Bok (träd)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vanlig bok, rödbok
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Illustration Fagus sylvatica0 clean.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Bokordningen
Fagales
Familj Bokväxter
Fagaceae
Släkte Boksläktet
Fagus
Art Bok
F. sylvatica
Vetenskapligt namn
§ Fagus sylvatica
Auktor Linné, 1753
Synonymer
  • Castanea fagus Scop.
  • Fagus aenea Dum.Cours.
  • Fagus asplenifolia Dum.Cours.
  • Fagus cochleata (Dippel) Domin
  • Fagus comptoniifolia Desf.
  • Fagus crispa Dippel
  • Fagus cristata Dum.Cours.
  • Fagus cucullata Dippel
  • Fagus cuprea Hurter ex A.DC.
  • Fagus echinata Gilib. nom. inval.
  • Fagus incisa Dippel
  • Fagus laciniata A.DC. nom. inval.
  • Fagus pendula (Lodd.) Dum.Cours.
  • Fagus purpurea Dum.Cours.
  • Fagus quercoides (Pers.) Dippel
  • Fagus salicifolia A.DC.
  • Fagus sylvestris Gaertn.
  • Fagus tortuosa (Dippel) Domin
  • Fagus variegata A.DC.
Hitta fler artiklar om växter med
Bokskog. Målning av P.C. Skovgaard.

Bok (Fagus sylvatica)[2] är ett träd tillhörande familjen bokväxter,[3] som första gången beskrevs av den svenske zoologen Linné, 1753. Boken är ett stort träd med mycket tät krona, slät oveckad stam och glänsande gröna blad.

Löven, som är ätbara, växer platt horisontellt för att samla maximalt med ljus, vilket får till följd att solen sällan når under trädets grenar och växtligheten under träden präglas av detta, samtidigt som boklöven förmultnar långsamt.[3]

Boken är en mångformig art som finns också i ett antal odlade varianter.[4], till exempel hängbok (var. pendula) med hängande grenar och blodbok (f. purpurea) med röda blad.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Vanlig bok finns i stort sett i hela Europa ner till nordvästra Turkiet. I Turkiet och österut genom Asien ersätts den av den orientaliska boken, Fagus orientalis. Den vanliga boken finns också i enstaka skogsbestånd i Nordamerika.[5]

I Norden är de skogsbildande trädarterna ganska få: bok, ek, ett par björkarter, gran och tall. Bokskogar förekommer i Sverige i Skåne och på vissa ställen i Halland.

Enstaka askar och ekar kan även i bokskogar växa sig höga, men endast i ringa antal. Rena almskogar har tidigare förekommit (till exempel i Örup, öster om Malmö), men almens dagar (såväl som skogsträd som parkträd) kan vara räknade på grund av almsjukan, vilken nu nått upp till Östergötland (2008).

Utbredningskarta.

Norr om Skåne har boken av historiska och klimatmässiga orsaker det minsta utbredningsområdet av våra skogsträd. I blandade skogar växer bok tämligen vanligt endast upp till en gränslinje från mellersta Bohuslän till nordöstra hörnet av Kronobergs län, därefter mot norr till Östergötlands gräns sedan mot sydöst till Kalmarsund. Denna linje är den egentliga nordgränsen för Sveriges bokområde. Den nordligaste bokskogen är naturreservatet Surö bokskog.[6]

Bokar finns dessutom enstaka eller i små bestånd i västra Östergötland (till exempel på Omberg), planterade till Gävletrakten samt enstaka träd längs Norrlandskusten upp till Umeå.

I Norge växer boken i landets södra del, där en större bokskog finns vid Larvik, och längs den milda västkusten till norr om Bergen. Den saknas som vild i Finland och i Sverige norr om Götaland.

Enligt vissa teorier förklaras den sydliga bokens ringa utbredning i norra Skandinavien åtminstone till en del av att denna art har invandrat långt senare än våra övriga lövträd. Arten gör sin entré i Skandinavien först omkring 3.000 f. Kr.[7] Dess härdighet talar för att den ännu inte har nått sin klimatiska nordgräns. Å andra sidan finns inga tecken på naturlig spridning norrut från dess nuvarande gräns.

