Visa källa för Finlandssvenska

[[Fil:Svenskfinland.png|miniatyr|Områden markerade med blå färg är de där den övervägande majoriteten av de svenskspråkiga i Finland bor.]]

'''Finlandssvenska''' ({{lang-fi|suomenruotsi}}) är en överregional varietet av [[svenska]] som är karakteristisk för [[finlandssvenskar]] och som kännetecknas av vissa finländska särdrag.<ref>{{bokref|efternamn=af Hällström-Reijonen|förnamn=Charlotta|titel=Finlandismer och språkvård från 1800-talet till i dag|år=2012|utgivare=Helsingfors universitet|sid=15}}</ref> Inom finlandssvenskan finns ett flertal dialekter. De finlandssvenska dialekterna tillhör gruppen [[östsvenska mål]] till vilken även [[estlandssvenska]] hör.    

Svenska är ett av Finlands två [[officiellt språk|nationalspråk]], och det enda officiella språket på [[Åland]]. Frågan huruvida [[åländska]]n bör räknas som ''finlandssvenska'' är något kontroversiell, bland annat eftersom åländskan kan anses vara närmare besläktad med [[uppländska]]n än med de svenska dialekterna i [[Fasta Finland]].

Enligt finländsk [[folkbokföring]] 2018<ref name=":0">[[Statistikcentralen]]: [http://pxnet2.stat.fi/PXWeb/pxweb/sv/StatFin/StatFin__vrm__vaerak/statfin_vaerak_pxt_11rl.px/ Språk efter ålder och kön landskapsvis, 1990-2018] {{Wayback|url=http://pxnet2.stat.fi/PXWeb/pxweb/sv/StatFin/StatFin__vrm__vaerak/statfin_vaerak_pxt_11rl.px/ |date=20201023112702 }}</ref> var svenska [[modersmål]] för 26&nbsp;000 [[Åland|ålänningar]] (86,8&nbsp;procent av befolkningen) och 263&nbsp;000 invånare i övriga Finland (4,8&nbsp;procent av befolkningen), huvudsakligen i landskapen [[Nyland]], [[Egentliga Finland]] och [[Österbotten (nutida landskap)|Österbotten]].

== Talare – antal och fördelning ==
Från finlandssvenskt håll kan det ibland med eftertryck påpekas att i runda tal 200&nbsp;000 finlandssvenskar under 1900-talet invandrat till Sverige, och att siffror för språkgruppens storlek rätteligen borde omfatta också dessa [[sverigefinlandssvenskar]]. Den finlandssvenska gruppens andel av de svenskspråkiga blir då ungefär en halv miljon av 8,2 miljoner, det vill säga 6&nbsp;%.

Statistiken visar vilka som i folkbokföringen anger svenska som sitt modersmål. Eftersom denna bokföring inte ger något utrymme för tvåspråkighet framstår gränsen mellan finnar (finskspråkiga finländare) och finlandssvenskar (svenskspråkiga finländare) som skarp. Det är den inte i verkligheten. Fast ''finlandssvenska'' måste definieras snävt, som den svenska som talas ''som modersmål'' av finländare, omfattar den svenska som talas i Finland också ett stort antal nominellt finskspråkiga som genom giftermål, familjebakgrund (en finlandssvensk förälder), utbildning, yrkesverksamhet eller en bakgrund som [[sverigefinnar]] talar svenska dagligen och flytande. Medan den förstnämnda, snävt finlandssvenska språkgruppen (på grund av utvandring med mera) blivit mindre under 1900-talet har den senare, tvåspråkiga gruppen blivit avsevärt större (undersökningar på 2000-talet har räknat till 40&nbsp;000 tvåspråkiga familjer). Andelen tvåspråkiga barn som registreras som svenskspråkiga har varierat över tiden, och den är avsevärt lägre än benägenheten att placera barnen i svensk skola.

Med stöd av denna statistiska, något missvisande entydighet (som saknar motsvarighet i Sverige) har [[Korsnäs]] kommun i [[Österbotten (nutida landskap)|Österbotten]] länge kunnat presentera sig som världens svenskaste kommun, med över 96&nbsp;% svenskspråkig befolkning (enligt statistik från år 2001).

År 2012 uppgav 44 % av finländarna med annat huvudspråk att de kunde hålla en konversation på svenska.<ref>[http://ec.europa.eu/public_opinion/archives/ebs/ebs_386_en.pdf Europeans and their languages, situationen 2012] {{Wayback|url=http://ec.europa.eu/public_opinion/archives/ebs/ebs_386_en.pdf |date=20160106000000 }}</ref> År 2019 uppgav 20 % av finländarna (1,1 miljoner) att de uppskattar att de talar svenska på modersmålsnivå, utmärkt eller bra, och 25 % (1,4 miljoner) att de talar svenska på tillfredsställande nivå.<ref>{{Webbref|titel=Kysely: Kysymys ruotsin kielen hyödyllisyydestä jakaa suomalaiset jyrkästi kahtia – neljäsosa sanoo, ettei osaa kieltä lainkaan|url=https://yle.fi/uutiset/3-10898922|verk=Yle Uutiset|hämtdatum=2021-04-09|språk=fi}}</ref>

På motsvarande sätt varierar kunskaperna i finska starkt hos dagens finlandssvenskar, av vilka många gör grundläggande misstag i sitt finska språkbruk.<ref>{{Webbref|titel="Tack för fyllan, välkommen åter!" – komiska och mindre komiska misstag finlandssvenskar gjort när vi pratar finska|url=https://svenska.yle.fi/artikel/2021/04/13/tack-for-fyllan-valkommen-ater-komiska-och-mindre-komiska-misstag|verk=svenska.yle.fi|hämtdatum=2021-04-15|språk=sv-FI}}</ref> 

== Historia ==
Finland var från kungamaktens uppkomst i mitten av [[1300-talet]] en del av Sverige, men förlorades till [[Ryssland]] [[1809]]. Svenska upphörde att vara det enda administrativa språket först 1892 (enligt en lag antagen redan 1863), varefter dess dominans som kultur- och bildningsspråk avtog steg för steg fram till Finlands självständighet [[1917]]. Detta återtåg beskrivs som [[finska språkstriden]]. Efter en utbildningsreform på 1970-talet är både svenska och finska obligatoriska skolämnen på fastlandet. Fram till 2004 var båda obligatoriska för [[studentexamen]]; numera är provet i modersmål det enda obligatoriska i studentexamen och provet i "[[andra inhemska språket|det andra inhemska språket]]" (svenska för finskspråkiga, finska för svenskspråkiga) därmed frivilligt.

