Buskskvätta

	Buskskvätta; Status i världen: Livskraftig (lc)
	Buskskvätta, adult hane.
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Tättingar; Passeriformes
Familj	Flugsnappare; Muscicapidae
Släkte	Buskskvättor; Saxicola
Art	Buskskvätta; S. rubetra
Vetenskapligt namn
	§ Saxicola rubetra
Utbredning
Synonymer
	Motacilla Rubetra Linné, 1758 (protonym);
	Juvenil

Buskskvätta (Saxicola rubetra) är en buskskvätta som tillhör familjen flugsnappare.^[2]

Utseende och läte

Buskskvättan är en liten, knubbig och kortstjärtad fågel med rätt långa ben.^[3] Den är 12–14 centimeter lång^[3], har ett vingspann på 21–24 centimeter och den hoplagda vingen mäter ungefär 75 millimeter. Buskskvättan är brunspräcklig, med vit buk, brungul övergump, vit stjärt med brett svart ändband och brett, ljust ögonbrynsstreck. Strupen och övre delen av bröstet är orange, men detta är färgstarkast hos den adulta hanen i häckningsdräkt. Den adulta hanen i häckningsdräkt har mörka örontäckare, svart ögonstreck och ett tydligt vitt ögonbrynsstreck.^[3]

Buskskvättan har gråsvarta ben, gråsvart, kort och rak näbb, och svart iris.^[3] Ett kännetecken som skiljer från många andra arter buskskvättor, och även stenskvättan, är att buskskvättans övergump har samma färg som ryggen. Ofta sitter buskskvättan upprätt på en stolpe, taggtråd, uppstickande pinne eller liknande och knycker långsamt på stjärten.

Buskskvättans sång är renare och mer omväxlande än stenskvättans och innehåller ofta härmstrofer. Dess varningsläte är en mjuk vissling som avslutas med ett eller flera hårda smackande, "ju teck, ju teck-teck".^[3]

Utbredning och systematik

Utbredning

Buskskvättan är en flyttfågel som häckar i Europa och västra Asien, från Irland och norra Portugal i väster och österut till floden Obs utflöde i närheten av Novosibirsk, och från norra Norge i norr och söderut till centrala Spanien, centrala Italien, norra Grekland och Kaukasus.^[4]

Den övervintrar främst i tropiska Afrika söder om Sahara, från Senegal och österut till Kenya och söderut till Zambia. Mindre antal övervintrar även i nordvästra Afrika i Marocko, norra Algeriet och Tunisien.^[4]

Enstaka individer har observerats nordöst om häckningsområdet på Island, under flytten på Kanarieöarna och Kap verde och söder om vinterområdet i norra Sydafrika.^[4]

Systematik

Buskskvättorna placerades tidigare i familjen trastar (Turdidae), men DNA-studier visar att de är en del av familjen flugsnappare (Muscicapidae).^[5] Trots sitt stora utbredningsområde delas buskskvättan inte upp i några underarter.^[2]

Ekologi

Buskskvättan har, som namnet antyder, helt andra tillhåll än stenskvättan. Buskskvättan förekommer framför allt där marken är sank, till exempel på strandängar. Den har ett karaktäristiskt sätt att sitta på en lodrät kvist, högt uppe i en buske eller på toppen av en hög kvist, med fötterna på mycket olika höjd, men ändå med kroppen upprätt. Den är livlig och har sprittande rörelser. Födan utgörs av smådjur, till exempel insekter och små sniglar. Buskskvättan födosöker framför allt på låga växter men kan också ta den på marken eller fånga den i luften.

