Blåhake

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Blåhake
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult i häckningsdräkt av nominatformen L. s. svecica. Notera den roströda fläcken på den blå strupen.
Adult i häckningsdräkt av nominatformen L. s. svecica. Notera den roströda fläcken på den blå strupen.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Flugsnappare
Muscicapidae
Släkte Luscinia
Art Blåhake
L. svecica
Vetenskapligt namn
§ Luscinia svecica
Auktor Linné, 1758
Underarter
se text
Synonymer
  • Cyanecula suecica Malm, 1877
  • Lusicola suecica Nilsson, 1824
  • Motacilla suecica Linné, 1758
Hitta fler artiklar om fåglar med

Blåhake (Luscinia svecica) är en tätting i familjen flugsnappare. Den är en flyttfågel som häckar i Europa och Asien, och som övervintrar i norra Afrika och södra Asien. Den bygger sitt bo i grästuvor eller lågt i täta buskage.

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Blåhaken häckar i ett mycket stort område i taigazonen från Nord- och Mellaneuropa och österut till östra Sibirien och allra nordvästligaste Alaska och Yukon, och så långt söderut som södra Ryska fjärran östern och nordöstra Kina.[2] I Norden har fågeln en vid häckningsutbredning, från Lappland och norra Finland, längs fjällen söderut till Dovre i Norge och Jämtland i Sverige. I Norden förekommer den även som häckningsfågel i södra Danmark, och då av underarten cyanecula. Merparten av världspopulationen är flyttfåglar som om hösten flyttar till sina vinterkvarter, företrädesvis i ett område som sträcker sig från nordvästra Afrika (söder om Sahara), och österut över Arabiska halvön, Indien, sydöstra Kina och Sydostasien.[3][2]

Tidigare klassificerades blåhaken som en trastfågel (Turdidae) men genetiska studier visar att den tillhör familjen flugsnappare (Muscicapidae). Genetiska studier har också visat att blåhakens närmaste släkting är vitbukig näktergal (Luscinia phaenicuroides).[4][5]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

En mängd populationer av blåhake har beskrivits taxonomiskt och olika auktorer erkänner olika många underarter. Idag brukar antalet variera mellan åtta och tolv. Trots variationerna i utseende har genetiska studier bekräftat att det rör sig om en enda art.[6] Läs mer om dräktskillnader i stycket Utseende och läte. Här följer de underarter som erkänns av Clements et al 2014, som delar upp dem i fyra grupper:[7]

  • "Rödstjärnig blåhake" svecica-gruppen
    • L. s. svecica, inkl. gaetkei (Kleinschmidt, 1904) och robusta (Buturlin, 1907) – häckar i norra Skandinavien och österut till Tjuktjerhalvön och nordvästra Alaska, och söderut till norra Xinjiang och norra Mongoliet. Övervintrar i norra Afrika och södra Asien
    • L. s. volgae (Kleinschmidt, 1907) – häckar från nordöstra Ukraina till floden Volga
    • L. s. luristanica (Ripley 1952) (behandlas ibland som synonym med magna) – häckar från Armenien till sydvästra Iran. Övervintar i ett område som sträcker sig från Irak till Sudan
    • L. s. pallidogularis (Zarudny, 1897), inkl. saturatior (Sushkin 1925), altaica (Sushkin 1925) och kobdensis (Tugarinov 1929) – häckar från floden Volga genom stäppen i södra Sibirien till Altai och övre Jenisej, och söderut till Turkmenistan
    • L. s. tianschanica Tugarinov 1929 (behandlas ibland som synonym med saturatior) - häckar i bergskedjorna Pamir och Tien Shan
    • L. s. abbotti (Richmond 1896) – häckar från västra Pakistan till nordvästra Indien
    • L. s. przewalskii – häckar från inre Mongoliet till Qinghai i västra Kina och södra Tibet
    • L. s. kobdensis – häckar i Xinjiang i västra Kina
  • "Iberisk blåhake"
    • L. s. azuricollis – häckar i norra Spanien
  • "Vitstjärnig blåhake" cyanecula-gruppen
    • L. s. cyanecula (Meisner, 1804) - häckar i Centraleuropa och Spanien. Övervintrar i norra Afrika
    • L. s. namnetum (Mayaud, 1934) - häckar i västra Frankrike
  • "Kaukasisk blåhake"
    • L. s. magna (Zarudny & Loudon, 1904) - häckar i Kaukasus och österut till Turkiet och Iran; övervintrar i ett område som sträcker sig från Sudan till Etiopien

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige häckar blåhaken av nominatformen svecica, främst i fjälltrakterna, från Lappland i norr och längs fjällen söderut till Jämtland. Under flytten observeras den över hela landet. En studie av blåhakar av underarten svecia som häckar i Norge och i Tjeckien visade att det övervintrar i Indien varför det är troligt att även svenska häckfåglar flyttar åt sydost.[8] Det har även funnits häckningsförsök av underarten cyanecula i Skåne.[9] Även detta taxon, som kallas vitstjärnig blåhake och första gången observerade i Sverige 1943 vid Oset, har observerats över stora delar av Sverige.[10]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

vitstjärnig blåhake (L. s. azuricollis).
Honfärgad i vinterkvarter, dvs individ i första vinterdräkt eller adult hona.
Sjungande vitstjärnig blåhake.