== Skillnader mot rikssvenskan ==
{{källor avsnitt|datum=2023-11}}
Uttal, [[prosodi]], ett antal ord och ett fåtal egenheter i grammatiken skiljer finlandssvenskan från [[rikssvenska]]n. Uttalsskillnaderna är mest märkbara, men de är inte mycket större än skillnaderna mellan svenska talad i [[Lund]], [[Uppsala]], [[Göteborg]] eller [[Umeå]]. Flertalet svenska dialekter i Finland har kvar fornspråkets kvantitetsförhållanden, nämligen kort vokal framför kort och lång (dubbel) konsonant samt även lång vokal framför kort och lång (dubbel) konsonant<ref>{{runeberg.org|nfad|0104.html Egentliga Finland}}</ref>. Det är bakgrunden till att finlandssvenskarna talar med sin karakteristiska prosodi (språkmelodi). Folk i Finlands större städer talar ofta en utjämnad svenska ([[högsvenska]]) som till ordförrådet är mycket lik rikssvenskan. Däremot har folk från gamla svenskbygder ofta en arkaisk och ibland svårförståelig dialekt som modersmål.

Svenskan i Finland har historiskt inte varit särskilt påverkad av [[finska]]n. De gamla svenskbygderna har varit mycket isolerade i hundratals år, och ytterst få finska ord finns i de gamla dialekterna. De gamla dialekterna har bevarat mycket gamla svenska ord och uttryck samt gamla (eller ursprungliga) betydelser av svenska ord. Den ''bildade'' finlandssvenskan ("högsvenskan") har dock alltid varit mera påverkad av finska än de isolerade lantliga dialekterna, men också av andra språk såsom [[ryska]], [[tyska]], [[latin]] och [[franska]]. Finskans påverkan på högsvenskan märks snarare i prosodin i södra Finland, medan den österbottniska högsvenskan har en helt annan prosodi. Vardaglig och ungdomlig finlandssvenska i de finskdominerade områdena står under stark påverkan från finskan och i någon mån [[engelska]]n, vilket märks bland annat i otaliga ordlån (eller snarare [[kodbyte]]n): "har du kännykkä?" (=&nbsp;mobiltelefon), "det var kiva!" (=&nbsp;kul) "så är det i business" (=&nbsp;i affärslivet). Det finns även exempel på förfinskningar av svenska ord som sedan lånats "tillbaka" av finlandssvenskarna: Ordet "valborg" har kommit att heta "Vappu" på finska, därefter har finlandssvenskarna börjat säga "Glada vappen!".

De engelska ord som används i finlandssvenskan, men inte i rikssvenskan, kan vanligen tolkas som finska lån, därför att det då är frågan om sådana anglicismer som tagits upp i det ''finska'' talspråket. ''Bisnes'' för "affärslivet" är ett gammalt och inarbetat ord i finskan; likaså har finskan lånat in ''pointti'' i betydelsen "poäng(en med en historia)", vilket sedan gett upphov till det finlandssvenska talspråksordet ''point, -en'' (uttal: påjnt): ''att missa pointen'' i stället för "att missa poängen", jämför finskans ''missata pointti''. Det finns även engelska uttryck som översatts till finska uttryck, och från finskan vidare till finlandssvenskan. Vidare säger finlandssvenskarna ofta "Trevligt veckoslut!" i stället för "Trevlig helg!". Att säga att finlandssvenskan har mer engelska lån än rikssvenskan är dock inkorrekt, det är bara ofta frågan om olika lånord.

===Skillnader mot svenska med finsk brytning===
{{Se även|Bruten svenska#Finska}}
Det är ett vanligt missförstånd (särskilt bland rikssvenskar) att den finlandssvenska högsvenskan bara är "en finsk brytning av svenska"; detta stärks ofta av att då finskspråkiga finländare talar svenska klingar det i rikssvenska öron likt finlandssvenskarnas modersmål. Därmed föds ofta missförståndet att finlandssvenskarna påverkats av det finska uttalet. Men situationen är ofta den motsatta{{källa behövs|datum=2015-05}}: finnar uttalar sin inlärda svenska som finlandssvenska eftersom det är den varianten av svenska de lärt sig i skolan och som de hör från finlandssvenskar i sin omgivning. Till skillnad från finlandssvenskar har personer med finska som modersmål ofta problem med vissa ljud i såväl finlandssvenskan som rikssvenskan (''u''-, ''y''-, ''ö''-, ''sje''- och ''tje''-ljud) och med [[uddljud]]ande konsonantgrupper. Vissa finlandssvenska dialekter, till exempel i Österbotten, använder främre [[sje-ljudet]] medan till exempel uppländska använder mellersta sje-ljudet; jämför exempelvis ordet "sju". Detta är dock i likhet med de nordligaste [[norrländska mål]]en, exempelvis dialekter i [[Västerbotten]], så samma spännvidd finns även inom 1809 års svenska gränser.

=== Finlandssvenskt uttal ===
{{källor avsnitt|datum=2023-11}}
Det finlandssvenska [[högsvenska]] uttalet baseras, som i många andra språk, på huvudstadsregionens dialekt, men säkerligen i lika hög grad på ett högreståndsuttal som inte är specifikt förankrat i någon region. Att huvudstaden flyttades från [[Åbo]] till [[Helsingfors]] 1812 har förmodligen också haft en viss utjämnande effekt. 

En vanlig föreställning är, att [[standardspråk]]et i centrum av ett språkområde också är den äldsta och "ursprungliga" språkformen. Därför kan det vara värt att här poängtera, att både de riks- och finlandssvenska standardspråken vart för sig har blandats samman av olika dialektdrag genom århundradena. Som det mindre av standardspråken har det finlandssvenska dock fortlöpande tagit intryck av det rikssvenska. Likväl har det också bevarat drag som är äldre än i detta.

Jämfört med standardsvenskan i Sverige kännetecknas det finlandssvenska uttalet bland annat av följande:<ref>{{UVF|Uttal B) Finlandssvenskt uttal}}</ref>

* Förskjutning i slutna [[vokaler]] – i själva verket ett äldre uttal av dessa

:Det finlandssvenska u-ljudet är en centralvokal (fonetiskt /{{IPA|ʉ}}/) som inte förekommer i rikssvenskan (men däremot nog i en del rikssvenska och norska dialekter och snarlikt i danskan). Finskspråkiga tenderar att uttala den närmast som "y" medan rikssvenskar ofta gärna hör ett muddrigt "o".