Häckning

Buskskvättan anländer sina häckningsområden mellan slutet av april och mitten av maj.^[4] Den lägger 5-7 grönblå ägg i ett öppet bo som byggs i en buske eller på en grästuva. Den lämnar häckningsområdena mellan mitten av augusti till mitten av september, men enstaka individer kan stanna kvar till oktober.^[4] Vinterkvarteren i Västafrika besätts i början av torrperioden i slutet av september till november, och de återvänder igen i februari och mars.^[4]

Buskskvättan och människan

Status och hot

Buskskvättan är ganska vanlig över hela sitt utbredningsområde och kategoriseras som livskraftig (LC) av IUCN.^[1] Delar av populationen minskar dock drastiskt speciellt i de västra delarna av utbredningsområdet i Storbritannien, Irland, Frankrika, Belgien, Nederländerna, Danmark och Tyskland, främst på grund av det industrialiserade jordbruket. I Storbritannien är den rödlistad och mellan perioden 1972-1988 var den helt försvunnen från sina häckningsområden på låglandet i söder och öster och den är idag bara vanlig på höglandet i norr och väster där lågintensivt betesbruk fortfarande är vanligt.^[6]^[7]^[8]

Namn

Dess vetenskapliga namn betyder "liten steninvånare". Saxicola härrör från latinets saxum ("sten") + incola ("invånare"); rubetra är en latinsk term för liten fågel.^[4]^[6]

Noter

^ [a b] BirdLife International 2012 Saxicola rubetra Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson. (2017) The Clements checklist of birds of the world, version 2017 (xls), <www.birds.cornell.edu/clementschecklist>, läst 2017-11-30
^ [a b c d e] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 292. ISBN 978-91-7424-039-9
^ [a b c d e f g] Urquhart, E., & Bowley, A. (2002). Stonechats. A Guide to the Genus Saxicola. London: Helm Identification Guides. sid. 61–89, Plate 1. ISBN 0-7136-6024-4
^ Pan, Q.-W., Lei, F.-M., Yang, S.-J., Yin, Z.-H., Huang, Y., Tai, F.-D., & Kristin, A. (2006). PDF Phylogenetic analysis of some Turdinae birds based on mitochondrial cytochrome b gene sequences. Arkiverad 21 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine. Acta Zoologica Sinica 52 (1): 87 - 98.
^ [a b] BTO BirdFacts Whinchat
^ Hoyo, J. del, et al., eds. (2005). Handbook of the Birds of the World, vol. 10. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 777. ISBN 84-87334-72-5
^ Gibbons, D. W., Reid, J. B., & Chapman, R. A., eds. (1993). The New Atlas of Breeding Birds in Britain and Ireland: 1988–1991. T & A D Poyser ISBN 0-85661-075-5.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media relaterad till buskskvätta.

Wikispecies har information om buskskvätta.

Sveriges Radio: P2-fågeln Buskskvätta Läte
Dansk ornitologisk forening
Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
Buskskvätta i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905)

[IUCN-1] [a b] BirdLife International 2012 Saxicola rubetra Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.

[CC-2] [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson. (2017) The Clements checklist of birds of the world, version 2017 (xls), <www.birds.cornell.edu/clementschecklist>, läst 2017-11-30

[FG-3] [a b c d e] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 292. ISBN 978-91-7424-039-9

[Urquhart-4] [a b c d e f g] Urquhart, E., & Bowley, A. (2002). Stonechats. A Guide to the Genus Saxicola. London: Helm Identification Guides. sid. 61–89, Plate 1. ISBN 0-7136-6024-4

[Pan-5] Pan, Q.-W., Lei, F.-M., Yang, S.-J., Yin, Z.-H., Huang, Y., Tai, F.-D., & Kristin, A. (2006). PDF Phylogenetic analysis of some Turdinae birds based on mitochondrial cytochrome b gene sequences. Arkiverad 21 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine. Acta Zoologica Sinica 52 (1): 87 - 98.

[BTO-6] [a b] BTO BirdFacts Whinchat

[Hoyo-7] Hoyo, J. del, et al., eds. (2005). Handbook of the Birds of the World, vol. 10. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 777. ISBN 84-87334-72-5

[Gibbons-8] Gibbons, D. W., Reid, J. B., & Chapman, R. A., eds. (1993). The New Atlas of Breeding Birds in Britain and Ireland: 1988–1991. T & A D Poyser ISBN 0-85661-075-5.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]