För skogsindustrin är boken förvisso ett hårt och hållbart träslag, men den har en stor förmåga att förgrena sig långt ner, mycket lägre än själva kronan. Därför är det svårt att få ut längre raka bitar av de flesta fällda bokar. Under slutet av 1800-talet infördes därför istället granen, något som dock visat sig vara en dålig ersättare. Sedan omkring 1975 sker därför återutsättning av bok i Skåne och Danmark. Bokskog skall helst sås, inte planteras.

Bok blir inte lika gammal som ek, men växer fortare och enstaka träd når 45 meters höjd,[3] vilket endast överträffas av vissa arter av poppel. Ensamstående bokar slår ut tidigare (liksom i östra skogsbryn), men en stor del bladen tycks blåsa av långt innan den egentliga lövfällningen inträffar. I västra Skåne sker bokens lövsprickning (i genomsnitt) bland de tidigare träden, i slutet av april, och löven är vanligen fulltutvecklade, men mycket ljusgröna kring 1 maj. I mitten av maj har bladen blivit avsevärt mycket mörkare (och till exempel vitsippor och en del annan undervegetation försvinner). Många anser att det är i månadskriftet april/maj som boken är som vackrast. I mitten av oktober börjar bladen sakta men säket ändra färg till brunt (utan det färgsprakande som till exempel Lönn kan erbjuda om hösten) Kring 1 november börjar boken fälla sina blad, en process som tar några dagar. En viss variation existerar, men trädet påverkas troligen av såväl värme som solljus, och solljus-faktorn är ju lika år från år, en varm oktober-november påverkar inte lövfällningsprocessen lika mycket som exceptionellt varma aprilmånader kan göra vid sällsynta tillfällen.

Växtsätt[redigera | redigera wikitext]

Skåne hade till en början samma arktiska klimat som Skandinaviens högfjäll, vilket visas av de fjällväxter som nu hittas som fossila rester i Skåne, till exempel fjällsippa nätvide och dvärgvide. Hela Skandinaviens högfjällsvegetation har således invandrat i en jämförelsevis sen period, och nya arter invandrar än i dag, liksom andra ännu förflyttar sig norrut. En sådan art är boken, den segrar långsamt men säkert över andra träd på samma lokaler. Dess överlägsenhet i denna strid om utrymmet beror på dess natur att vara en skuggväxt, som både ger och tål djup skugga. Bokens krona når en ofantlig bredd, och dess grenar är liksom almens utbredda till vågräta plan i många våningar över varandra. Eftersom bladen som fullt utvecklade är tämligen tjocka och fasta, blir marken under trädet starkt beskuggad. De unga bokarna trivs bra i samma marker som eken. I den bördiga jordmånen i ekbackar och skogsängar trängs först och främst eken ut. Eken är en "ljusväxt", och i längden förkvävs den av beskuggningen från bokarna, och sedan försvinner även den solälskande och färgprålande ekflorans övriga arter. Till och med i konkurrens med granen kan boken avgå med segern. I en ren bokskog av hög ålder kan det vara så skumt, att man knappt ser att läsa, och undervegetationen saknar träd och buskar och blir med tiden ytterst fattig på örter.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Boken anses vara vacker, både till sin stam och till kronans form. På solitära träd kan stammen ofta uppnå en betydande diameter. I skogsbestånd liknar den en hög, rak pelare med slät ljusgrå yta, kronan har en yvig förgrening och djupgrön färg. Boken skapar en skogsbild som ger ett överväldigande intryck av storhet, allvar och dunkel. Samtidigt har bokens ved inte samma värde som ekens, och dess utbredning sker på ekens bekostnad. Därtill kommer den skada, som boken gör både på den ursprungliga växtligheten och marken, eftersom jordmånen blir torr och torvartad. Den viktigaste användning man haft av bokveden, är till bränsle och till vissa redskap som utsattes för vatten, såsom båtkölar och bordläggning i träfartyg under vattenlinjen. Det gynnade tidig användning av bok i båtbygge att en stock av bok lätt går att klyva med yxa till plankliknande skivor, vilket var särskilt viktigt förr när sågtekniken var outvecklad[8]. Bokved användes även till kvarnhjul. Boken lämpade sig också vid framställningen av pottaska.Idag är dess främsta användningsområde möbelvirke och kuriöst nog även glasspinnar tack vare träets lena egenskaper, mycket begränsade smak och lukt och avsaknad av stickor i det hyvlade träet.

