Carl Vilhelm Hartman

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Carl Vilhelm Hartman
Hartman, Carl Vilhelm i VJ 51 1916.jpg
Porträtt av Carl Vilhelm Hartman, Vecko-Journalen no. 51, 1916
Född19 augusti 1862[1][2]
Örebro församlingSverige[1]
Död19 juni 1941[1][2] (78 år)
Klara församlingSverige[1]
MedborgarskapSvenskt[3]
SysselsättningAntropolog, etnograf[1], botaniker, arkeolog
Redigera Wikidata
De två stora stenfigurerna från Costa Rica som Hartman tog till Sverige efter undersökningarna 1896 står i entrén till Etnografiska museet, Stockholm.
De två stora stenfigurerna från Costa Rica som Hartman tog till Sverige efter undersökningarna 1896 står i entrén till Etnografiska museet, Stockholm.

Carl Vilhelm Hartman, född den 19 augusti 1862 i Örebro, död den 19 juni 1941 i Stockholm[4], var en svensk botaniker, arkeolog och etnograf. Han var son till Carl Hartman. Auktorsnamnet C.V. Hartm. kan användas för Carl Vilhelm Hartman i samband med ett vetenskapligt namn inom botaniken; se Wikipedia-artiklar som länkar till auktorsnamnet.

Hartman var professor och föreståndare för Riksmuseets etnografiska avdelning 1908–1928. Från början ägnade sig Hartman åt hortikultur men kom under en vistelse i Amerika att delta i en vetenskaplig expedition till Mexiko och företog senare självständiga forskningar i Mellanamerika både för svensk räkning och senare som intendent för Carnegieinstitutet. Sedan han återbördats till Sverige som museichef nedlade han stor energi på nyanskaffning av samlingar till avdelningarna. Hartman utgav bland annat Archælogical researches in Costa Rica.

Hartmans forskningsresor i Mellanamerika 1896-1899[redigera | redigera wikitext]

Hartman företog etnografiska och arkeologiska forskningsfärder, delvis med stöd av Vega-stipendiet, 1896-99 till Costa Rica, El Salvador och Guatemala. Under de första två åren, 1896-97, utförde han utgrävningar i Costa Rica. Över 400 gravar undersöktes[5]. Under maj och juni 1896 utförde han undersökningar på låglandet vid Atlantkusten vid Las Mercedes. Under juli flyttade han fokus till höglandets dalgångar i inlandet. Här arbetade han fram till mars 1897 då han utförde undersökningar vid Stilla havets kust. Här gjordes bland annat undersökningar på Nicoyahalvön och på öarna i Nicoyabukten. Dessa undersökningar höll på fram till september.

Föreståndare för Riksmuseets etnografiska avdelning[redigera | redigera wikitext]

Innan Hartman tillträdde som föreståndare för Etnografiska avdelningen hade den så kallade intendentstriden ägt rum då man skulle utse en efterträdare till Hjalmar Stolpe[6]. Det handlade i första hand om Erland Nordenskiöld eller Hartman. Hartman stöddes av Gustaf Retzius medan Nordenskiöld hade stöd av Oscar Montelius.

När han sedan tillträdde tjänsten arbetade han intensivt och visade sig inledningsvis besitta mycket nytänkande. Hartman tog personligen kontakt med Psykologiska institutet vid Berlins universitet och dess Phonogramm-archiv[7]. Vid arkivet verkade musikforskaren Erich M. von Hornbostel (1877-1935). Arkivet innehöll inspelningar från hela världen och betraktades som den ledande institutionen inom sitt fält. Hartman ville att det egna museet skulle tillägna sig inspelningstekniken. På samma gång önskade han förvärva ett urval fonografkopior ur Berlinarkivets samlingar. Hartman såg tidigt till att införliva fonografen och möjligheten att använda ljud i museets verksamhet och han insåg fonografens möjligheter som såväl inspelnings- som uppspelningsapparat. Den sistnämnda funktionen användes senare vid s.k. ”Exotiska fonogram- och gramofonkonserter” som hölls i avdelningens lokaler på Wallingatan 2 i Stockholm. Bland annat fanns då Yngve Laurells inspelningar från Australien i museets egna samlingar[8]. Laurell hade mot slutet av 1909 skickats till Berlin för att lära sig den nya tekniken, köpa en fonograf med tillhörande cylindrar samt ordna med kopiebeställningen. Året efter deltog han i Eric Mjöbergs expedition till Australien där han gjorde inspelningar.

Han gjorde flera inköpsresor och 1913 genomförde han en mer betydande sådan som tog honom jorden runt. Han hade även planer för en nybyggnad bakom Skansen. Där skulle det nya museet ligga omgivet av en park med rekonstruerade hyddor från olika delar av världen och exotiska djur. Bufflar importerades och fick under några år en uppmärksammad fristad på holmar i Årstaviken; kängurur och lamadjur inackorderades i kronprinsens stallan. Men något nytt museum blev det aldrig[9].

1923 förklarades Hartman för psykiskt sjuk. Till detta eller som en följd därav kom ett under senare år utvecklat missbruk av alkohol. Han blev förelagd att begära tjänstledighet, vilken kom att räcka fram till hans pensionering. Istället fick Gerhard Lindblom träda in som t. f. föreståndare[9].

De sista åren[redigera | redigera wikitext]

Under sina år i Stockholm skaffade sig Hartman aldrig något hem utan bodde på olika hotell och pensionat. Som pensionär vistades han flera år hos en vän i Fjugesta och de sista åren av sitt liv på sjukhus[9].

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Carl V Hartman, Svenskt biografiskt lexikon, Svenskt Biografiskt Lexikon-ID: 12615, läs online, (Källa från Wikidata)
  2. ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w61571qb, omnämnd som: C. V. Hartman, läst: 9 oktober 2017, (Källa från Wikidata)
  3. ^ Libris, 26 mars 2018, läs online, läst: 24 augusti 2018, (Källa från Wikidata)
  4. ^ Lindblom, Gerhard. ”Obituary: Carl Vilhelm Hartman 1862-1941”. https://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/00141844.1941.9980593. Läst 20 mars 2018. 
  5. ^ Hartman, Carl Vilhelm (1901). Archaeological researches in Costa Rica. Stockholm : I. Haeggerströms boktryckeri. http://archive.org/details/archaeologicalre00hart. Läst 7 april 2019 
  6. ^ Lindberg, Christer (1996). Erland Nordenskiöld - ett indianlif. sid. 135-158. Libris 7229654 
  7. ^ Hartman, Carl Vilhelm (1910-tal). Korrespondens mellan Hartman och Phonogramm-archiv, Etnografiska museets arkiv. Stockholm 
  8. ^ Ternhag, Gunnar (1993). Ett fonogramarkiv för folkmusik. Svensk tidskrift för Musikforskning. "1". sid. 87. http://musikforskning.se/stm/STM1993/STM1993_1Ternhag.pdf. Läst 17 februari 2019 
  9. ^ [a b c] Olle Franzén. ”Carl Vilhelm Hartman”. Svenskt biografiskt lexikon. https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12615. Läst 17 februari 2019. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]