:För en finlandssvensk är det absurt att skriva "exkjos mi" för det är ju alldeles tydligt "exkjus" med ett nästan rent finlandssvenskt u.

:Det finlandssvenska y-ljudet avviker också från det rikssvenska hårt överrundade. Det är något spetsigare än det tyska eller finska, men ligger rätt nära dessa. (Jämför skillnaden i ö-ljudet i "öra" och "öga" för en ungefärlig analogi.) Det rikssvenska u-ljudet liknar också det finlandssvenska y:et.

* Begränsad repertoar av sje/tje-ljud

:Finlandssvenskan känner egentligen bara ett sje-ljud, och tje-ljudet realiseras med t-förslag, som en [[affrikata]] "tsch" /{{IPA|ʧ}}/:

{| class="wikitable sortable"
! Ord !! Rikssvenskt uttal !! Finlandssvenskt uttal
|-
| tjugo    || {{IPA|ɕʉ̟ːgʊ}}   || {{IPA|ʧʉ:gʉ}}
|-
| sju      || {{IPA|ɧʉ̟ː}}     || {{IPA|ʃʉː}}
|-
| schlager || {{IPA|ʂlɑːgər}} || {{IPA|ʃla:gær}}
|}

:En del finlandssvenska dialekter har en rikare repertoar av sje-ljud och/eller lämnar bort anslaget i tje-ljudet.

* Avsaknad av retroflexa konsonanter

:I rikssvenskan tenderar tungspets-r framför [[dental konsonant]] att resultera i en [[assimilation (lingvistik)|assimilation]] till ett [[retroflex|retroflext]] konsonantljud. I finlandssvenskan förekommer inte denna sammansmältning, utan r uttalas rent och skilt från den efterföljande konsonanten i ord som "hård", "kärl", "korn", "kort", "kors".

* Tydligt r

:Själva r-ljudet är tydligt rullande ([[Tremulant (fonetik)|tremulantiskt]]), olikt vissa rikssvenska dialekter där det mjuknat ([[spirant]]iskt). Dock brukar äldre talare ofta mjuka upp det, så att det blir spirantiskt.

:Det finns finlandssvenska dialekter med egna uttalsvariationer, till exempel det östnyländska r-ljudet som liknar det i amerikansk engelska.

* [[Arkaism|Arkaiskt]] uttal av vissa konsonantgrupper

:d-ljudet uttalas tydligt i ord som "djur", "djungel", "adjö" (men inte i alla dialekter).

* Kortstavigt uttal av vissa ord

:En betonad stavelse kan innehålla både kort vokal och kort konsonant, som i [[fornsvenska]]n men olikt modern rikssvenska, där antingen vokalen eller konsonanten måste vara lång. I Sverige finns denna stavelseform kvar bara i Siljansbygden i [[Dalmål|Dalarna]] och i ett par små språkfickor till. Detta [[stavelse|kortstaviga uttal]] undviks i allmänhet i "vårdat" tal, men är det enda tänkbara i många genuint finlandssvenska ord och lånord från finskan med detta uttal. (Ibland är det svårt att veta till vilkendera kategorin dessa ord hör.) Exempel: "pletu" (platt, ointressant), "pipi" (sjuk), "sidu" (ser du), "kiva" (trevlig, bra, skojig).

:Många finländska smeknamn har också detta uttal, t&nbsp;ex Lefa (Leif), Krisu, Kisu, Kride (Kristian, Krister, Kristoffer), Kati, Kata (Katarina), Kami, Kamu (Camilla). Främmande egennamn och ämnesord uttalas också ofta kortstavigt, enligt finsk modell (Skoda, Lada, Adidas, Kawasaki, judo, karate, UFO; men: Nato med långt a).

:Flera av de ord, vilkas kortstavighet har ärvts från fornsvenskan, är så invanda att många uttalar dem så också då de i övrigt försöker låta "vårdat". ''Mögel'' är ett sådant ord. I "slarvigare" tal är också ''före'' (som i ''före klockan tolv''), ''blivi(t)'', ''fari(t)'' med flera kortstaviga.

:I några av de få fall, där en fornsvensk kort vokal har förlängts i rikssvenskan trots att en konsonantgrupp följer, har finlandssvenskan också den korta vokalen kvar – som i ''moln''.

* Betoning på senare stavelse

:Vissa ord som i rikssvenskan har betoning på första stavelsen (till exempel adverb på -ligen) tenderar att uttalas med betoning på en stavelse längre fram: insEkt, antAgligen, ursprUngligen, självstÄndighetsdagen, salpEter, makrIll.

* Ett enda a-ljud

:Kontrasten mellan öppet främre och halvslutet bakre a-ljud saknas: "kaffe och bakelser" uttalas med ett enda a-ljud i stället för i riktning mot "käffe och båkelser". Även detta är ett ålderdomligt drag.

* Ett enda e/ä-ljud

:I likhet med flera andra svenska dialekter saknas det bredare ä-ljudet i ord som "lämna" och "spätta". Även långt ä har här assimilerats med e.

* Vissa långa o-ljud har bevarats som långa

:"(En) dom" uttalas med långt "o", så även "lots", men "lom" uttalas med kort o.

* Avsaknad av [[tonaccent]]

:"Anden" (bestämd form av "and") och "anden" (bestämd form av "ande") uttalas likadant, med en neutral accent som kanske ligger närmare den rikssvenska akuta tonaccenten (av "and").

:Tonsystemet förekommer dock fortfarande t&nbsp;ex i vissa västnyländska dialekter (i en form som är tacksam att karikera, "saa-TAN!")

* Avsaknad av [[aspiration (fonetik)|aspiration]]

:Aspirerade tonlösa [[klusil|klusiler]] tolereras, men ger ett lätt intryck av konstlat överklassuttal.

:I finskan är aspirationen i allmänhet främmande, men används t&nbsp;ex som stilmedel i äldre filmer för att markera överklassuttal, möjligen en person som har svenska som modersmål. "Phäivää herra khersantti" i stället för "päivää herra kersantti" ('god dag herr sergeant'). (Aspiration förekommer dock också naturligt i en del nordfinska dialekter.)

* Systematiska variationer i o/å-ljud

:Finlandssvenskar tenderar att använda o-ljud i bl&nbsp;a en del grekiska lånord, t&nbsp;ex telefon, neuron, logisk, synod; även analogt teflon (men också med -ån). (Också detta drag är gemensamt med en del dialekter på den rikssvenska sidan.)

