Hoppa till innehållet

Fjodor Dostojevskij

Redigera länkar
Från Wikipedia
(Omdirigerad från Dostojevskij)
Uppslagsordet ”Dostoevskij” leder hit. För en nedslagskrater på Merkurius, se Dostoevskij (krater). För en asteroid, se 3453 Dostoevsky.
Fjodor Dostojevskij
Fjodor Dostojevskij 1879.
Fjodor Dostojevskij 1879.
PseudonymД.[1], Друг Кузьмы Пруткова[1], Зубоскал[1], —ий[1], М.[1], Летописец[1], М-ий[1], Н. Н.[1], Пружинин[1], Зубоскалов[1], Ред.[1], Ф. Д.[1] och N.N.[1]
FöddFjodor Michajlovitj Dostojevskij
11 november 1821
Moskva, Kejsardömet Ryssland
Död9 februari 1881 (59 år)
Sankt Petersburg, Kejsardömet Ryssland
YrkeFörfattare
NationalitetKejsardömet Ryssland Rysk
SpråkRyska
Verksam1846–1881
Noterbara verkAnteckningar från källarhålet, Brott och straff, Idioten, Bröderna Karamazov
Make/makaMaria Isajeva (1857–1864)
Anna Snitkina (1867–1881)
BarnSofija (1868)
Ljubov (1869–1926)
Fjodor (1871–1922)
Aleksej (1875–1878)
Namnteckning
Webbplatshttps://fedordostoevsky.ru
Sida på WikisourceFörfattare:Fjodor Dostojevskij

Fjodor Michajlovitj Dostojevskij (ryska: Фёдор Миха́йлович Достое́вский, Fjódor Michа́jlovitj Dostojévskij, lyssna (fil), forskningsbiblioteksform: Fedor Michajlovič Dostoevskij), född 11 november 1821 (30 oktober enligt gamla stilen) i Moskva, död 9 februari 1881 (28 januari g.s.) i Sankt Petersburg, var en rysk författare. Bland hans mest berömda verk finns Brott och straff (1866), Idioten (1868–1869) och Bröderna Karamazov (1880). Genom sina personskildringar, har Dostojevskij haft stor betydelse för utvecklingen av den moderna romanen.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt och ungdom

[redigera | redigera wikitext]

Fjodor Dostojevskij föddes som det andra av sju syskon i Moskva. Hans far var en obemedlad godsägare och arbetade som fattigläkare i Moskva, och Dostojevskij fick en sträng uppfostran.[2][3] Fjodors släkt var lågadlig. Sedan hans mor hade dött år 1837, flyttade Dostojevskij till S:t Petersburg för att studera vid militärhögskolan. Faderns stränga fostran hade satt djupa spår i den unge mannen. År 1839 dog hans far.

Sedan Dostojevskij hade tagit studenten vid den militära ingenjörsskolan i Sankt Petersburg, började han arbeta som fortifikationsofficer, och han avancerade till löjtnant år 1842. År 1844 lämnade han armén för att bli författare. Samma år översatte han George Sand till ryska.[4]

Författardebut

[redigera | redigera wikitext]

Dostojevskij debuterade med Arma människor (1846), även utgiven under titlarna Fattiga stackare och Fattigt folk. Den mottogs med stor entusiasm som en samhällskritisk roman i Gogols anda. Samma år gavs också Dubbelgångaren ut, en studie i en personlighets gradvisa och obevekliga sönderfall, där huvudpersonen hittar en dubbelgångare som är mer framgångsrik än han själv. Båda verken var tydligt påverkade av Nikolaj Gogols Petersburgberättelser och Dostojevskij omnämns som litterärt geni och Gogols efterträdare.[5][6]

Novellen Herr Prochartjin (1846) trycktes i Fosterländska annaler och kan liknas vid Gogols kända novell Kappan (1842). Novellen blev censurerad och flera avsnitt ströks. Den gillades inte av kritikerna.[4] Senare, i Brott och straff, låter han en karaktär påpeka Gogols extraordinära perceptionsförmåga och i Idioten beskriver han med varma ord Gogols extremt träffande personlighetstyper.

