Carl Johan Schlyter

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Carl Johan Schlyter
Schlyter, Carl Johan ur jubileumscollage 1868.jpg
Carl Johan Schlyter ur ett fotocollage från 1868.
Född29 januari 1795[1]
Karlskrona stadsförsamling
Död29 december 1888 (93 år)
Lunds domkyrkoförsamling
BegravdKlosterkyrkogården[2]
NationalitetSvensk
SysselsättningJurist
ArbetsgivareLunds universitet
Redigera Wikidata
Schlyters grav.
Klosterkyrkogården i Lund.

Carl Johan Schlyter, född 29 januari 1795 i Karlskrona, död 29 december 1888 i Lund, var en svensk rättslärd och lagutgivare.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Schlyter tillhörde en ursprungligen tysk släkt som invandrade till Danmark, medan Skåne tillhörde detta rike. Fadern var amiralitetskamreraren, senare generalkrigskommissarien K.J. Schlyter. Sedan Schlyter 1807 tagit studentexamen i Lund, fortsatte han där, under inseende av sin svåger, adjunkten (sedermera biskopen) Wilhelm Faxe, sina studier och tog 1811 kameralexamen, 1812 examen till rättegångsverken samt 1813 kansliexamen.

År 1814 tog i Rostock magistergrad, och kallades 1816 av professor Johan Holmbergson till docent i kriminalrätt vid Lunds universitet. År 1818 avlade han där juris utriusque kandidatexamen, blev 1820 juris licentiat och promoverades samma år till juris doktor (ett på den tiden sällsynt lärdomsprov, i det Schlyter och hans promotionskamrat, Hans Samuel Collin, var de enda, som från Lunds universitets grundläggning till slutet av 1800-talet tog juris doktorsgraden där).

I avsikt att satsa på ämbetsmannabanan flyttade Schlyter samma år till Stockholm, där han 1820-22 tjänstgjorde i Justitiekanslersexpeditionen och i Svea hovrätt. År 1822 öppnade sig ett nytt verksamhetsfält för honom, då han på Johan Gabriel Richerts tillstyrkan erhöll Kungl. Maj:ts uppdrag att jämte Collin utge Sveriges gamla lagar. I sammanhang med detta uppdrag sökte Schlyter 1822 och erhöll en oavlönad adjunktur vid Lunds universitet, en befattning, som han innehade till 1835.

Samma år, då han erhöll professors namn, förordnades han att i Uppsala förestå en tillämnad ny professur i laghistoria, men flyttade redan 1838 tillbaka till Lund, kallad till innehavare av professuren i allmän lagfarenhet. Denna plats utbytte han 1840 mot professuren i allmän laghistoria, som han förestod till 23 november 1852. Från denna tid åtnjöt han till 1876, då han erhöll avsked, ständig tjänstledighet för utgivande av landskapslagarna, vilket utgivande han efter Collins död (1833) ensam fortsatte och 1877 lyckligt avslutade. 1844-48 var Schlyter ledamot av Lagberedningen, vilken då närmast hade till uppgift att åstadkomma ny civil- och kriminallag.

Schlyter, som blev jubeldoktor både som filosofie (1865) och juris doktor (1870, båda i Lund), vann för övrigt bland vetenskapliga utmärkelser ledamotskap i Vitterhets- historie- och antikvitetsakademien (1837), Vetenskapsakademien (1856) med flera lärda sällskap. Svenska akademien tilldelade honom redan 1838 Karl Johans pris "för förtjänster om litteraturen och språket" och kallade honom 1860 enhälligt till medlem, en kallelse, som Schlyter emellertid ej mottog, huvudsakligen av det skäl, att han, som var 66 år gammal, ansåg sig behöva all sin återstående tid och alla sina krafter för avslutande, om möjligt, av det stora lagverket. Av Vetenskapsakademien erhöll han 1864 "Letterstedtska belöningen för utmärkt arbete".

Sedan 1869 var Schlyter ledamot även av Musikaliska akademien, ett erkännande av hans framstående talang som pianist. Då Svenska akademien 1886 firade sin sekularfest, tilldelade den Schlyter den ena av två med anledning av jubileet präglade, större guldmedaljer (den andra erhöll Zacharias Topelius). Svenska akadademin lät 1889 slå en minnespenning och vid sin årsfest 20 december samma år hålla minnestal över honom. Vetenskapsakademien följde i båda hänseendena exemplet 31 mars 1894.

Schlyters litterära betydelse sammanhänger på det närmaste med hans utgivande av Samling af Sweriges gamla lagar, på latin Corpus juris sveogothorum antiqui, som publicerades år 1827–1877, (se Landskapslagar), vilken samling, 13 band, de elva sista utgivna av Schlyter ensam, utgör ett jättearbete. Schlyter ligger begravd på klosterkyrkogården i Lund.

Övriga skrifter[redigera | redigera wikitext]

  • De principiis legislationis poenalis (1816)
  • Tentamina ad illustrandam historiam juris scandinaivici (1819)
  • Anmärkningar . . . angående det fordna förhållandet mellan domare och nämnd (i tidskriften "Svea", h. l ; 2:a uppl. 1824)
  • Bilagor till herr J. C. Lindblads afhandling Om dråp och mord, i anledning af den angående detta arbete förda strid (1832)
  • Om laghistoriens studium och dess förhållande till rättsvetenskapens öfriga delar (1835)
  • Om Sveriges äldsta indelning i landskap och landskapslagarnes upkomst (1835) *Juridiska afhandlingar (h. 1-2, 1836, 1879; h. l i ny uppl. 1891)
  • Corpus iuris sueo-gotorum antiqui. Samling af Sweriges gamla lagar, Vol. 13. Lund: C. W. K. Gleerup. 1877. Libris 19433377. http://hdl.handle.net/2077/42457 
  • Om bibelkommissionens omarbetade översättning av Nya testamentet (1878)
  • I rättstafningsfrågan: afryck ur företalet til Samling af Sveriges Gamla Lagar 13:de bandet. (Lund 1878)
    • Åtskilliga akademiska program samt smärre uppsatser i bland annat Kritische Zeitschrift für Rechtswissenschaft und Gesetzgebung des Auslandes.
    • Utgav nästan alla prosten Henric Schartaus efterlämnade arbeten.

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Företrädare:
Johan Henrik Thomander
Rektor för Lunds universitet
1839–1840
Efterträdare:
Ebbe Samuel Bring

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carl Johan Schlyter, Svenskt biografiskt lexikon, Svenskt biografiskt lexikon: 6386, läs online
  2. ^ Schlyter, Carl Johan, SvenskaGravar.se, läs online, läst: 29 juni 2017

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]