Tysklands flygvapen

	Luftwaffe
	Luftwaffes nutida symbol.
Datum	1933-
Land	Tyskland
Typ	Flygvapen
Del av	Bundeswehr (1956–)
Förläggningsort	Bonn

Luftwaffe, Tysklands flygvapen, är en del av Tysklands försvarsmakt. Historiskt har namnet Luftwaffe använts inom Wehrmacht och Bundeswehr. Inom den kejserliga armén användes beteckningen Tyska kejsarrikets flygtrupper eller flygtrupperna. Beteckningen Luftwaffe användes även i Schweiz till för några år sedan, numera används i stället beteckningen Flugwaffe.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Första världskriget[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Tyska kejsarrikets flygtrupper

Manfred von Richthofens röda Fokker Dr.I.

Provflygning av Albatros IV år 1917

Föregångaren till Luftwaffe kallades Luftstreitkräfte eller Die Fliegertruppen des deutschen Kaiserreiches, Tyska kejsarrikets flygtrupper, och grundades 1912. Då var de tänkta att fungera som rekognosering för arméns marktrupper precis som man tidigare använt sig av ballonger i tidigare krig. Man hade vid denna tid flera olika flygplanstyper från olika tillverkare. Under första världskriget blev Manfred von Richthofen en legend under namnet "Röda baronen". Andra flygare från denna tid var bland andra Ernst Udet och Hermann Göring.

Under första världskriget använde den tyska krigsmakten, flottan och armén, zeppelinare för bombningar av militära och civila mål i Frankrike, Belgien och Storbritannien.

Mellankrigstiden[redigera | redigera wikitext]

Versaillesfreden förbjöd Tyskland att inneha ett flygvapen. Men redan 1924 hade det tyska riksvärnet ingått ett hemligt avtal med Röda armén om utbildning av tyska militära flygförare i Sovjetunionen. Två månader efter sitt maktövertagande 1933 organiserade nazisterna grunderna för att i hemlighet skapa förutsättningar för ett återupprustat Tyskland. Flygmilitärt skedde detta genom bildandet av Deutscher Luftsportverband (DLV), som blev den enda tillåtna flygsportorganisation. DLV stod under gemensam ledning av Reichsluftfahrtministerium, riksvärnsministeriet och högsta SA-ledningen. Dess hemliga huvuduppgift var att genomföra en militär flygutbildning.

1935 proklamerade Adolf Hitler värnpliktens återinförande och uppbyggnaden av ett tyskt flygvapen i strid med Versaillesfreden, utan att signatärmakterna eller Nationernas förbund reagerade. 1935 utsåg Hitler Hermann Göring till överbefälhavare för det tyska flygvapnet, Luftwaffe. Genom Legion Condor, under Hugo Sperrle, använde det tyska flygvapnet det spanska inbördeskriget för att testa besättningar, flygmateriel och beväpning, samtidigt som en ny flygtaktik utprovades. Under kriget väckte det tyska bombangreppet mot den baskiska staden Guernica världens avsky.

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Tysklands flygvapen under andra världskriget

Den blixtkrigstaktik som utformats under det spanska inbördeskriget byggde på ett mycket utvecklat taktiskt samarbete mellan markstridskrafter och flygstridskrafter, och visade sig vara mycket effektiv när Tyskland besegrade Polen 1939, Norge, Danmark, Luxemburg, Belgien, Nederländerna och Frankrike 1940, samt Jugoslavien och Grekland 1941. Det tyska flygvapnets försök att genomföra ett strategiskt bombkrig mot Storbritannien 1940 - Slaget om Storbritannien - var dock ett stort misslyckande, inte minst därför att Luftwaffe i huvudsak var ett taktiskt flygvapen, med begränsad strategisk kapacitet. Under Ökenkriget i Nordafrika 1940-1943 var det Luftwaffes slutliga oförmåga att bekämpa Royal Air Force:s bombflyg och torpedflyg vilket, tillsammans med den tyska marinens misslyckade bekämpning av det brittiska ubåtsvapnet i Medelhavet, som avgjorde kriget, eftersom bägge sidorna var totalt beroende av tillförsel utifrån av materiel och förnödenheter.

Under det tyska anfallet mot Sovjetunionen - Operation Barbarossa 1941, hade den tyska blixtkrigstakiken stora framgångar, vilket inte minst berodde på Luftwaffes effektivitet som taktiskt flygvapen. Under det fortsatta kriget i Ryssland åstadkom dock vintern och kölden enorma problem för tysk personal och tysk materiel, vilka bägge visade sig oförmögna att operera effektivt i minus 40 graders kyla. Avsaknaden av strategisk kapacitet och överhuvudtaget av ett utvecklat strategiskt tänkande resulterade i Luftwaffe kom att användas som flygande artilleri - visserligen ett mycket effektivt sådant, vilket bland annat visas av attackflygaren Hans Ulrich Rudel, som förstörde över 300 sovjetiska stridsvagnar - men den sovjetiska industriella kapaciteten kom att förbli oskadad utom räckhåll bakom den direkta frontlinjen.

Under slaget om Atlanten utvecklades efterhand ett effektivt samarbete mellan den tyska marinens ubåtsvapen och Luftwaffes fjärrspanings- och bombförband vilket ledde till att de allierade konvojerna till Ryssland under 1942 och början på 1943 sänktes i snabbare takt än de allierade kunde bygga nytt tonnage. Effektivare motåtgärder, inte minst effektivare konvojering med utökat jagarskydd, effektivare luftvärn och jaktflyg gjorde att Luftwaffe från våren 1943 inte längre kunde lokalisera konvojerna och vägleda ubåtarna till sina mål.