Medicinsk användning[redigera | redigera wikitext]

Inom folkmedicinen har bok använts i form av boktjära för utvärtes behandling av olika hudåkommor. Till invärtes användning har vattenutdrag av barken gjorts, för gurgling och sårbehandling. Använd del av växten är bark från 2-3-åriga grenar. Aktiva substanser är garvämnen ur barken och kreosot ur veden. [9]

Blomning[redigera | redigera wikitext]

Boken är ett ädellövträd, en sambyggare med oansenliga vindblommor, som utvecklas samtidigt med bladen. Hos både bok- och eksläktet består hanblomman av blomkalk och flera ståndare, honblomman av en obetydlig blomkalk och en tretalig pistill, vars fruktämne omges av en samling skyddsfjäll. Hos boken är honblommorna två inom ett gemensamt hölje av sådana fjäll, och även frukterna, som är tresidiga nötter, sitter två tillsammans inom den vedhårda, piggbärande skål, som bildas av detta hölje.

Skålen öppnar sig slutligen med fyra starkt tillbakaslagna, invändigt sammetsludna flikar. Nötterna eller bokollonen har ett ätligt frö, som dock är något beskt och förorsakar illamående om man äter en större mängd. De var tidigare, liksom ekollon, värdefulla till svinfoder. Fröets byggnad är hos både boken, eken och hasseln densamma som hos ett mandelfrö och en äpplekärna. Groddplantor förekomma ymnigt i bokskogar och känns igen på de breda, nästan tvärhuggna hjärtbladens silvervita undersida.

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Taxonomisk information – Art: Fagus sylvatica - bok”. Dyntaxa. SLU – Sveriges LantbruksUniversitet. https://www.dyntaxa.se/Taxon/Info/220778?changeRoot=True. Läst 28 januari 2015. 
  2. ^ ”Fagus sylvatica L.” (på engelska). The Plant List. http://www.theplantlist.org/tpl/record/kew-83891. Läst 28 januari 2015. 
  3. ^ [a b c] ”Bok – Fagus sylvatica L.”. Virtuella Floran. 2000. http://linnaeus.nrm.se/flora/di/faga/fagus/fagusyl.html. Läst 28 januari 2015. 
  4. ^ ”Fagus sylvatica”. Svensk Kulturväxtdatabas. http://skud.slu.se/Skud/FreeSearchPlant.action;jsessionid=50EC7A4FEE2493AD1CADBE7F3050B103. Läst 28 januari 2015. 
  5. ^ ”Fagus sylvatica — Details Beech” (på engelska). EOL – Encyclopedia of Life. http://eol.org/pages/1143547/details. Läst 28 januari 2015. 
  6. ^ ”Surö bokskog”. Länsstyrelsen i Västra Götalands län. http://www.lansstyrelsen.se/vastragotaland/Sv/djur-och-natur/skyddad-natur/naturreservat/lanets-naturreservat/mariestad/suro-bokskog/Pages/index.aspx. Läst 4 oktober 2014. 
  7. ^ Burenhult, Göran, red (1991). Arkeologi i Sverige. Bd 1. Höganäs: Förlags AB Wiken. Sid. 106 
  8. ^ Rollof, Yngve: ”Träslag i äldre skepps- och båtbygge”, Marinarkeologisk tidskrift 1980:4, http://www.marinarkeologi.info/MT/1980/mt_1980_4__119.pdf, läst 2013-11-25
  9. ^ Örtmedicin och växtmagi, Reader’s Digest AB, 1983

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]