Sydnäktergal

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sydnäktergal
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Common Nightingale (Luscinia megarhynchos) (25936816473).jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljFlugsnappare
Muscicapidae
SläkteLuscinia
ArtSydnäktergal
L. megarhynchos
Vetenskapligt namn
§ Luscinia megarhynchos
AuktorBrehm, 1831
Hitta fler artiklar om fåglar med

Sydnäktergal (Luscinia megarhynchos) är en fågel i familjen flugsnappare inom ordningen tättingar.[2] Det är denna art som är "the nightingale" som är så välbeskriven för sin sång i engelskspråkiga sånger, poesi och andra texter. Sydnäktergalen ersätter näktergalen åt väster och söder.

Utseende och läten[redigera | redigera wikitext]

Sydnäktergalen är liten alldagligt tecknad tätting, cirka 15–17 centimeter lång. Ovansidan är enfärgat brun ovan, stjärt och övergump roströd. Undersidan upp till strupen är beige till smutsvit. Ögat är jämförelsevis stort och svart. Näbben är gulaktig och benen är mörka. Könen är lika. Arten är väldigt lik näktergalen och skiljer sig framför allt på den rödare stjärtovansidan och avsaknad av grå vattring på nederdelen av strupen eller bröstet. Även sången är relativt lik näktergalen, men mer melodisk och med ett arttypiskt crescendo av visseltoner.

Bilbil-Luscinia megarhynchos.jpg

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Sydnäktergalen häckar i södra Europa och Sydvästasien och är en flyttfågel som övervintrar i södra Afrika. I områdena norr om dess utbredningsområde ersätts den i princip av den mycket nära släktingen näktergal (Luscinia luscinia).

Den delas upp i tre underarter:[2]

  • Luscinia megarhynchos megarynchos – förekommer i Västeuropa, Nordafrika och Mindre Asien; övervintrar i tropiska Afrika
  • Luscinia megarhynchos africana – förekommer i Kaukasus och från östra Turkiet till sydvästra Iran och Iraq; övervintrar i Östafrika
  • Luscinia megarhynchos golzii – förekommer från Aralsjön till Mongoliet; övervintrar i kustnära Östafrika
Utbredningen för sydnäktegalens olika populationer, där gult betecknar häckningstid och blått övervintringsområde.

Sydnäktergal i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige är sydnäktergalen en sällsynt gäst som påträffats ett 80-tal gånger till och med 2018, varav ett fynd bedömts med säkerhet röra sig om underarten golzii (tidigare hafizi).[3]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

Tidigare delade sydnäktergalen (och systerarten näktergalen) släkte med blåhaken och en handfull asiatiska "näktergalar", som drillnäktergal, rubinnäktergal och blånäktergal. Genetiska studier har visat att blåhaken verkligen är en nära släkting, men inte de senare. Dessa arter fördelas numera på tre släkten: Larvivora för drillnäktergal och blånäktergal med släktingar, Calliope med bland annat rubinnäktergalen och Luscinia. Å andra sidan har vitbukig näktergal (tidigare ansedd vara en avvikande rödstjärt, med det svenska trivialnamnet vitbukig rödstjärt) visat sig stå så pass nära de "äkta" näktergalarna att den numera inkluderas i Luscinia. Även vitstrupig näktergal är en nära släkting, men den behålls vanligen i det egna släktet Irania. Näktergalarna i Tarsiger och Myiomela är visserligen del av familjen flugsnappare, men är inte nära släkt med sydnäktergalen.[4][5]

Familjetillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Sydnäktergalen med släktingar ansågs fram tills nyligen liksom bland andra stenskvättor, stentrastar och buskskvättor vara små trastar. DNA-studier visar dock att de är marklevande flugsnappare (Muscicapidae) och förs därför numera till den familjen.[4][5]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

I Europa häckar sydnäktergalen i två olika typer av miljöer: dels låglänt öppet skogslandskap med buskar, snår och nässlor i närheten av vatten, dels i torrare områden i lövskogsbryn, tallskog med rik undervegetation eller macchia.[1] Den häckar från slutet av april till mitten av juli i Europa, mitten av april till juni i Marocko och i maj i Algeriet.[1] I boet som placeras mycket nära marken läggs fyra till fem ägg.[1]

Sydnäktergalens ägg.

Sydnäktergalen lever huvudsakligen av insekter, men äter också bär och frön i slutet av sommaren och under hösten.[1]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I Europa tros det häcka mellan 10,7 och 20,3 miljoner par.[1] Europa antas utgöra ungefär hälften av utbredningsområdet, vilket ger en preliminär uppskattning av världspopulationen till 43-81 miljoner vuxna individer.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i] BirdLife International 2012 Luscinia megarhynchos Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01
  3. ^ Sydnäktergal, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  4. ^ [a b] Sangster, Alström, Forsmark & Olsson 2010. Multilocus phylogenetic analysis of Old World chats and flycatchers reveals extensive paraphyly at family, subfamily and genus level (Aves: Muscicapidae) Mol. Phylogenet. Evol. 57, 380-392.
  5. ^ [a b] Zuccon & Ericson 2010 A multi-gene phylogeny disentangles the chat-flycatcher complex (Aves: Muscicapidae), Zool. Scripta 39, 213-224.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]