Under slaget om Riket (den allierade strategiska bombningen av Tyskland) misslyckades Luftwaffe med att försvara det tyska hemlandet. Brittiska flygvapnets nattliga ytbombningar av tyska städer och andra civila mål ledde till oerhörda mänskliga förluster, men snarast stärkte än försvagade den tyska motståndskraften och viljan att kämpa även mot de västallierade. De amerikanska dagbombningarna mot militära och ekonomiska mål undergrävde dock Tysklands militärekonomiska stridsförmåga. Bombningen av de rumänska oljefälten och de tyska anläggningarna för framställning av syntetiskt bensin ledde t. ex. till att den tyska armén var mer beroende av anspannsförband 1944 än vad den hade varit 1940. Den brist på flygbensin som därmed också åstadkoms var förödande för Luftwaffes operativa förmåga, liksom bombanfallen mot de tyska flygtillverkarna.

En grundläggande faktor bakom de allierades överväldigande seger i väster var deras närmast totala luftherravälde. De tyska anfallsförbanden slogs sönder från luften innan de hann genomföra några motanfall. Av det stolta Luftwaffe återstod inte mycket 1944. I september 1944 disponerade de allierade över 14 000 flygplan för krigets avslutande i väster; tyskarna hade 570 flygplan tillgängliga.

De amerikanska förlusterna blev dock inledningsvis mycket stora. De allierades huvudproblem var bristen på jaktplan med lång räckvidd för bombplanseskort. Först vintern och våren 1943–44 kunde det amerikanska jaktplanet Mustang tillföras; de allierade hade dessförinnan tvingats till främst nattbombning p.g.a. de mycket stora förluster som det tyska flyget vållade dagräderna. Under 1944 skedde en gradvis omkastning i rollerna. Med Mustangplanens hjälp kunde de allierade säkra luftherraväldet under dagen, medan nya tyska nattjaktflygplan gav Luftwaffe jämnare odds i mörker. I krigets slutskede tillfördes på tysk sida de första jetplanen i flygets historia.

Se även: Luftkriget under andra världskriget

Luftwaffe i Bundeswehr[redigera | redigera wikitext]

Panavia Tornado är ett vanligt plan i Luftwaffe.

Airbus A310.

1955 tillät USA och Storbritannien Västtyskland att bygga upp en egen försvarsmakt, varpå Bundeswehr bildades med Luftwaffe som flygvapendel. Luftwaffe började sin verksamhet 1956 med stark koppling till det amerikanska flygvapnet. Till en början dominerades Luftwaffes stridsflygplansflotta helt av amerikansktillverkade plan (Republic F-84F Thunderstreak och RF-84F Thunderflash). Under 1960-talet hade man stora problem med Starfighter-planen. 292 plan havererade och krävde 116 piloters liv. Det tyska inköpet ledde till Starfighteraffären, där försvarsministern Franz Josef Strauß anklagades för att ha drivit igenom inköpet av en inte helt färdigutvecklad flygplanstyp. Anklagelser om mutor kunde aldrig beläggas. General Günter Rall (ett flygaräss från andra världskriget) var den som drev igenom Starfighter-inköpet, och kontroverserna ledde bl.a. till att Erich Hartmann (världens främsta jaktflygaräss med 352 segrar) avgick i förtid. 1976 flammade Starfighteraffären upp igen som en del av den ännu större Lockheedaffären.

Med början på sextiotalet har man tagit fram egna flygplan. Det första var attackplanet Panavia Tornado som utvecklades i samarbete med Italien och Storbritannien. Det var/är avsett för ”interdiction”, dvs attack på lägsta höjd mot Warszawapaktens underhållsförband och transportvägar för att bromsa/stoppa en pansarinvasion. Under nittiotalet byggdes en del plan om till versionen ECR, som är avsedd för elektronisk krigföring.

Eurofighter Typhoon utvecklades från åttiotalet, baserat på konceptet TKF. Det är ett sameuropeiskt projekt, där även Italien, Spanien och Storbritannien deltar. Eurofighter är fortfarande under leverans. Det är ett multirollflygplan för attack, jakt och spaning.

I samband med Tysklands återförening blev Östtysklands flygvapen en del av Tysklands flygvapen. Stora delar av flygplanen såldes av men MiG-29-planen behölls. Därmed blev flygbasen Rostock-Laage och Jagdgeschwader 73 "Steinhoff" den enda Nato-basen i världen med de då (1990) toppmoderna MiG-29. Den 4 augusti 2004 transfererades dock den sista till Polens flygvapen.

År 1999 deltog Luftwaffe för första gången sedan 1945 i stridsoperationer då man deltog i det Nato-ledda Kosovokriget. Detta skapade en debatt i Tyskland rörande det internationella deltagandet.

I samband med oroligheterna i Libanon 2006 evakuerades tyska medborgare ur landet med Luftwaffes evakueringsplan.

Framtiden[redigera | redigera wikitext]

Idag genomförs omstruktureringar inom Tysklands flygvapen. Man har sedan 1970-talet eftersträvat ett europeiskt samarbete vilket bland annat resulterade i Eurofighter Typhoon som började levereras under 2006. 2004 meddelande den tyske försvarsministern Peter Struck att minskningar skulle ske i flygvapnets storlek under de kommande åren, bland annat skulle antalet plan minska från 426 till 265 plan 2015.

Uppgifter[redigera | redigera wikitext]

I fredstid är huvuduppgiften att skydda Tysklands luftrum och därmed den tyska befolkningen och viktig infrastruktur. Man genomför via FN:s hjälpinsatser olika transport-, eftersöknings-, och räddningsuppgifter.