Arrestering och exil

[redigera | redigera wikitext]

23 april 1849 arresterades han, då han deltagit i en socialistisk studiecirkel under ledning av Michail Petrasjevskij, och de där bland annat läst Vissarion Belinskijs berömda brev till Gogol, som ett svar på hans Selected Passages from Correspondence with Friends.[7][8][9] Samtliga ur den socialistiska föreningen Petrasjevskijgruppen fördes till Vinterpalatset för förhör, arresterades och fick sitta åtta månader i Peter-Paulsfästningen innan de fördes till avrättningsplatsen, där hela ceremonin före en avrättning genomfördes innan de fick veta att de benådats och att de i stället skulle skickas på straffarbete till Sibirien. Dostojevskij tillbringade fyra år i fångläger och de följande sex åren i förvisning. Detta var under tsar Nikolaj I:s styre.[10]

” Den största, den starkaste smärtan beror i alla fall på att man säkert vet att om en timme, sedan om tio minuter, sedan om en halv minut, sedan nu, nu strax skall själen flyga ur kroppen, och man kommer inte längre att vara en människa, och att detta är säkert. Och när man lägger huvudet under kniven och märker hur den glider över huvudet, denna kvartssekund är den förfärligaste av allt… „
– Dostojevskij (1868) om skenavrättningen 1849

Åren i Sibirien skall ha tjänat som underlag för det framtida författarskapet. De skall också ha lett till att Dostojevskij efter en omvändelseupplevelse blev varmt hängiven till den rysk-ortodoxa kyrkan. År 1854 släpptes han från fängelset och blev oavlönad menig i Semipalatinsk. Senare blev han avlönad. År 1857 gifte sig Dostojevskij med Maria Isajeva, en 29-årig änka.[10]

Senare författarskap

[redigera | redigera wikitext]
Fjodor Dostojevskij 1876.

År 1859 var han inte längre förvisad och kunde sluta sin militära bana för att återvända till S:t Petersburg och på allvar bli författare. De följande 16 åren stod Dostojevskij under polisbevakning utifall han åter skulle kunna misstänkas för socialistiska sympatier. Inspirerad av sin tid i Sibirien skrev han Döda huset (eller Anteckningar från dödens hus, och liknande) (1860-62) – den första av Dostojevskijs fem mastodontböcker.

Efter sin första hustrus död skrev han i grubblerier den korta betraktelsen Om Kristus. Under tiden hon var sjuk skrev Dostojevskij Anteckningar från källarhålet (En underjordisk dagbok) (1863), vilken han senare publicerade i Epocha (Epok), den litteraturtidning han hade tillsammans med sin bror Michail. Epocha var efterföljare till deras gemensamma tidning Vremja (Tiden) (1861-), som hade förbjudits. Några år senare dog även hans bror och lämnade stora skulder till Dostojevskij. Under publicisttiden gjorde Dostojevskij en rad utlandsresor. Dostojevskij var tidvis spelberoende. Vid ett tillfälle spelade han bort alla sina pengar på roulette. För att fortsätta spela pantsatte han sin och sin frus vigselringar. När han förlorade även pengarna från pantsättningen gick han hem och grät för sin fru, som förlät honom. Dostojevskij skildrade spelberoende i kortromanen Spelaren (1866).[7][8]

Anna Snitkina Dostojevskaja, Dostojevskijs andra fru, 1871.

Dostojevskij behövde en stenograf för att lättare kunna slutföra Spelaren. Han fick tag på 22-åriga Anna Dostojevskaja och på 26 dagar var Spelaren klar.[11] 15 februari 1867 gifte de sig. I samlivet med den ordentliga Anna Dostojevskaja fick Dostojevskijs liv fastare former.[10] Dostojevskaja har skrivit en bok om sitt liv med författaren. Bland de talrika utkasten till Brott och straff fann man efter Dostojevskijs död ett sammanhängande avsnitt där han börjat skriva boken i förstapersonsperspektiv. Avsnittet, om cirka 60 sidor, har givits ut under arbetstiteln "Raskolnikovs dagbok" (Den anspråkslösa). Han började dock på nytt och skrev boken i tredje person.