:(Däremot nog neurolog och andra -loger med å-ljud.)

* Obekymrat förhållande till diftonger

:Det är inte svårt alls att uttala "neurologi", "Europa", "eutanasi" precis som de skrivs.

:Ord som "terapeut" och "farmaceut" utgör särfall; flera olika uttalsvarianter förekommer. Ett lågtyskt inspirerat uttal "-öjt" är relativt vanligt.

I sammanhanget kan ännu nämnas [[inandnings-jo]], som är ett läte som är specifikt dels för finlandssvenska, dels är ett särmärke för nordligare [[norrländska mål]]. Det används för att uttrycka jakande, och produceras genom att artikulera "jú" med munnen, men i stället för att uttala det som ett ord drar man in luft i en väsande vissling.

Eftersom det inte finns någon klart fastslagen norm går det givetvis att debattera allmängiltigheten i denna sammanfattning. Vårdat talspråk i Helsingfors, som ofta gäller som "riksfinlandssvenska", skiljer sig en hel del från talspråket i svenska Österbotten. Beskrivningen ovan torde dock stämma väl överens med hur t.ex. festtalare och radio- och TV-journalister förväntas försöka låta.

=== Finlandssvenska ordformer ===
*Man har kvar en del gamla kortformer av betydelselätta ord – såsom ''int' '', ''sku' '' och ''re'n''. Det är en detalj som rikssvenskar gärna tar fasta på när de vill härma finlandssvenska.
 
*På sina håll är ordet för 'inte' ''inga'': ''"Jag ha inga vari där"''. Detta anses inte höra till högsvenskt uttal, men förekommer även där.

=== Finlandismer – särfinlandssvenska uttryck ===
Det antal ord som antingen är särfinlandssvenska eller används på annorlunda sätt av finlandssvenskar än av rikssvenskar, s.k. [[finlandism]]er, är på det hela taget litet. I vardagligt språkbruk, inte utpräglat dialektalt, uppskattar man antalet mer allmänt spridda finlandismer till några hundra.

Mest värda att uppmärksamma är så kallade "falska vänner" (förvillande likheter). De kan jämföras med, men är avsevärt färre, än i norska och danska. Till exempel ''grina'' betyder i (Mellan-)Sverige 'gråta', men har i finlandssvenska och danska (liksom ofta i skånska) också betydelsen 'att skratta'. (Det fornsvenska ordet betydde helt enkelt "grimasera". Jfr engelska "grin".)

Några exempel på finlandssvenskt språkbruk som kan förbrylla eller orsaka missförstånd för rikssvenskar:

{| class="wikitable sortable"
! Finlandssvenska !! Rikssvenska !! Kommentar
|-
|"stäng dörren"
"sätt dörren fast"
||"lås dörren"||Om orsaken är att låsen är olika i Finland och Sverige är en öppen fråga. Det finns uteslutande s.k. glidlås med ena sidan av glidstycket snedslipat i det finska Abloy-systemet, och stängs en dörr låses den med detsamma. "Låsa" förekommer också, när man vill vara uttrycklig.
|-
|"fastna fast"<br>"slå fast boken"<br>"sätt fast fönstret"<br>"ögona fast"||"fastna"<br>"slå igen boken"<br>"stäng fönstret"<br>"blunda"||kalkerade på finska fraser med ''kiinni''
|-
|"jag slipper OCH simma!"||"jag kan/får bada!"||Men "jag slipper ATT göra läxan i kväll" betyder detsamma i bägge språkvarianter. Verbet ''slippa'' kan ha påverkats av finskans ''päästä'', som betyder "ha tillgång till något, ha möjlighet att göra något (som är kul)" men också "undslippa" (beroende på hur objektet kasusböjs). Jämför dock även (äldre) allmänsvenska uttryck som ''slippa in/ut/till/ifrån''. Förbryllande i en mening som ''"Några medlemmar kom till mötet, andra ringde och sa att de inte slipper"''.<BR>Notera att i rikssvenska dialekter uttalas ofta både obetonat "att" och "och" närmast identiskt som [ɔ]/[o].
|-
|"tuta" eller "tutta"||"sova"||
|-
|"tutt"||"napp"||som i meningen ''"Om barnen skriker får mammorna ta fram tuttarna"''.
|-
|"jag kommer nog"||"jag kommer (helt säkert)"||''nog'' motsvarar här finskans ''kyllä'': ''kyllä minä tulen''
|-
|"jag söker barnen på dagis"<br>"Jag söker barnen från dagis"||"jag hämtar barnen på dagis"||främst i södra Finland, och en känd s.k. "icke godkänd" [[finlandism]]. Jfr isländskans ''sækja'' med betydelsen "hämta", liksom finskans "hakea", som kan betyda både söka och hämta.
|-
|"jag hämtar blommor"||"jag har med mig blommor"||''Hämta'' i Sverige: "gå någonstans och ha något med sig tillbaka", i Finland (regionalt): "gå någonstans och ha något med sig dit"
|-
|"gummi"||"sudd"||vardagsord för suddgummi, inte preventivmedel
|-
|"inkompetent sökande"||"obehörig sökande"||om jobbsökande utan de rätta formella kvalifikationerna – eftersom finskans ''pätevä'' betyder både 'formellt behörig' och 'duglig, kapabel' (utan den subjektiva värdering som ligger i ''kompetent'')
|-
|"nästa lördag"||"(nu) på lördag"||jfr finskans ''ensi lauantaina''
|-
|"senaste lördag"<br>"förra lördagen"||"i lördags"||jfr finskans ''viime lauantaina''
|-
|"riktigt"||även "egentligen"||Ex. ''"Hur är det nu riktigt?"'' (logisk motsats till ''inte riktigt'')
|-
|"ännu"||även "mer", "(en sak) till"||Ex. ''"Det var ännu någo jag sku säga..."'' (analogt med även rikssvenska uttryck som ''ännu en'', ''ännu fler'')
|-
|"nå"||uttrycker inte otålighet eller irritation, utan är bara ett insticksord (såsom finns i många dialekter och språk) för att ta sats inför en replik. Liksom i äldre rikssvenska kan man inleda en fråga med det – men lika gärna en påståendesats.||Ex. ''"-Nå, hur många barn har du?" "-Nå, jag har fyra."''<br> Finskan har samma bruk (av ''no''), men det förekommer också på liknande sätt i danska (jfr även engelskans ''well'' eller spanskans ''bueno'').
|}