Blåhaken är en ganska liten och slank fågel med långa ben.[11] Den har ett vingspann på 13-15 cm och den väger 12-25 gram.[2] Blåhakens utseende varierar mycket beroende på årstid, ålder och kön. Artens många underarter skiljer sig även åt vad gäller hanarnas utseende. Honorna är i stort sett identiska.[11] I alla dräkter har den dock ett tydligt vitaktigt ögonbrynsstreck och roströda fält på stjärtbasens sidor, där det senare främst syns när den flyger eller när den sittande knycker på stjärten.[11] Den har en tunn svart näbb och svarta ögon.[2]

Som namnet antyder är blåhakehanens strupe och övre bröst blått. I mitten av det blå finns hos hanarna av underartsgruppen svecica en roströd fläck medan den europeiska underartsgruppen cyanecula har en vit fläck. Underarten L. s. magna saknar helt fläck. Honan har inte det färgstarka blåa i sin fjäderdräkt utan mer otydligt ljusblått, eller saknar helt blått. Stjärten hos båda könen har roströda fält på stjärtbasens sidor.

Hanens fjäderdräkt blir på vintern mer lik honans. Hakan och strupen är då vita och av den blå fläcken återstår endast ett band nedtill på bröstet. Där bakom ligger då ett svart tvärband och bakom detta ett rödbrunt. Honan har endast i undantagsfall det rödbruna tvärbandet.

Blåhaken befinner sig ofta på marken och hoppar fram med lätt hängande vingar för att ibland stanna upp och knycka med stjärten.[12]

Läte[redigera | redigera wikitext]

Hannen har en stark, varierad, härmande sång som ibland påminner om näktergalens, som är en nära släkting till blåhaken. Det mest utmärkande för sången är ett surrande läte, blandat med klarare, klocklika toner, som påminner om toner från stränginstrumentet lira. De olika underartsgrupperna går att särskilja på lätet.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

I norra Europa föredrar den att häcka i viden och sank fjällbjörkskog medan övriga Europas blåhakar föredrar busk- eller vassområden i sanka områden vid våtmarker och åar. Det förekommer också att den häckar i torrare, bergig terräng.[11] Under höstflytten rastar den i vassar och i frodig vegetation nära vatten. Blåhaken gömmer sitt bo väl, lågt i busksnår eller direkt på marken i en grästuva i närheten av vatten.[12] Det skålformiga boet byggs av torrt gräs och torra blad, och fodras med fina strån.[12] Under 12-14 dagar ruvar honan de 5-7 äggen, som går i en blek grönaktig eller grönblå färg med roströda fläckar.[12] Båda föräldrarna tar hand om ungarna som lämnar boet efter 12-14 dagar.[12] Födan, som består av insekter, deras larver och puppor samt maskar, söker blåhaken oftast vid vatten och på fuktiga platser. På hösten kan den även äta bär.[12]

Blåhaken och människan[redigera | redigera wikitext]

latin betyder det vetenskapliga namnet Luscinia svecica "den svenska näktergalen" och den kallas ibland för "Nordens näktergal"[11]. Blåhaken har förr kallats "blåhane".[13] Blåhaken är svenska Lapplands landskapsfågel.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Den globala populationen av blåhake är inte hotad utan IUCN kategoriserar den som Livskraftig"(LC). Arten är inte heller upptagen på röda listan över hotade arter i Sverige.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Luscinia svecica Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b c d] Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, sid: 412-413, ISBN 978-0-7136-7040-0
  3. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  4. ^ Sangster, Alström, Forsmark & Olsson 2010. Multilocus phylogenetic analysis of Old World chats and flycatchers reveals extensive paraphyly at family, subfamily and genus level (Aves: Muscicapidae) Mol Phylogenet Evol.
  5. ^ Zuccon & Ericson 2010 A multi-gene phylogeny disentangles the chat-flycatcher complex (Aves: Muscicapidae) Zool Scripta.
  6. ^ Zink et al., 2003, Recent evolutionary history of the bluethroat (Luscinia svecica) across Eurasia, Molecular Ecology, nr.12, sid:3069-3075
  7. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01
  8. ^ Niklas Aronsson (2015) Blåhakar flyger österut, Vår Fågelvärld, nr.6, vol.74 sid:10
  9. ^ Leif Klinteroth (2015) Ny stjärna på himlen, Vår Fågelvärld, vol.74, nr.4, sid:14-18
  10. ^ Sveriges Ornitologiska Förening — BirdLife Sverige (2011) Blåhake / Bluethroat Luscinia svecica cyanecula, Raritetskatalogen, <www.sofnet.org,läst 2015-09-13
  11. ^ [a b c d e] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. Sid. 278-279. ISBN 978-91-7424-039-9 
  12. ^ [a b c d e f] Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. Sid. 349-350. ISBN 91-1-913142-9 
  13. ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:161

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Blåhake.