Gustaf Retzius

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Gustaf Retzius
Retzius, Magnus Gustaf by Emil Österman.jpg
Gustaf Retzius. Målning av Emil Österman, 1907.
Född17 oktober 1842[1][2][3] eller 1842[4][5][6]
Kungsholmen
Död21 juli 1919[1][2][3] eller 1919[4][5][6]
Adolf Fredriks församling
BegravdSolna kyrkogård[7]
NationalitetSvensk
Alma materUppsala universitet, Lunds universitet och Karolinska institutet Blue pencil.svg
SysselsättningAntropolog, universitetslärare, journalist
ArbetsgivareKarolinska institutet
Make/makaAnna Hierta-Retzius
FöräldrarAnders Retzius
UtmärkelserOrder of Merit for Arts and Science
Cothenius Medal (1892)
Redigera Wikidata

Magnus Gustaf Retzius, född den 17 oktober 1842 i Stockholm, död där den 22 juli 1919, var en svensk anatom. Ledamot av Svenska Akademien 1901 - 1919, stol 12. Läkare, professor och hedersdoktor. Han nominerades 23 gånger till Nobelpriset i fysiologi eller medicin, men fick aldrig priset. Gustaf Retzius är en av rasbiologins centralgestalter.

Akademisk bana[redigera | redigera wikitext]

Retzius avlade studentexamen i Uppsala 1860 och blev där med.lic. 1869 och med.dr 1871. Samma år blev han docent i anatomi vid Karolinska institutet och utnämndes 1877 till innehavare av en för honom inrättad e.o. professur i histologi. Av Karolinska institutets lärarkollegium kallades han 1888 till ordinarie professor i anatomi och utnämndes därtill 1889, sedan vissa av honom uppställda villkor godkänts av riksdagen. Han tog emellertid redan följande år avsked från sin professur, men fortsatte även därefter att ägna sig åt forskning.

Som lärare gjorde sig Retzius känd som en god pedagog och lade vid sidan om undervisningen även ner mycket tid på utvecklingen av Karolinska institutets anatomiska museum, som av honom mottog många dyrbara gåvor.

Publikationer[redigera | redigera wikitext]

Efter att ha utgett ett antal smärre avhandlingar offentliggjorde Retzius 1872 en större monografi, Das Gehörorgan der Knochenfische, och började ungefär samtidigt, tillsammans med Axel Key, studier över nervsystemets och bindvävens anatomi, vilkas resultat publicerades i "Nordiskt medicinskt arkiv" och slutligen sammanfattades i det stora arbetet Studien in der Anatomie des Nervensystems und des Bindegewebes, av vilket två band utkom 1875-1876. För detta verk erhöll författarna bland annat det Monthyonska priset av franska Vetenskapsakademien. Efter detta utgav Retzius ensam flera stora anatomiska monografier, nämligen Das Gehörorgan der Wirbeltiere (två band, 1881-1884).

Vid sidan av sina anatomiska forskningar ägnade sig Retzius åt antropologiska och etnologiska studier. Redan 1864 utgav han på tyska sin fars samlade etnologiska skrifter. Sedermera publicerade han resultaten av sina arbeten i denna riktning dels i "Tidskrift för antropologi och kulturhistoria" (1873-1877), dels i det inom sitt område banbrytande stora arbetet Finska kranier jämte några natur- och litteraturstudier inom några andra områden av finsk antropologi (folio, 1878). Senare följde Crania Suecica antiqua (1889) samt det på undersökningar av 44 939 21-åriga värnpliktiga grundade verket Anthropologia Suecica (med Carl Magnus Fürst, folio; 1902).[8]

Media[redigera | redigera wikitext]

Retzius var också tidningsman. Sedan han blivit ägare av de flesta aktierna i det av hans svärfar Lars Johan Hierta uppsatta Aftonbladet, övertog han i december 1884 ledningen av nämnda tidning, som han i liberal riktning redigerade till december 1887.

Vetenskapliga samfund[redigera | redigera wikitext]

Han var ledamot av Fysiografiska sällskapet i Lund (1878), Vetenskapsakademien (1879), Vetenskapssocieteten i Uppsala (1882), Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg (s.å.), Svenska Akademien (1901, efter Adolf Erik Nordenskiöld), hedersledamot av Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien (1901), hedersdoktor i Uppsala (1893) och vid en mängd utländska universitet; dessutom ledamot av ett mycket stort antal utländska lärda samfund, bland dem vetenskapsakademierna i Berlin, Paris, Petersburg, Rom, Wien, Budapest, München, Köpenhamn, Washington, Philadelphia, London och Edinburgh; ett stort antal medaljer tillerkändes honom av olika vetenskapliga samfund, och då han (1912) fyllde 70 år, tillägnade Vetenskapsakademien honom det 49:e bandet av sina handlingar. I detta ingår en fullständig förteckning över Retzius' dittills utgivna skrifter.