Det bör påpekas att de flesta särskiljande uttrycken hör till finlandssvenskt talspråk, att inte alla går hem i hela [[Svenskfinland]] och att många finlandssvenskar vet att följa den standardsvenska normen åtminstone när de skriver eller talar med rikssvenskar. Ganska få finlandismer är generella i meningen att alla finlandssvenskar har dem i sitt språkbruk. Rikssvenskan är nog bekant för många i Finland, via TV eller annan språkkontakt, för att inte missförstånden ska bli allvarliga. Många särfinlandssvenska uttryck har uppstått genom påverkan från finska, men många andra är gamla allmänsvenska ord och uttryck, ärvda eller lånade, som har ändrat betydelse (t.ex. ''semla'') eller fallit ur bruk i Sverige. Detta är ett vanligt fenomen i små språkliga utkantsområden som har varit mer eller mindre isolerade från centrum en tid – i Norden har vi ett mycket mer utpräglat exempel i [[isländska]]n.<br>
I tabellen nedan är de finska ord som anförs inte alltid direkta förebilder, långivare, men de kan i varje fall ha verkat konserverande, fått det finlandssvenska uttrycket att leva kvar och spridas:

{| class="wikitable sortable"
! Finlandssvenska !! Rikssvenska !! Kommentar
|-
|aj jo!||javisst ja!||Antagligen från finskans ''ai niin!'' för att uttrycka plötslig hågkomst eller medgivande av glömska
|-
|aktersparkare<ref name = Svenskayle>{{Webbref |url=http://svenska.yle.fi/artikel/2015/10/24/hbl-nakupelle-finaste-finlandismen|titel=Hbl: Nakupelle finaste finlandismen|hämtdatum=2015-10-24  |efternamn=Johansson |förnamn=Katja |år=2015 |månad=oktober |format=html |verk= |utgivare=Svenska Yle |sid= |språk=svenska |doi= |arkivurl= |arkivdatum= |citat= |ref= }}</ref>||aktersnurra||
|-
|allt ännu||fortfarande, alltjämt||på vårdad finlandssvenska används exakt samma ord som i Sverige.
|-
|andelshandel||kooperation||
|-
|arbus||vattenmelon||från ryskans ''arbuz''<ref>{{webbref |url=http://www.kotus.fi/index.phtml?l=sv&s=1391 |titel=Arkiverade kopian |hämtdatum=2010-02-03 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20100125225808/http://www.kotus.fi/index.phtml?l=sv |arkivdatum=2010-01-25 }}</ref><ref>{{runeberg.org|nfba|0756.html Arbus}}</ref>
|-
|brakel<ref name = Svenskayle />||sly, snårskog||
|-
|batteri||värmeelement||På vårdad finlandssvenska ''radiator''. För övrigt exakt samma betydelse som i Sverige. Ett bilbatteri däremot kallas på finlandssvenska fortfarande för ''ackumulator''.
|-
|batting<ref>{{Webbref|titel=Skåla vasarna med batting - Institutet för de inhemska språken|url=https://www.sprakinstitutet.fi/sv/publikationer/sprakspalter/reuters_rutor_1986_2013/1993/skala_vasarna_med_batting|verk=Institutet för de inhemska språken|hämtdatum=2019-07-15|språk=svenska}}</ref>
|—
|sågat virke större än bräda, t.ex. 50 x 100 mm. Antingen från engelskans ''batten'' eller nederländskans ''batting''. 
|-
|Brandmur
|Brandvägg
|
|-
|brännboll||—||Eftersom det rikssvenska bollspelet brännboll liknar [[boboll]] (''pesäpallo'', finländsk nationalsport) brukar ordet i stället användas för andra slags bollekar för barn (på finska ''polttopallo''). I de nordligare delarna av Österbotten spelas under skolgymnastiken dock både boboll och brännboll. Då spelas brännboll med samma regler som i Sverige.
|-
|bygel||klädhängare||
|-
|byk
|tvätt (kläder)
|Från lågtyska. Ålderdomligt i rikssvenska, utanför fasta uttryck.
|-
|byka
|tvätta kläder
|
|-
|bykpinne/bykpojke
|klädnypa
|
|-
|cellträ||slagträ||
|-
|dabbig||fånig, dum||
|-
|dagvård||[[förskola]]||i Sverige förekommer "dagvård" understundom som en inofficiell synonym till [[daglig verksamhet]].
|-
|doka (korta vokaler)||supa||Slanguttryck
|-
|doku (korta vokaler)||suput, lodis||Böjning av ovanstående
|-
|don||arbete, arbetsplats||Se kommentaren för 'dona' nedan.
|-
|dona (långt o)||göra, arbeta||Från don = arbetsredskap. Ordet är slang, närmare bestämt [[helsingforsslang]]. (Orden finns även i vardaglig och dialektal rikssvenska, men avser då normalt inte förvärvsverksamhet.)
|-
|donare||arbetare||Se kommentaren för 'dona' ovan.
|-
|dynvar<ref name = Svenskayle />||örngott||
|-
|eftis||fritids||Barnomsorg i skolan ''efter'' skoldagens slut.
|-
|egnahemshus||villa||Termen ''egnahem'' är i bruk i Sverige för ett enbostadshus som bebos av ägaren<ref>[http://www.rikstermbanken.se/rtb/visaTermpost.html?id=161034 Definition av termen "egnahem" på Rikstermbankens webbplats] {{Wayback|url=http://www.rikstermbanken.se/rtb/visaTermpost.html?id=161034 |date=20201020073330 }} {{sv ikon}} Läst 20 mars 2012</ref>. Tysk term: ''Eigenheim'' och finsk term: ''omakotitalo''. Som i rikssvenska används en svag adjektivform (pluralform) även då man syftar på bara ett hus, i stället för det synbarligen mer korrekta "egethemshus".
|-
|farmare||jeans; även [[kombi]], herrgårdsvagn||När jeansen först lanserades i Sverige användes även uttrycket "farmarkalsonger"; detta ord försvann dock tämligen omgående
