de Havilland Heron

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
de Havilland Heron
G-AOXL DH114 Heron 1 BUIA LGW 29APR69 (6812537759).jpg
Heron 1, British United Island Airways
Beskrivning
Besättning 2
Första flygning 10 maj 1950
Ursprung Storbritannien Storbritannien
Tillverkare de Havilland
Antal tillverkade 149
Data
Längd 14,79 meter
Spännvidd 21,8 meter
Höjd 4,75 meter
Vingyta 46,4 m²
Tomvikt 3 700 kg
Max. startvikt 6 124 kg
Motor(er) 4 × de Havilland Gipsy Queen
Motoreffekt 4 × 250 hk
Lastförmåga
Kapacitet 14 passagerare

de Havilland DH.114 Heron var ett mindre propellerdrivet brittiskt passagerarflygplan som flög första gången 1950. Det var baserat på de Havilland DH.104 Dove och liksom detta konstruerad för matartrafik och korta distanser, men i motsats till Dove rymde Heron 14 passagerare och var försedd med fyra kolvmotorer.

Heron tillverkades i 149 exemplar av de Havilland mellan 1950 och 1964.

Det var ett lågvingat monoplan med en 2,83 m längre flygkropp jämförd med Dove. Hela flygplanet tillverkades av metall förutom vingklaffar och roderytor som var dukklädda.[1] I början var Heron utrustad med fast landställ; det senare Heron 2 hade infällbart landställ.

Planet har bra egenskaper att användas på kortare start- och landningsträckor och på landningsbanor gjorda av grus eller jord.

Versioner[redigera | redigera wikitext]

  • Heron 1: fast landställ, 51 tillverkade[2]
  • Heron 2: indragbar landställ, 98 tillverkade
  • Heron C Mk.3 & Mk.4: V.I.P. transport version för the "Queen's Flight", Royal Air Force, 3 ombyggd
  • Sea Heron C Mk.20: 5 begagnade Heron 2, för transport och kommunikation till Royal Navy

Varianter[redigera | redigera wikitext]

Många Heron blev modifierade eller uppgraderade:[3]

  • Prinair Heron: ombyggd av flygbolaget Prinair i Puerto Rico; utrustad med Continental IO-520 boxermotorer
  • Riley Turbo Skyliner: utrustad med 290 hk (216 kW) Lycoming IO-540 boxermotorer; utförd vid Riley Aircraft i USA
  • Shin Meiwa Tawron: utrustad med 260 hk (194 kW) Continental IO-470 boxermotorer; utförd i Japan för Toa Domestic Airline
  • Saunders ST-27: kroppen förlängd med 2,59 m, 23 passagerare; tvåmotorigt, utrustad med 750 shp (560 kW) Pratt & Whitney Canada PT6A-34 turbopropmotorer
  • Saunders ST-28: nybyggd prototyp; förbättrad ST-27, flög första gången den 28 maj 1969

Tekniska data och prestanda[redigera | redigera wikitext]

De Havilland Heron 2D[4]
Motorer 4 × 250 hk de Havilland Gipsy Queen 30 Mk.2, 6 cylindrar radmotor
Spännvidd 21,80 m
Längd 14,79 m
Höjd 4,75 m
Vingyta 46,40 m²
Marschhastighet 295 km/h (159 knop)
Räckvidd 1 470 km (med max. bränsle 2 500 km)
Bränslekapacitet 1 873 liter
Tomvikt 3 848 kg
Max startvikt 6 124 kg
Antal passagerare 14
Besättning 2 piloter

Operatörer (ej komplett)[redigera | redigera wikitext]

De Havilland Heron har flugits bl.a. av:[5][6]
(♠ = begagnade flygplan)

Civila operatörer[redigera | redigera wikitext]

BEA Heron 1, G-ANXA, Glasgow 1965
Sabena Heron 1, OO-BIA, Rotterdam 1968
Jersey Airlines Heron 2B, G-AORG, Bournemouth 1991

Europa[redigera | redigera wikitext]

Övriga världen[redigera | redigera wikitext]

Militära operatörer[redigera | redigera wikitext]

Royal Navy Heron C.4, XM296, Yeovilton 1984

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ John W.R. Taylor: Jane's All The World's Aircraft, 1961–62. Sampson Low, Marston & Company, London 1961, s. 165.
  2. ^ R. T. Jackson: De Havilland Aircraft since 1909. Putnam, London 1994, s. 487–495, ISBN 0 85177 802-X.
  3. ^ A. J. Jackson: British Civil Aircraft 1919–1972, Volume II. Putnam, London 1988, s. 184–185, ISBN 0-85177-813-5.
  4. ^ John W.R. Taylor: Jane's All The World's Aircraft, 1963–64. Sampson Low, Marston & Company, London 1964, s. 141.
  5. ^ Ulrich Klee, Frank Bucher et al.: jp airline-fleets international. Zürich-Airport 1967–2007.
  6. ^ Ulrich Klee, Frank Bucher et al.: jp airline-fleets international. Sutton, UK, 2008–2013.