Gustaf Retzius, den fysiska antropologin, rasbiologin och rashygienen[redigera | redigera wikitext]

[Det följande bygger i huvudsak på Olof Ljungströms doktorsavhandling Oscariansk antropologi (2004)]

Insatser som fysisk antropolog[redigera | redigera wikitext]

Professor Gustaf Retzius och herr Fjällstedt från Härjedalen, 1905.[9] Retzius utför antropologiska mätningar.

Som fadern arbetade Gustaf Retzius inom den specialinriktning av jämförande anatomi ägnad människan kallad fysisk (alt. somatisk) antropologi. Anders Retzius' stora insats som antropolog var att, som en av ett antal forskare med början på 1830-talet, problematisera antaganden om den "vita", "europeiska" rasen som enhetlig. Sonen Gustaf kom att ägna sitt liv åt att försvara faderns forskning. Anders Retzius införde skallindex som ett verktyg för klassifikation, dels av mänskligheten i allmänhet, men framför allt för att tillåta sig att göra distinktioner mellan olika europeiska folk och nationer.

Det innebar att européernas förmodade interna jämlikhet ifrågasattes, och att de på sätt och vis behandlades på samma sätt som icke-europeiska folk, dock utan att deras relativa överlägsenhet över dessa ifrågasattes. Det låg också implicit i Anders Retzius' forskning att eftersom kraniet var en tillräckligt stabil del av anatomin för att duga till klassifikation, så var raser stabila över tid, dvs. grundförutsättningen för både klassifikation och rangordning. Dessutom placerade Anders Retzius, om än tentativt, sina förmodade egna förfäder högre än övriga européer. Å andra sidan skrev han att "även de lägsta vildar äro 'våra bröder'".[10]

Anders Retzius, och senare sonen Gustaf, var angelägna om att formulera sin forskning och sina resultat på en nivå bortom och ovanför de strider om slaveri och kolonialism som antropologin var djupt inbegripen i. Det är en anledning till den torra och deskriptiva karaktär deras antropologiska publikationer normalt har. Det var en anpassning till ett forskningsläge, väl medvetet om de långtgående och kontroversiella implikationerna av de egna resultaten.

Gustaf Retzius tog i huvudsak över faderns program för sin egen antropologi. Ambitionen att låta naturvetenskapen besvara historiska frågeställningar låg till grund för hans egna studier både av svenska fornkranier Crania Suecica antiqua (1899) och den vetenskapliga bearbetningen av Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografis projekt att mäta två årsklasser av värnpliktiga, ca 45.000 indivier, i Crania Suecia (1902), tillsammans med vännen och kollegan professorn i anatomi i Lund, Carl Magnus Fürst.

Förhållande till rasbiologin[redigera | redigera wikitext]

Villa Sagatun, Gustaf Retzius' bostad på 1880-talet. Foto: Carl Curman

Viljan att undvika de uppenbara konfliktpunkterna i den egna forskningen som utmärkt hans fars arbete utmärkte normalt också Gustaf Retzius' arbete. I huvudsak var det en anpassning till den fysiska antropologins internationella forskningsläge, som från cirka 1870 allt tydligare arbetade med kvantitativt allt större deskriptiva undersökningar och översikter, samtidigt som man förkastat de stora teorier om världens eller Europas befolkande som forskarna i Anders Retzius' generation föreslagit. Övertygelsen om "rasens" betydelse fanns kvar, men med en ny metodologisk sofistikering som inte tillät snabba och långtgående generaliseringar.

Så sent som 1902 vågade Gustaf Retzius därför inte gå längre än till ett par relativt försiktiga observationer om Sverige som germanskt och rasligt homogent jämfört med andra europeiska nationer. Mindre än ett decennium senare, 1909, i den ofta citerade artikeln "The so-called North European race of mankind", finner man en annan tydlighet. Slutligen beskrev Gustaf Retzius den "nordiska" rasen som en naturlig aristokrati utmärkt av nobelhet, höghet, frihetskänsla och andra heroiska dygder, till skillnad från ett antal andra europeiska rastyper, mindre högsinta och mer lämpade för repetitivt industriarbete.

Artikeln läses ibland som ett utslag av Gustaf Retzius' djupast hållna övertygelser, undertryckta under ett dittills 67-årigt liv. Det missar en viktig aspekt av naturvetenskaplig publicering. Texterna av både den Gustaf Retzius som på 1870-talet publicerade snustorra tabeller över kranieindex och författaren till artikeln 1909 var skrivna för att tåla den omilda behandlingen i form av kollegial "peer review". Bakom båda sorternas text ligger andra texter inom ett helt forskningsfält. Och det hade radikalt förändrats i början av 1900-talet.

Gustaf Retzius' artikel 1909 var anpassad efter de nya, aggressivare europeiska rasläror som formulerats på 1890-talet. Utan tvivel var Gustaf Retzius 1909 övertygad om vad han skrev. Det är projicerandet av hans övertygelse 1909 flera decennier bakåt i tiden som inte är självklar. Retzius' nya tydlighet sammanföll med uppträdandet av nya forskningsprojekt med ras i fokus - utöver den äldre mätande fysiska antropologin, framför allt rasbiologin. Den tog upp delar av dess metodologi med antropologiska mätningar, men byggde i än högre grad på de nya teorierna om ärftlighet som den fysiska antropologin saknade. Rasbiologin fungerade dessutom som det vetenskapliga alibit för den nyuppkomna rashygieniska rörelsen för samhällsreform i ljuset av arvsbiologisk forskning och rasliga spekulationer om samhällsproblem och klasskamp. Alltsammans var saker som den anatomiska fysiska antropologin med sin tonvikt på klassifikation och historieskrivning sällan sysslat med.