|-
|fastlagsbulle||semla||Används sällan i rikssvenska. Jmfr. "semla" nedan.
|-
|fiffikus<ref name = Svenskayle />||lustigkurre||antagligen från det tyska ordet ''Pfiffikus''
|-
|fillare||cykel||Slanguttryck använt i södra Finland. Kommer från [[fikonspråket]]s filociped-vekon (velociped), över kortuttrycket "filusare". ''Fillari'' förekommer också i slangbetonat finskt talspråk.
|-
|frontman||krigsveteran||det officiella ordet i Finland för en person som deltagit i fronttjänst (finska ''rintamamies'') under 1940-talets krig. I Sverige har samma ord börjat användas för ung. 'centralfigur': medial talesman, huvudsångare i popband o&nbsp;dyl.
|-
|fyllkaka||tårta (med fyllning)||finska ''täytekakku''
|-
|få muntur (taltur)||få en syl i vädret, få ordet||finska ''saada suunvuoro (puheenvuoro)''. Svenska avdelningen vid [[Institutet för de inhemska språken]] i Finland avråder bestämt från att använda orden ''muntur'' och ''taltur''<ref>[http://www.kotus.fi/?l=sv&s=1808 "Använd inte taltur", Institutet för de inhemska språken] {{Wayback|url=http://www.kotus.fi/?l=sv&s=1808 |date=20150514064153 }} {{sv ikon}} Läst 20 mars 2012</ref>.
|-
|glansbild<ref name = Svenskayle />||bokmärke||finska ''kiiltokuva''
|-
|grodpingla<ref name = Svenskayle />||grodyngel||
|-
|halare||overall||Även "överhalare", antagligen [[folketymologi]]sk förvrängning av overall. På finska haalarit.
|-
|handeln||butiken||Mer ålderdomligt i rikssvenska. Jfr finskans slangbegrepp ''handeli'' d.v.s. alltså Alko-butik (finländska motsvarigheten till Systembolaget)
|-
|hassa||slösa||finska: ''haaskata''
|-
|hopa||ro baklänges (i akterns riktning)||Från fornsvenska "hopa", få hästen att backa (rygga). Jfr finskans ''huovata'' "ro baklänges" (konsonanten -v- blir -p- i många böjningsformer, t.ex. imperativformen ''huopaa!'' "ro baklänges!")
|-
|hoppeligen<ref name = Svenskayle /> ||förhoppningsvis||
|-
|huskors||sorg eller lidande i hemmet; person i hemmet som plågar sin omgivning||"Nå, hur går'e med huskorse' då?" Ålderdomligt i rikssvenska.
|-
|hårdskiva||hårddisk||finska ''kiintolevy''
|-
|håsa (kort å)||skynda, jäkta||finska ''hosua''
|-
|i's||ids, orkar, kan, vill||(Från fornsvenska idha/idhas)"i's du?" orkar/kan du?; "i's int" låt bli. Jfr finskans ''viitsiä''&nbsp;=&nbsp;idas, orka, och ''älä viitsi''&nbsp;=&nbsp;låt bli.
|-
|julgubben||jultomten||
|-
|kamurka<ref name = Svenskayle />||skåp, förråd||
|-
|kaveri||polare||finska ''kaveri''
|-
|kiva – kivogare||kul – mer kul||finska: ''kiva – kivempi''. På vårdad rikssvenska och finlandssvenska: ''trevlig – trevligare''. 
|-
|krapula ''eller'' krabbis||baksmälla||från latinets ''crapula'': även finskan har ''krapula''.
|-
|kulu / kulumulu<ref>{{Bokref|efternamn=Cantell|förnamn=Ilse|titel=Finlandssvensk ordbok reviderad|datum=|hämtdatum=17/12-2020|år=2009|sid=289|url=file:///home/chronos/u-76125e509585c84b1075765f25e8f580db877005/MyFiles/Downloads/18455-Artikeltekst-42086-1-10-20141028%20(1).pdf}}</ref>
|gulle
|från finskans ''kullanmuru.'' 
|-
|kännspak<ref name = Svenskayle />||karaktäristisk||
|-
|lavabränd<ref name = Svenskayle /> ||nedlåtande om originellt personlighetsdrag||
|-
|lavoar||tvättställ||franska ''lavoir'' (även i äldre rikssvenska)
|-
|lämna||bli (kvar)||Ren österbottnisk dialekt, som inte används i bildat språk.
|-
|länk||joggingrunda||finska ''lenkki''
|-
|lunta||fuska||Från substantivet "lunta", bok, se efter i boken
|-
|lättrafikled||gång- och cykelbana||finska ''kevyen liikenteen väylä''
|-
|maila||racket, (hockey)klubba, slagträ, bollträ||Finskans ''maila'' är en generisk term för slagträn, spelklubbor, racketar och liknande. Finlandssvenskan har lånat in ordet, eftersom svenskan saknar en allmänt tillämpbar benämning på alla spelredskap man håller i handen. 
|-
|markera||räcka upp handen||Även på danska får skolbarnen lära sig att ''markere''.
|-
|minnespinne / minnessticka||USB-minne||Ordet minnepinne används även i norskan.
|-
|mjölktölk<ref name = Svenskayle /> ||mjölktetra||Från finskans ''tölkki''.
|-
|(hur) mångte||vilken i ordningen||"Hur mångte snapsen är det?". Vilken snaps i ordningen är det/Hur många snapsar har du tagit? Jfr finskans ''kuinka mones?'', ''monesko?''
|-
|mössöron<ref name = Svenskayle /> ||nyutsprungna björklöv||
|-
|nakupelle<ref name = Svenskayle />||naken, näck||
|-
|paff||papp||finska ''pahvi''
|-
|paja<ref name = Svenskayle /> ||smeka||"Paja katten".  Finska ''paijata''
|-
|parktant||kvinnlig lekledare i parker||finska ''puistotäti''
|-
|ped; peda ||cykel; cykla||I  dialekter. Från ''velociped''
|-
|pikuliten<ref name = Svenskayle /> ||väldigt liten||från finska ''pikku'' = liten
|-
|poro (korta å), kaffeporo||kaffesump||från det gamla svenska dialektordet ''parer'' (bottensats vid bl.a. ystning). På finska: ''poro'' <ref>[https://runeberg.org/dialektl/0525.html Om ordet ”parer” (poro) på Svenskt dialektlexikon] {{sv ikon}} Läst 31 mars 2012.</ref>.
