Hoppa till innehållet

Bergsångare

Från Wikipedia
Bergsångare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljLövsångare
Phylloscopidae
SläktePhylloscopus
ArtBergsångare
P. bonelli
Vetenskapligt namn
§ Phylloscopus bonelli
AuktorVieillot, 1819
Utbredning
Synonymer
  • Västlig bergsångare
  • Rhadina bonelli

Bergsångare[2] (Phylloscopus bonelli) är en liten fågel i familjen lövsångare (Phylloscopidae) vars medlemmar tidigare fördes till den då mycket stora familjen Sylviidae.[3] Fågeln häckar i sydvästra Europa, från Portugal till Italien, samt i nordvästra Afrika. Vintertid flyttar den till tropiska Västafrika. Den är en mycket sällsynt gäst norr om sitt utbredningsområde, med bland annat 13 säkra fynd i Sverige. Fram till mitten av 1990-talet kategoriserades den östliga balkansångaren (Phylloscopus orientalis) som underart till bergsångare, men denna urskiljs numera allmänt som egen art. IUCN kategoriserar bergsångaren som livskraftig.

Kännetecken

[redigera | redigera wikitext]
Bergsångare fotograferad i Grazalema, Spanien.

Bergsångaren är en liten sångare med en längd på 10,5–11,5 cm. Den adulta individen har matt grågrön hjässa och rygg, gulgrön övergump, medan vingovansidan och stjärten är gröntonad med svarta inslag och tertialerna är ljuskantade. Strupen, bröstet, buken och undergumpen är vit. Näbben är liten och vass, och benen ljust gråbruna. Som hos de flesta av sångarna så finns det inga skillnader i teckning hos könen.[4]

Till utseendet är bergsångaren mycket lik balkansångaren, där den senare dock är aningen större med längre vingar. På våren syns ofta en ljusgrå vingfläck formad av blekta och slitna kanter på de större täckarna och tertialerna. Den är också något mer brungrå och mindre grön på ovansidan. Höstfåglar är dock mycket lika varandra, ibland omöjliga att skilja åt.[4]

Det arttypiska locklätet, som distinkt skiljer bergsångaren från balkansångaren, är ett tydligt tvåstavigt visslande "hy-if" eller "hu-it".[4] Balkansångarens lockläte är istället ett entavigt tonlöst "tjipp" eller "chup" och påminner om gråsparvens eller korsnäbbarnas lockläten.[5] Det finns inget dokumenterat fall av en individ som använt sig av båda taxonens lockläten.[6] Båda arternas sång består av en snabb och monoton drill av ljusa toner som initialt påminner om grönsångarens sång men utan att accelerera mot slutet. Bergsångarens och balkansångarens sång ter sig som mycket lika men innehåller konstanta strukturskillnader vilka framgår i jämförande sonogram. En undersökning genomförd i södra Tyskland visade att bergsångare inte alls reagerade på uppspelning av varken sång eller lockläte av balkansångare.[5]

Sjungande bergsångare.

Utbredning och systematik

[redigera | redigera wikitext]

Bergsångare häckar i de västra delarna av centrala och södra Europa, i ett område som österut sträcker sig till södra Italien och Kroatien. Den häckar även i Marocko, Algeriet och Tunisien i Nordafrika. Bergsångaren är en flyttfågel och övervintrar söder om Sahara i tropiska Afrika. Den är sällsynt norr om sitt utbredningsområde.

Balkansångare (P. orientalis) som häckar i sydöstra Europa och mindre Asien kategoriserades länge som en underart till bergsångare. Utseendemässigt är de mycket lika men arternas häckningsområden överlappar inte och deras lockläten är helt olika. Data från jämförelser av mtDNA från cytokrom b visar på sådana markanta skillnader som 8,3–8,8% vilket är lika stort som mellan dessa båda taxa och grönsångare (Phylloscopus sibilatrix).[7] 1997 beslutade British Ornithologists' Union (BOU) att kategorisera bergsångare och balkansångare som två goda arter och 2003 beslutade även Sveriges ornitologiska förening (SOF, numera BirdLife Sverige) att kategorisera dem på samma sätt.[6]

Förekomst i Sverige

[redigera | redigera wikitext]

Efter att SOF delade upp taxonen bonelli och orientalis i två arter kräver man beskrivningar av lockläte för att med säkerhet kunna avgöra huruvida det rör sig om bergsångare eller balkansångare. Detta gäller även för äldre observationer. Fram till och med 2021 har det observerats 13 säkerställda bergsångare i Sverige.[8] Ytterligare fem fynd har gjorts av obestämda berg- eller balkansångare.[9]

Familje- och släktestillhörighet

[redigera | redigera wikitext]

Bergsångaren placerades tidigare i familjen sångare (Sylviidae). Denna artrika familj har idag delats upp i ett tiotal familjer och bergsångaren har, tillsammans med de andra arterna i släktet Phylloscopus, placerats i familjen lövsångare (Phylloscopidae). Vissa auktoriteter har dock valt att dela upp Phylloscopus i flera mindre släkten, varvid de nära släktingarna bergsångare, balkansångare och grönsångare lyfts ut till det egna släktet Rhadina.[10]

Bergsångaren återfinns i skog och skogsmark och är inte en utpräglad bergsfågel vilket namnet felaktigt kan få en att tro. Den lägger i genomsnitt fem till sex ägg i ett klotformat rede på marken som honan själv ruvar i tolv till 13 dygn.[11] Efter att ungarna kläckts tar båda föräldrar hand om dem tills de är flygga efter ytterligare tolv till 13 dygn.[11] Likt de flesta sångarna livnär sig bergsångaren på mask och insekter.

Bergsångare fotograferad i Italien.
Phylloscopus bonelli

Bergsångare och människan

[redigera | redigera wikitext]

Status och hot

[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och den tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till mellan 1,5 och 4 miljoner häckande par.[1]

Släktnamnet kommer av grekiskans phullon (löv) och skopos (sökare), medan bonelli syftar på professor Franco Andrea Bonelli (1784–1830), en italiensk naturforskare och samlare.[12]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2016 Phylloscopus bonelli Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2017.
  2. ^ BirdLife Sverige (2019) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11
  4. ^ [a b c] Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 304. ISBN 91-34-51038-9 
  5. ^ [a b] Helb et al. 1982
  6. ^ [a b] SOF (2003) Rk-nytt nr. 2, 2003, Sveriges ornitologiska förenings Raritetskommité
  7. ^ Helbig et al. 1995
  8. ^ Bergsångare, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  9. ^ Obestämda berg-/balkansångare, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  10. ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
  11. ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  12. ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4
  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  • SOF (2003) Rk-nytt nr. 2, 2003, Sveriges Ornitologiska Förenings Raritetskommité
  • Helb, H.-W.; Bergmann, H.-H. & Martens, J. (1982): Acoustic differences between populations of western and eastern Bonelli's Warblers (Phylloscopus bonelli, Sylviidae). Cellular and Molecular Life Sciences 38(3): 356–357. (HTML abstrakt)
  • Helbig, A. J.; Seibold, I.; Martens, J. & Wink, M. (1995): Genetic differentiation and phylogenetic relationships of Bonelli's Warbler Phylloscopus bonelli and Green Warbler P. nitidus. J. Avian Biol. 26: 139–153.
  • Parkin, David T. (2003): Birding and DNA: species for the new millennium. Bird Study 50(3): 223–242. HTML abstract
  • Sangster, George; Knox, Alan G.; Helbig, Andreas J. & Parkin, David T. (2002): Taxonomic recommendations for European birds. Ibis 144(1): 153–159. PDF fulltext

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]