Därefter kom Idioten (1869). Huvudpersonen i Idioten är genomgod och uppfattas oftast som naiv. Vissa vill likna honom vid Jesus.[7][8] Den arbetstitel som boken hade var "Dåre i Kristus" efter det rysk-ortodoxa fenomenet med dårar i Kristus.

Den evige äkta mannen (Den odödlige äkta mannen) (1870), publicerades i slavofiltidskriften Zarja (Morgonrodnaden). Den var tänkt som en kortare novell men växte allteftersom han skrev, trots att han i brev berättar hur han ogillar historien.

Onda andar (1873) handlar om en extrem terroristgrupp och en avhoppad medlem som blir mördad. Ett avsnitt ur den tänkta boken skildrar en våldtäkt på en minderårig flicka. Denna bit stoppades av censuren, men har senare givits ut som en novell under titeln Stavrogins brott.

Dostojevskij gav tillsammans med sin fru ut tidningen En författares dagbok (En skriftställares dagbok), en tidning som mot slutet av dess utgivning enbart utgjordes av Dostojevskijs egna dagboksberättelser. Novellen Bonden Marej (1876) trycktes i tidningen och bygger på ett barndomsminne från när Dostojevskij var nio år gammal. En samling av berättelser ur tidningen har givits ut i En författares dagbok (1872-74).

Dostojevskijs begravning.

Dostojevskijs litterära kvarlåtenskap består av elva romaner, tjugo kortromaner och ett stort antal andra verk. Dostojevskij nådde världsberömmelse som en av de största och mest framstående psykologiska skildrarna inom världslitteraturen.[12][6]

Fjodor Dostojevskij var epileptiker.[13] Hans son, Alosja (eller Aleksej), som också led av sjukdomen, dog i epilepsi i slutet av 1870-talet.

Hans sista hem låg på Kuznetjnijgatan 5/2 i S:t Petersburg. Vid begravningen 1881 följde ett stort antal sörjande hans kista till Tichvin-kyrkogården vid Alexander Nevskij-klostret i S:t Petersburg. Antalet varierar mellan olika källor och har angivits till ”mer än etthundratusen” och 40 000 människor.[7][8]

” Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt. „
– Citatet på Dostojevskijs gravsten, från Johannesevangeliet Kap. 12 vers 24[14]

Övriga aktiviteter

[redigera | redigera wikitext]

Förutom som författare, redaktör och militär var Dostojevskij yrkesverksam som kartograf.

"Sanningen har öppnats och tillkännagivits för dig som en konstnär, den har gått till dig som en gåva, så uppskatta din gåva och fortsätt att vara trogen och du kommer att bli en stor författare! ... Det var den mest fantastiska minuten i hela mitt liv. Jag var i fängelse, men när jag tänkte på det så stärkte det min själ.

- Dostojevskij F.M. "Skrivarens dagbok" 1877. Januari. Kapitel 2. § 4"

I detta citat från Dostojevskij "Skrivarens dagbok" 1877 uppmuntras en konstnär att uppskatta sin talang och att fortsätta att arbeta hårt för att bli en framstående författare. Dostojevskij själv var i fängelse när han skrev detta, och han reflekterar över hur detta råd har hjälpt honom att stärka sin själ under svåra tider.

Eftermäle

[redigera | redigera wikitext]

Fjodor Dostojevskij har, inte minst genom sina personskildringar, fått stor betydelse för utvecklingen av den moderna romanen. I berättelserna "sökte han människan i människan". Han ägnade sig dessutom åt en "polyfon" berättarstil, en sorts "fantastisk" realism där många röster och idéer får komma till tals. Människoskildringarna påverkade bland annat Sigmund Freud och dennes utveckling av den moderna psykologin.[5]

Alexander Solsjenitsyn kallade Dostojevskij ’världslitteraturens stolthet’ , vilken dock på sin tid inte kunde publiceras, liksom han heller inte publiceradesi fullständigt i Sovjetunionen på 1960-talet. Han uteslöts ur undervisnings- planerna, gjordes oåtkomlig för läsning och förtalades. [15]