|-
|poligubbe (kort o) ||suput, lodis||från finska ''puliukko'', av att alkoholister avskilde spriten ur polityr
|-
|påta (kort å), pota (kort o)||peta||
|-
|rar||försiktig||även en rikssvensk tolkning av ordet, men ses enbart i korsord och liknande
|-
|remont||renovering, sanering||av ryska ''remont''
|-
|rojsig<ref name = Svenskayle />||vild, bråkig||
|-
|rosk||skräp||finska ''roska'' (från fornsvenskans ''rosk'')
|-
|roskis
|soptunna, skräpkorg, papperskorg
|ordet används för alla kärl avsedda för avfall, vid sortering kan man precisera, t.ex. pappersroskis. Från finska ''roskis.''
|-
|rådda||ställa till det, skräpa ned||
|-
|råddigt||rörigt||
|-
|semla||ljus vetebulle, småfranska, fralla||Sydtyska (österrikiska) ''Semmel''; finskans ''sämpylä'' verkar taget från den äldre svenska formen ''sembla''. Det man i större delen av Sverige menar med "[[semla]]" heter på finlandssvenska "fastlagsbulle". En "grahamsemla" är gjord av fullkornsmjöl.
|-
|simma||bada||Simma används både i idrottssammanhang och för lek. Bada görs endast i badkar och bastu. Jfr finskan ''uida'' = simma eller bada i naturen, ''kylpeä'' = bada i badkar eller i badinrättningar
|-
|simstrand||badstrand||finska ''uimaranta''
|-
|skumvin||mousserande vin, skumpa ||finska ''kuohuviini'' (jfr tyskans ''Schaumwein'')
|-
|skrapabulla<ref name = Svenskayle />||sladdbarn||den sista bullen, det sista hopskrapet av degen. ''Skrapa''- uttalas kortstavigt.
|-
|skrinna||åka skridskor||sägs sällan i Sverige numera; äldre slang
|-
|skyddsväg||övergångsställe||Vedertagen benämning i trafiksammanhang, av finskans ''suojatie''. Används i officiell lagtext.
|-
|skyma|| ||En anklagelse: "Sluta skyma!" till någon som till exempel äter mannagrynsgröt och därvid endast skrapar av det tunna, goda lagret av sylt eller kanel och socker i syfte att genast ta mer.
|-
|skönskrinning||konståkning||fi ''kaunoluistelu''; dock anses även i Finland konståkning vara en mer korrekt term<ref>{{webbref |url=http://www.mediesprak.fi/sprakrad.aspx?id=180%23.ViezG-LLfK5 |titel=Konståkning |arkivurl=http://archive.is/2015.10.21-154538/http://www.mediesprak.fi/sprakrad.aspx?id=180%23.ViezG-LLfK5 |arkivdatum=2015-10-21 |utgivare=mediesprak.fi}}</ref>
|-
|slattrig||slapp||(Jfr sladdrig)
|-
|småkusin||tremänning, syssling||möjligen finska ''pikkuserkku''
|-
|sprakasticka/sprakelsticka<ref name = Svenskayle /> (korta vokaler)||tomtebloss||
|-
|stobakoff<ref name = Svenskayle />||bufflig person|| Från dialektala ''ståbak'', "drummel", med skämtsam pseudorysk -off-ändelse. Första ledet möjligen från äldre ''ståbak'', "betjänt" (någon som står bakom).
|-
|stritta<ref name = Svenskayle />||stänka||
|-
|stöpsel||stickpropp, -kontakt||över ryska Штепсель, (''sjtepsel<nowiki>'</nowiki>'') troligen från tyskans ''Stöpsel''
|-
|svirvla||fiska med kastspö (d.v.s. svirvelspö)||
|-
|söndra||ha sönder||Ålderdomligt i rikssvenska, jfr. "söndra och härska"
|-
|ta ont||göra ont||Även "ta sjukt".
|-
|tambur||hall (i bostad)||har nästan fallit ur bruk i Sverige
|-
|talko (-å)||taklag (som i taklagsfest) ||finska ''talkoot,',se:[[talko]]
|-
|tassig<ref name = Svenskayle />||tokig, fånig||Eventuell koppling till snarlika sydsvenska ''tossig'', ursprungligen "klumpig"
|-
|tidennan||där (borta)||Ordet är österbottnisk dialekt, som inte accepteras i skriftspråket.
|-
|trotta (kort å)||pilla in, tränga samman
|-
|(på) tumis<ref name = Svenskayle />||(på) tumanhand||
|-
|tupp||(ute)dass, toa||
|-
|täckas||töras (=&nbsp;tordas), ha mage att||"Jag täcks inte göra så". Jmfr svenskans "täcka könet" och "otäck"
|-
|tränopickor||små utslag på fötter eller händer||finska ''pikku'' = liten.
|-
|underslev||fusk (vid prov i skolan)|| från tyska: ''Unterschleif''. Ordet är i rikssvenskan en föråldrad juridisk benämning på [[förskingring]] och [[trolöshet mot huvudman]]
|-
|verrare/verkkare||träningsoverall||från finska ''verryttelypuku (verrarit/verkkarit)''
|-
|vessa||toalett||finska ''vessa''. Om man är nödig säger man att man har "vessabrått".
|-
|vilsoped||cykel||Skämtsam förvrängning av velociped, ett ord som knappast används i rikssvenskan längre
|-
|villa||sommarstuga||I Österbotten; i södra Finland är ordet villa mer sällsynt och syftar oftast på ett stort och pompöst friliggande enfamiljshus. Ordet kommer från latinet via en betydelseglidning i mexikansk spanska.
|-
|vinden||övervåningen||
|-
|voj, voj!||ack! o! - oj, oj!||
|-
|åsnebrygga<ref name = Svenskayle />||något omständlig övergång från ett tema till ett annat||finska ''aasinsilta'' = åsnebrygga, ursprungligen lat. ''pons asinorum''
|-
|ämbar||hink|| från [[lågtyska]] (liksom "hink", f&nbsp;ö); anses i Sverige ålderdomligt eller dialektalt
|-
|ölkorg||ölback||
|-
|örfil||kanelbulle|| från finska 'korvapuusti', ordet syftar på både slaget på örat samt kanelbullen.
|-
|}

