. Patronymika förekom fortfarande under 1900-talet i Sverige, i vissa konservativa trakter såsom Urshults socken ända tills de avskaffades i lag år 1966. I bygder där det gamla namnskicket levt kvar uppstod därigenom syskonskaror i vilka de äldre syskonen bar patronymika och de yngre påtvingade familjenamn. Till exempel, en Torsten Petterson kunde ha en äldre son Lars Torstensson (född före 1966) och en yngre son Björn Pettersson (född efter 1966).

Med 1982 års svenska namnlag återinfördes en möjlighet att anta ett patronymikon eller metronymikon som efternamn efter särskild ansökan och prövning. Den 1 juli 2017 återinfördes rätten att följa det äldre namnskicket med patronymika (eller metronymika) i svensk lag utan inskränkningar och utan avgiftsbelagd prövning, och det blev tillåtet för föräldrar att registrera patro- eller metronymika som sina barns efternamn vid deras födsel. Icke blott ändelserna ‑son och ‑dotter tillåts, utan även jämförbara utländska såsom ‑sen och det isländska ‑dóttir.[7]

Isländska[redigera | redigera wikitext]

Bruket med patronymika och metronymika har bevarats utan avbrott i de isländska dóttir- och son-namnen. Exempelvis har Vigdís Finnbogadóttir patronymikon (efter sin far Finnbogi) och Heiðar Helguson metronymikon (som han tog till minne av sin mor Helga).

Övriga Europa[redigera | redigera wikitext]

Nederländska och frisiska[redigera | redigera wikitext]

I Nederländerna förekom det länge parallellt med andra typer av släkt- och tillnamn, som exempel hos målaren Rembrandt Harmenszoon van Rijn, varvid patronymikonet ofta förkortades (alltså Harmensz). I frisiska var patronymika ända till 1800-talet vanligare än släktnamn inom allmogebefolkningen, i likhet med förhållandet i Sverige.

Ryska[redigera | redigera wikitext]

I ryskan är det vanligt med fadersnamn (отчество, ottjestvo) tillsammans med förnamn och familjenamn (efternamn). Fadersnamnet bildades här av faderns förnamn med något av tilläggen ‑ovitj, ‑evitj, eller ‑itj för söner, och ‑ovna, ‑evna eller ‑initjna för döttrar. Den ryske författaren Fjodor Michajlovitj Dostojevskij fick exempelvis fadersnamnet Michajlovitj, eftersom hans far hette Michail. Ett annat exempel är författaren Anna Andrejevna Achmatova, vars far hette Andrej. Vladimir Lenins fadersnamn Iljitj (Ильич) kommer av faderns namn Ilja (Илья, Elias).

Spanska[redigera | redigera wikitext]

Spanska efternamn som slutar på ‑ez (till exempel Sánchez, son till Sancho, eller González, son till Gonzalo).

Skotska[redigera | redigera wikitext]

Skotska efternamn med Mac eller Mc och irländska O' är ursprungligen patronymika som behållits som familjenamn.

Walesiska[redigera | redigera wikitext]

I kymriska används ordet ap (kortform av mab, 'son') mellan förnamnet och faderns namn, och i somliga fall har detta sammansmält till vad som har kommit att bli släktnamn (till exempel Prichard av ap Richard, 'son till Richard'), se walesiska efternamn.

Västasien[redigera | redigera wikitext]

Armenska[redigera | redigera wikitext]

Armenska efternamn vilken är personnamn med ‑ian eller ‑jan (till exempel Mikojan, son till Mikael, eller Petrossian, son till Peder).

Georgiska[redigera | redigera wikitext]

Georgiska efternamn slutar på ‑sjvili (ett känt exempel är Dzjugasjvili, son till Dzjuga, Stalins ursprungliga efternamn) är ursprungligen patronymika som behållits som familjenamn.

Mellanöstern och Nordöstafrika[redigera | redigera wikitext]

I många länder i Mellanöstern och Nordöstafrika, till exempel Irak, Syrien, Etiopien, Sudan, Somalia och Eritrea, är det vanligt att ett barn får ett eget namn och sedan sin fars och sin farfars namn utan ändringar. En person som heter Amir Mohammed Ahmed har då Amir som sitt eget förnamn medan hans far hette Mohammed i förnamn och hans farfar hette Ahmed. Personen har alltså två patronymika. När personer med namn enligt denna stil flyttar till Sverige, registreras enligt Skatteverkets praxis farfarsnamnet som efternamn och förnamnet och farsnamnet som förnamn, vilket innebär att fadersnamnet registreras som ett förnamn även för kvinnor, trots att det i regel är ett typiskt manligt förnamn.

I vissa länder med denna tradition, bland annat Irak, finns det nya namnregler som stadgar att man skall anta efternamn av släktnamnstyp, men detta är på många håll inte genomfört i praktiken ännu.

Även arabiska namn med ibn, ben eller bin, hebreiska med ben och arameiska bar (som alla betyder son till), är patronymika.


Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven SDHK-nr: 1138
  2. ^ Detta återspeglas i Vilhelm Mobergs Utvandrarna: fadern är känd som ”Nils Jakobs Son”, men om sonen skriver Moberg att ”den nye bonden hade lärt sig skriva och skrev ihop sonnamnet till ett ord” – Karl Oskar Nilsson.
  3. ^ ”Krigsdöda i Finland 1914–1922”. http://vesta.narc.fi/cgi-bin/db2www/sotasurmaetusivu/main?lang=sw. Läst 26 januari 2017. 
  4. ^ ”Civilutskottets betänkande 2016/17:CU4 En ny lag om personnamn”. https://data.riksdagen.se/fil/049E5176-D199-4C0F-A79F-09A80FC3575E. Läst 18 januari 2017. 
  5. ^ [a b c d e] Jan Myrdal, Barndom. Stockholm 1982
  6. ^ [a b c] Svenskt biografiskt lexikon, K Gunnar Myrdal. [1]
  7. ^ ”En ny lag om personnamn”. http://www.regeringen.se/rattsdokument/lagradsremiss/2016/04/en-ny-lag-om-personnamn/. Läst 21 april 2016. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]