Bulgakov skriver i Mästaren och Margarita: ”Men alltså, om ni ville försäkra er om att Dostojevskij var en författare, så skulle ni väl inte fråga efter hans legitimation? Ta bara fem sidor någonstans i en av hans romaner - ja, då ser ni direkt att den mannen är en författare”.[16]

Nedslagskratern Dostoevskij på planeten Merkurius och asteroiden 3453 Dostoevsky är uppkallade efter honom.[17][18]

Bibliografi

[redigera | redigera wikitext]

(originalutgåvor samt översättningar till svenska)

  • 1846 Bědnye ljudi
  • (1846, några veckor senare) Dvojnik
  • 1846 Akul'kin muž
    • se "Akulkas man" i Anteckningar från Döda huset
  • 1846 [En slavofils bekännelser]
    • se "En slavofils bekännelser" i En skriftställares dagbok
  • 1847 Chozjajka
    • Den mystiska värdinnan och andra berättelser (från ryskan av J. Granlund, Adolf Johnson, 1913)
    • Värdinnan (översättning och efterord: Bengt Samuelson, Bakhåll, 2011)
  • 1847 Roman v devjati pis'mach
    • "En roman i nio brev" (översättning Ellen Rydelius), i Idun, årg. 32 (1919), s. 719, 722-723
  • 1848 [Okänd originaltitel]
    • Ett svagt hjärta
  • 1848 Polzunkov
  • 1848 Elka i svad'ba
  • 1848 Den ärliga tjuven (även med titel "En hederlig tjuv")
  • 1848 Čužaja žena i muž pod krovatʹju
    • "Den främmande damen och herrn under sängen" (i Två humoresker, översättning av Alfred Jensen, Norstedt, 1920 [tillsammans med "Krokodilen"])
  • 1848 Belye noči
    • Vita nätter (översättning av Alfred Jensen, Norstedt, 1920)
    • Vita nätter (översättning och efterord: Bengt Samuelson, Bakhåll, 2008)
  • 1849 Njetotjka Nezvanova
    • Njetotjka Nezvanova (översättning: Ellen Rydelius, i Noveller, Forum, 1947)
    • Netka Nezvanova (översättning: Bengt Samuelson, Bakhåll, 2016)
  • 1857 Malenkij geroj
    • En liten hjälte (översättning och efterord: Bengt Samuelson, Bakhåll, 2011)
  • 1859 Selo Stepančikovo i ego obitateli
    • Snyltgästerna (öfvers. af A.S., 1909)
    • Inkräktaren (till svenska av Arne Björk, Natur och kultur, 1936)
    • Människorna på godset Stepantjikovo (till svenska av Helga Backhoff-Malmquist, Prisma, 1967)
    • Folket i Stepantjikovo (översättning och efterord: Bengt Samuelson, Bakhåll, 2012)
  • 1859 Djaduškin son
    • Djaduškin son (översättning: Ellen Rydelius i Noveller, Forum, 1947)
    • Farbrors dröm (översättning och efterord: Bengt Samuelson, Bakhåll, 2010)
  • 1861 Zapiski iz mjortvovo doma
    • Anteckningar från det döda huset (öfvers. af O.S. [Olga Aspelin], 1883)
    • Döda huset (översättning: Ellen Rydelius, Björck & Börjesson, 1913)
    • Döda huset (översättning: Hjalmar Dahl, Sohlman, 1960)
    • Anteckningar från döda huset (översättning och efterord: Bengt Samuelson, Bakhåll, 2007)
  • 1861 Unižennye i oskorblěnnye
    • Kränkning och förödmjukelse (anonym översättning, G. W. Edlunds förlag, 1881; även utg. med titel De kränkte och de förödmjukade)
    • De förtrampade (översättning: Ellen Rydelius, Björck & Börjesson, 1924)
    • Förödmjukade och förnedrade (översättning och efterord: Bengt Samuelson, Bakhåll, 2010)
  • 1862 Skvernyj anekdot
  • 1863 Zimnie zametki o letnich vpečatlenijach
    • Vinteranteckningar om sommarintryck (översättning och kommentar Kajsa Öberg Lindsten, Vesper, 2010) [innehåller bland annat novellen "Baal"]
  • 1864 Zapiski iz podpolʹja
  • 1865 Krokodil
    • Krokodilen (i Två humoresker, översättning av Alfred Jensen, Norstedt, 1920 [tillsammans med "Den främmande damen och herrn under sängen"]
  • 1866 Igrok (Spelaren)
    • Spelaren (anonym översättning, 1888)
    • Vid ruletten (översättning: Ellen Rydelius, Beijer, 1907)
    • Spelaren (översättning: Helga Backhoff-Malmquist, Natur och kultur, 1959)
    • Vid ruletten (översättning: Ellen Rydelius, reviderad av Eva Alexandersson, Aldus/Bonnier, 1966)
    • Spelaren (översättning: Bengt Samuelson, Bakhåll, 2003)
  • 1866 Prestuplenie i nakazanie
    • Raskolnikow (översättning: David Hector, Universal-Bibliotekets förlagsexpedition, 1883-1884)
    • Brott och straff (översättning: Ellen Rydelius, 1922)
    • Brott och straff (översättning: Hans Björkegren, Wahlström & Widstrand, 1979)
  • 1869 Idiót (Idioten)
    • Idioten (översättning: Ellen Rydelius, Dahlberg, 1919-1920)
    • Idioten (översättning: Mihail Handamirov, 1928)
    • Idioten (översättning av Ulla Roseen, Atlantis, 1988)
    • Idioten (översättning av Staffan Dahl, Wahlström & Widstrand, 1989)
  • 1870 Večnyj muž
    • Den odödlige äkta mannen (översättning av G. Lind, Björck & Börjesson, 1917)
    • Den evige äkta mannen (översättning: Helga Backhoff-Malmquist, Natur och kultur, 1959)
    • Den evige äkta mannen (översättning: Bengt Samuelson, Bakhåll, 2015)
  • 1872 Běsy
    • Onda andar (översättning: Anton Karlgren, Norstedt, 1918-1922)
    • Onda andar (översättning av Staffan Dahl, Wahlström & Widstrand, 1990)
  • 1873-1881 Dnevnik pisatelja
    • En skriftställares dagbok (översättning av Alfred Jensen, Bonnier, 1915)
    • En författares dagbok (inledning, urval, kommentarer och översättning av Hans Björkegren, Wahlström & Widstrand, 1994)
  • 1875 Podrostok
    • Det unga Ryssland (anonym översättning, Klemmings Antikvariat, 1887)
    • Ynglingen (till svenska av Helga Backhoff Malmquist, Wahlström & Widstrand, 1988)
  • 1880 Bratʹja Karamazovy
    • Bröderna Karamazov (översättning: Ellen Rydelius, Bonniers, 1918)
    • Bröderna Karamazov (översättning av Staffan Dahl, Wahlström & Widstrand, 1986)
    • "Legenden om storinkvisitorn” (tillägg i Vladimir Solovjev, Berättelsen om Antikrist, anonym översättning, Nova, 1993)

