Berghöna

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Berghöna
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Alectoris chukar 2 - Israel.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHönsfåglar
Galliformes
FamiljFasanfåglar
Phasianidae
SläkteAlectoris
ArtBerghöna
A. chukar
Vetenskapligt namn
§ Alectoris chukar
Auktor(Gray, 1830)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Berghöna[2] (Alectoris chukar) är en hönsfågel i familjen fasanfåglar som förekommer i västra Asien och allra östligaste Europa men som också är inplanterad på flera ställen runt om i världen.[3]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Berghönan tillhör en grupp med närbesläktade och mycket likartade hönsfåglar i släktet Alectoris som avlöser varandra geografiskt, i Europa representerade i övrigt av stenhöna (Alectoris graeca), rödhöna (Alectoris rufa) och klipphöna (Alectoris barbara). Alla är 32–36 centimeter långa satta fåglar med ljust ansikte, någon form av ansiktsmask och mörkt halsband. De har även röda fötter, grått bröst, rostbeige buk, lodrätt randiga flanker samt rostfärgade yttre stjärtpennor som konstrasterar mot brungrå rygg och övergump.[4]

De är alla sällskapliga men vaksamma och springer helst undan vid störning. Flykten är låg med snabba vingslag och stela glid.[4]

Berghönan är mest lik stenhönan, men skiljer sig från denna genom gulaktig haklapp istället för vit, inget svart innanför fästet på övernäbben, brett och diffust ögonbrynsstreck (smalt och skarpt på stenhönan) och ett brunt streck bakåt från ögat.[4]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Berghönan avlöser stenhönan österut och förekommer från östra Medelhavsområdet österut till Mongoliet. Den häckar på steniga alpsluttningar ovan trädgränsen men även på lägre nivå i odlingsbygd och i ökenartade bergstrakter.[4] Den delas in i hela 14 underarter med följande utbredning:[3]

Umderarten fallax inkluderas ofta i pallida.[5]

Arten har inplanterade mer eller mindre självuppehållande bestånd i Norge, Frankrike, Spanien, Portugal, Tyskland, Italien, Makedonien, Bahrain, Sydafrika och Nya Zeeland samt på öarna Sankta Helena, Ascension, Tristan da Cunha och i ögruppen Hawaiiöarna.[1]

Berghönans ungefärliga naturliga utbredning i grönt.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Berghönam förekommer i liknande miljö som sin nära släkting stenhönan, det vill säga sydvända steniga bergssluttningar med låg växtlighet, men finns även på lägre nivå vid odlingar, impedimentmark och betesområden.[4] I Medelhavsområdet lägger den sina sju till tolv ägg mellan mitten av april och maj, i en uppskrapad grop ibland fodrad med gräs eller löv. Den lever av insekter och växter som rötter, grässkott, säd, löv, knoppar, blommor och bär.[1]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Fågelns världspopulation har tidigare uppskattats till två miljoner individer, men med tanke på att antalet häckande par enbart i Europa, som endast utgör 10% av utbredningsområdet, uppgår till hela 488.000-1.680.000 är det totala antalet individer troligtvis mycket högre.[1]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Fågelns vetenskapliga artnamn kommer från ljudhärmande Chukor, fågelns namn på Hindi.[6]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Birdlife International 2012 Alectoris chukar Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 2016-02-01.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-08-11
  4. ^ [a b c d e] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 54. ISBN 978-91-7424-039-9 
  5. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2017. IOC World Bird List (v 7.3). doi :  10.14344/IOC.ML.7.3.
  6. ^ Jobling, J. A. (2016). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]