Blåkråka

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Blåkråka
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Ghiandaia marina.jpg
Adult blåkråka
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningPraktfåglar
Coraciiformes
FamiljBlåkråkor
Coraciidae
SläkteCoracias
ArtBlåkråka
C. garrulus
Vetenskapligt namn
§ Coracias garrulus
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Coracias garrulus distr new03.png
Blåkråkans utbredningsområde
Gult - häckningsområde C. g. garrulus
Orange - häckningsområde C. g. semenowi
Blått - övervintringsområde
Hitta fler artiklar om fåglar med

Blåkråka (Coracias garrulus) är en fågelart i familjen blåkråkor och enda europeiska representant för familjen. Fram till 1967 häckade den i Sverige, men är numera nationellt utdöd.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Blåkråkan är stor som en kaja, med stort huvud och stor näbb med en hakformig nedböjning på spetsen. Blåkråkan är omisskännlig genom sin färgteckning, en blandning av ljust grönblått, rödbrunt och svart. I flykten är den ännu mer slående då de svarta vingfjädrarna sticker fram i det starkt blåa. Den flyger snabbt och kraftfullt.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Blåkråkan varnar och lockar med hårda "rack-ack". Spellätet utförs under en tofsvipelik spelflykt (därav det engelska namnet "Roller") består av några hårda lockläten följt av ett till fyra hesa "krääh".[2]

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Blåkråkan är en flyttfågel som häckar i norra Afrika, södra och sydöstra Europa, Mellanöstern och österut till sydvästra Sibirien och Centralasien. Sin nordligaste förekomst har den vid Finska viken och vid sjön Ladoga i Ryssland.[3] Den övervintrar över stora delar av subsahariska Afrika med en majoritet i östra Afrika.[3] Den flyttar till sina vinterkvarter i augusti-september, ibland in i oktober, och återkommer till sina häckningsområden i april-maj.[3]

Blåkråkan delas upp i två underarter, en med väst- till nordöstlig utbredning och en med sydöstlig utbredning:[4]

  • Coracias garrulus garrulus – häckar i ett område som sträcker sig från norra Afrika och Europa till Iran och sydvästra Sibirien
  • Coracias garrulus semenowi – häckar i ett område som sträcker sig från Irak till västra Xinjiang och södra Kazakstan

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Blåkråkan har tidigare varit en häckfågel i Sverige. Den äldsta beskrivningen är från Skåne 1655.[3] Den förekom då främst i Skåne och vidare norrut i de östliga landskapen, så långt eken går, vilket är ungefär Gävle-trakten.[5] I Folkskolans Naturlära från 1871 står det: Hon är en av våra vackraste fåglar och träffas om sommaren parvis i de flesta lövskogar i södra och mellersta Sverige.[6] Sedan minskade den, men häckade sporadiskt på fastlandet i sydöstra Sverige fram till 1943.[3] Sista kända häckningen var på Fårö där den förekom fram till 1967[3] Därefter har det inte observerats någon häckning i landet. Numera är den endast en sällsynt gäst och under perioden 1992–2018 observerades endast 19 individer i Sverige.[5] I Artdatabankens rödlista från 2020 kategoriseras den som nationellt utdöd (RE).[7]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

European roller.jpg

Blåkråkan föredrar öppna, torra, savann- och hedartade habitat med enstaka stora gamla träd.[8] Positivt är också rikligt med döda träd som utgör habitat för insekter vilket är blåkråkans huvudföda.[8] Den är dagaktiv och har markanta aktivitetstoppar tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen. Den sitter ofta långa perioder på en gren eller kraftledning och spanar efter byten på marken.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Ägg av blåkråka.

Blåkråkan förekommer endast parvis eller i flock under en kortare tid på året. Den bygger sitt bo i hål i gamla träd, helst i ek, asp eller bok men även tall och den lägger fyra till sex vita ägg. Ofta övertar den hål efter hackspettar. Ungarna ruvas i cirka 18 dygn, företrädesvis av honan, och ungarna blir flygfärdiga efter cirka 30 dygn.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Den huvudsakliga födan är insekter, men den äter även larver, maskar, små grodor och till och med möss.[källa behövs]

Blåkråkan och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Världspopulationen uppskattas till 100 000–500 000 individer och av dessa förekommer den absoluta merparten i Europa, då främst i öst. De största populationerna finns i Ryssland och Turkiet. Populationstrenden är nedåtgående, främst i norr. Den försvann som häckfågel i Danmark 1868, i Tyskland i början av 1900-talet. Nästan alla europeiska populationer minskar och den kategoriserades därför fram tills nyligen som missgynnad (NT), och om den nedåtgående trenden sprider sig till övriga utbredningsområden flaggades för att uppdatera den till sårbar (VU).[1][3] Numera kategoriseras den dock som livskraftig, efter uppgifter som visar att beståndet i Europa efter åtgärder minskar mindre än man tidigare trott och att den centralasiatiska populationen är stabil.

Namn[redigera | redigera wikitext]

I Småland kallades den, enligt Sven Nilsson, "drottning Kerstis kråka", därför att den först i drottning Kristinas tid lär ha visat sig där.[7]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2015 Coracias garrulus Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.1 www.iucnredlist.org. Läst 2 januari 2016.
  2. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 292. ISBN 978-91-7424-039-9 
  3. ^ [a b c d e f g] Magnus Ullman (2009) Blåkråka, Vår fågelvärld, vol.68, nr.7, sid:47
  4. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11
  5. ^ [a b] ArtDatabankens faktablad (pdf).
  6. ^ Bäckman, J. (1871) Folkskolans Naturlära, 3:e upplagan, Zacharias Hæggströms Förlag, Stockholm, vol.1, sid:145
  7. ^ [a b] Artdatabankens rödlista 2020 PDF
  8. ^ [a b] Rignell, Magnus (2014) Den blå juvelen på Fårö, Vår Fågelvärld, vol.73, nr.6, sid:14-19, issn 0042-2649

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]