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m] hämtat från: ryskspråkiga Wikipedia.[källa från Wikidata]
  2. ^ Bloom, Harold (2004) (på engelska). Fyodor Dostoevsky. Infobase Publishing. sid. 9. ISBN 978-0-7910-8117-4 
  3. ^ Breger, Louis (2008) (på engelska). Dostoevsky: The Author As Psychoanalyst. Transaction Utgivares. sid. 72. ISBN 978-1-4128-0843-9 
  4. ^ [a b] Frank, Joseph (2009) (på engelska). Dostoevsky: A Writer in His Time. Princeton University Press. sid. 71, 97. ISBN 1400833418 
  5. ^ [a b] Nils Åke Nilsson. ”Fjodor Dostojevskij”. Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra böcker AB, Höganäs. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/fjodor-dostojevskij. Läst 2 februari 2015. 
  6. ^ [a b] Nina Fries. ”Fjodor Dostojevskij”. litteraturmagazinet.se. LitteraturMagazinet. http://www.litteraturmagazinet.se/fjodor-dostojevskij. Läst 2 februari 2015. [död länk]
  7. ^ [a b c d] Frank, Joseph (2002) (på engelska). Dostoevsky: The Mantle of the Prophet, 1871–1881. Princeton University Press. sid. 707-750. ISBN 978-0-691-11569-6 
  8. ^ [a b c d] Kjetsaa, Geir (1987). Fjodor Dostojevskij - ett diktarliv. Bokförlaget Atlantis, Stockholm 
  9. ^ Mochulsky, Konstantin (1967) (på engelska). Dostoevsky: His Life and Verk. Princeton University Press. sid. 121-133. ISBN 0-691-01299-7 
  10. ^ [a b c] Gunnar Bergdahl. ”Fjodor Dostojevskij – de eviga frågornas mästare”. hd.se. Helsingborgs Dagblad. http://www.hd.se/kultur/2008/06/01/fjodor-dostojevskij---de-eviga-fragornas-mastare/. Läst 2 februari 2015. 
  11. ^ Alexandra, Popoff (2012). The wives. sid. 8. ISBN 9781605983660. Läst 2 augusti 2018 
  12. ^ Scanlan, James Patrick (2002) (på engelska hämtdatum=2 februari 2015). Dostoevsky the Thinker: A Philosophical Study. Cornell University Press. ISBN 978-0-8014-3994-0. http://ndpr.nd.edu/news/23116-dostoevsky-the-thinker/ 
  13. ^ Peter Sekirin (red.) (1997) (på engelska). The Dostoevsky Archive: Förnamnhand Accounts of the Novelist from Contemporaries' Memoirs and Rare Periodicals. McFarland. sid. 108. ISBN 978-0-7864-0264-9 
  14. ^ Bibeln – Evangelium enligt Johannes, 12 Kapitlet. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. 1917. https://runeberg.org/bibeln/43_12.html. Läst 2 februari 2015 
  15. ^ Solsjenitsyn, Alexander (1975). En kalv med eken stångades. sid. 365 
  16. ^ Bulgakov, Michail (1972). Mästaren och Margarita. sid. 330 
  17. ^ ”Dostoevskij on Mercury” (på engelska). International Astronomical Union. 12 oktober 2016. https://planetarynames.wr.usgs.gov/Feature/1626. Läst 28 oktober 2023. 
  18. ^ ”Minor Planet Center 3453 Dostoevsky” (på engelska). Minor Planet Center. https://www.minorplanetcenter.net/db_search/show_object?object_id=3453. Läst 28 oktober 2023. 