Den nu i framskriden ålder ännu verksamme Gustaf Retzius anpassade sig. Artikeln från 1909 innebar att han orienterade sig mot en ariskt och nordiskt sinnad del av tysk anatomisk och antropologisk forskning, närmast företrädd av Retzius' personliga nära vän, Strassburg-anatomen Gustav Schwalbe.

Gustaf Retzius konfronterades dessutom med den rashygieniska rörelsen när den ene av den tyska rörelsens två huvudmän, Ernst Rüdin, sommaren 1907 besökte Sverige i akt och mening att rekrytera Gustaf Retzius och Carl Magnus Fürst. På Fürsts initiativ valde de båda svenska anatomerna dock att avvisa inviten. Retzius' yngre kollega uppfattade dess missionerande samhällsengagemang för den nordiska rasens försvar som oförenligt med deras ställning som vetenskapsmän. När det Svenska sällskapet för rashygien väl bildades 1909 var både Retzius och Fürst frånvarande.[källa behövs]

Retzius uppvaktades också av den svenska rasbiologins blivande stjärna Herman Lundborg tidigt i dennes karriär. Lundborg lyckades också utverka vissa stipendiemedel från Gustaf Retzius. Likafullt kom Lundborgs stora kartläggning 1912 av en bondesläkt på Listerlandet med svår ärftlig epilepsi som en total överraskning för Retzius. Under de sista, allt mer tystnande åren av sitt liv, upprätthöll han en korrespondens med Lundborg som den svenska rasbiologins stigande stjärna.

I hur hög grad Gustaf Retzius än konfronterades med, tog till sig eller förkastade de nya formerna av rasforskning i slutet av sitt liv, så föll hans eget arbete inom ramen för det äldre forskningsprojektet fysisk antropologi. Eftersom dess metodologi, mätningarna, kom att sugas upp av den rasbiologiska forskningen finns där en kontinuitet. Men Retzius inkluderande som en märkesman i den rasbiologiska forskningens historia var bestämd, inte av att Gustaf Retzius som fysisk antropolog bedrev direkta rasbiologiska eller rashygieniska studier, utan framför allt av att Herman Lundborg hade nytta av Retzius överförda auktoritet för sina egna forskningar.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Gustaf Retzius' gravvård på Solna kyrkogård.

Retzius var son till Anders Retzius, gift med Anna Hierta-Retzius (dotter till Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta) med vars förmögenhet han finansierade sin forskning sedan han avsagt sig sin professur. Han är begravd på Solna kyrkogård.[11]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Retzius, 4. Magnus Gustaf, 1904–1926.
  • Widéen, Mikael: Rasbiologin i Sverige fram till 1958
  • Gustafsson, Torbjörn, Själens biologi: Medicinen, kulturen och naturens ordning 1850–1920 (Stockholm, 1996; diss. Uppsala universitet)
  • Ljungström, Olof, Oscariansk antroplogi: Etnografi, förhistoria och rasforskning under sent 1800-tal (Gidlunds, 2004; diss. Uppsala universitet 2002)

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] M Gustaf Retzius, Svenskt biografiskt lexikon, Svenskt biografiskt lexikon: 6601, läs online
  2. ^ [a b] Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Magnus-Gustaf-Retziustopic/Britannica-Online omnämnd som: Magnus Gustaf Retzius, läst: 9 oktober 2017
  3. ^ [a b] SNAC, Social Networks and Archival Context ID: w6ww9gj7 omnämnd som: Gustaf Retzius, läst: 9 oktober 2017
  4. ^ [a b] The Stuttgart Database of Scientific Illustrators 1450–1950, omnämnd som: Gustav Magnus RetziusStuttgart Database of Scientific Illustrators ID: 10217, läst: 9 oktober 2017
  5. ^ [a b] Persée, omnämnd som: G. RetziusPersée author ID: 142821, läst: 9 oktober 2017
  6. ^ [a b] Biodiversity Heritage Library, BHL creator ID: 23970 omnämnd som: Gustaf Retzius, läst: 9 oktober 2017
  7. ^ Magnus Gustaf Retzius, FinnGraven.se, läs online, läst: 15 juni 2017
  8. ^ Svenskar i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1918)
  9. ^ Elisabeth Åsbrink (6 februari 2016). ”Svenska kyrkan söker försoning med samer”. Dagens Nyheter. http://fokus.dn.se/kyrkan-och-samerna/. Läst 6 februari 2016. 
  10. ^ Claes Theliander, recension[död länk] i Fornvännen 101 (2006) av Maja Hagerman, Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder. Stockholm 2006.
  11. ^ Göran Åstrand, Här vilar berömda svenskar. 1999

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]