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]
  • Bachtin, Michail, Dostojevskijs poetik, Anthropos, Gråbo, 1991.
  • Berdjaev, Nikolaj Aleksandrovič, Om Dostojevskij, Artos, Skellefteå, 1992.
  • Frank, Joseph, Dostoevsky. The seeds of revolt : 1821-1849, Princeton U.P., Princeton, 1976
  • Frank, Joseph, Dostoevsky: The years of ordeal 1850-1859, Robson, London, 1983.
  • Frank, Joseph, Dostoevsky: The stir of liberation 1860-1865, Robson, London, 1987.
  • Frank, Joseph, Dostoevsky: the miraculous years 1865-1871, Robson, London, 1995.
  • Frank, Joseph, Dostoevsky: the mantle of the prophet, 1871-1881, Princeton, N.J., Princeton, 2002.
  • Freud, Sigmund, Dostoevsky and parricide, Lear publishers, New York, 1947.
  • Kjetsaa, Geir, Fjodor Dostojevskij - ett diktarliv, Bokförlaget Atlantis, Stockholm, 1987.
  • Linnér, Sven, Dostojevskij. Helgonbild och livsmystik, Bokförlaget Atlantis, Stockholm, 1982.
  • Dostojevskij osäkrar den stabila verkligheten. SvD 2 mars 2020. Läst 2 mars 2020

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
v • r
Verk av Fjodor Dostojevskij
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fjodor_Dostojevskij&oldid=56106909”