I någon mån följer finlandssvenskan samma [[Språkrensning|puristiska]] tendens som finskan, nämligen att man hellre gör egna ord än lånar in ord från främmande språk. Man säger ''t-skjorta'' hellre än ''[[t-shirt]]'', ''överhalare'' hellre än ''[[overall]]''. Frasen ''sist och slutligen'' har samma betydelse som rikssvenskans danska lån ''til syvende og sidst''. Finlandssvenskarna har även ett svenskt ord för ''pommes frites'': "fransk potatis" eller "franskisar" (från engelska ''french fries'' via finska ''ranskanperunat''), medan man i Sverige använder det franska uttrycket. (Orden ''frittar'', ''pommar'' är sällsynta).

Finlandssvenskan har också flera säregna idiomatiska uttryck, till exempel "lyfta katten på bordet" (=&nbsp;"tala klarspråk", från finskans ''nostaa kissa pöydälle''), "acceptera något med långa tänder" (d.v.s. motvilligt, från finskans ''pitkin hampain'') och "(vi har) så det understa ruttnar" (=&nbsp;"(vi har) så det räcker och blir över").

Till de grammatiska olikheterna mot [[sverigesvenska]]n hör pluralböjningen av ''flera'' som ''flere'' ("vi har flere exempel på det"), som även rikssvenskan hade långt in på 1800-talet, och ett extra ''att'', som ofta sätts in i meningar, liksom för att reparera en [[satsfläta]] – "Den mannen tror jag inte att kommer hit i kväll"; "Det tycker jag att är bra". Vidare att många alltjämt uttalar "de" och "dem" som de skrivs – även om det östmellansvenska uttalet "dom" för båda vinner mark (liksom i Skåne).

Det finns också flera ord och uttryck i rikssvenskan som används sällan eller inte alls i finlandssvenska. Nedan några exempel:

{| class="wikitable sortable"
! Rikssvenska !! Finlandssvenska !! Kommentar
|-
|basta||bada bastu||på finska finns verbet ''saunoa'', men frasen ''käydä saunassa'', 'gå i bastu', är vanligare
|-
|byggmästare || entreprenör||på finlandssvenska betyder byggmästare enbart "byggnadstekniker" med ansvar för ett visst arbetslag
|-
|}

==Dialekter==
{{källor avsnitt|datum=2023-11}}
[[Fil:Svenska dialekter i Finland.svg|miniatyr|Finlandssvenska dialekter.]]
[[Fil:Audio files in Finland Swedish dialects on map 2023.png|miniatyr|[https://wikimap.toolforge.org/?cluster=false&cat=Audio%20files%20in%20Finland%20Swedish%20dialects&subcats=true Lyssna på dialekters ljudprov på karta]]]
De finlandssvenska dialekterna räknas till de [[östsvenska mål]]en.

Svenskan som talas i Finland kan grovt delas in i å ena sidan finlandssvenskt riksspråk (av finlandssvenskar ofta kallad ''högsvenska,'' en term som språkvetare dock inte använder) och å andra sidan en mängd dialekter, vars svårighetsgrad varierar mycket stort. Dialekterna tillhör den [[östsvenska mål|östsvenska gruppen]]; på rikssvensk sida har de mest gemensamt med de [[Norrländska mål|norrländska]]. De brukar i sin tur delas in i fyra mindre grupper: [[österbottniska]], [[åländska]], [[åboländska]] (talas i Åbolands skärgård, mellan Åland och fastlandet) och [[nyländska]]. Huvudgrupperna delas ytterligare in i norra, mellersta och södra Österbotten; västra och östra Åland; västra och östra Åboland samt västra, mellersta och östra Nyland. Dialekterna är mest traditionella i Österbotten, östra Nyland och delar av den åboländska skärgården, medan Åland och västra och mellersta Nyland har genomgått en ansenlig dialektutjämning. I t.ex. Österbotten är det ännu helt normalt att dialekterna varierar inte bara på landskapsnivå eller kommunnivå, utan även mellan olika byar. Två grannbyar kan sålunda ha tydligt olika dialekter. Man kan även i stor utsträckning ute på landsbygden använda sin traditionella dialekt t.ex. i skolan, i affären, i banken och vid kontakt med kommunen. Helt normalt är också att även små barn talar en traditionell och för utomstående svårförståelig dialekt.

Man kan fråga sig varför de finlandssvenska dialekterna av i dag i medeltal är mer traditionella än de svenska dialekterna i Sverige. En förklaring är antagligen den obligatoriska folkskolans uppkomst. I Sverige blev det obligatoriskt med en skola i varje kommun (socken) redan 1842, och systemet blev allmänt under 1850-talet. I Finland däremot infördes folkskolan år 1866 men blev obligatorisk först 1921. Lärarna, åtminstone i vissa skolor, spred aktivt standardspråket till sina elever och förmedlade en starkt negativ syn på barnens dialekter. Denna press på övergång mot standardspråket kom alltså igång mycket senare i Finland. En annan faktor att beakta kan vara urbaniseringen, som kom igång på allvar väsentligt senare i Finland än i Sverige.

Det finlandssvenska riksspråket har utvecklats i fältet mellan riksspråket i Sverige (som, väl att märka, inte representerar någon "ursprunglig" svenska utan självt är en blandning av olika dialektdrag) och svenska dialekter i Finland. Därför påminner den moderna riksfinlandssvenskan mycket om rikssvenskan, men har även drag som kan spåras tillbaka till dialekterna.

De lantliga dialekterna kännetecknas visserligen av systematiska skillnader jämfört med flertalet rikssvenska dialekter, men uppvisar också stora variationer sinsemellan. I [[Svenska Österbotten|Österbotten]]s kustområde, där det finns cirka 100&nbsp;000 finlandssvenskar, är dialekterna starkast. Många likheter finns med till exempel västerbottniska mål som [[pitemål]] eller [[skelleftemål]], [[gutamål]] och [[jamtska]] i Sverige.

Den mest kända dialekten i [[österbottniska]]n är [[Närpes]]-dialekten, men också de flesta andra dialekterna i Österbotten kan kännas svårförståeliga för utomstående. Gemensamt för de flesta österbottniska dialekterna, liksom med många andra av de östsvenska, är att de så kallade primära [[diftong]]erna (-ai, -öy, -au) kvarstår, liksom i [[isländska]]n, skelleftemålet och vissa former av [[norska]]. Orden "hem", "hö" och "rönn" kan sålunda på många håll i Svenskfinland uttalas "heim", "höi" och "röun". I många dialekter finns dessutom yngre, s.k. sekundära diftonger, som gör att ord som "bok", "väg", "våg", "hög", "ut" kan uttalas "båok", "vieg", "voåg", "huög" och "iot", vilket ytterligare kan öka förvirringen hos ovana lyssnare. I stora delar av Svenskfinland (utom i södra Österbotten, på Åland, delar av Åboland och i östra Nyland), används även det s.k. europeiska u-ljudet. Det betyder att u uttalas som o (o som i standardsvenskans orm), som i t.ex. "hond" (hund), "opp" (upp) och "onjifäär" (ungefär). Språkhistoriker tror att detta drag tidigare har använts i alla germanska språk, finns ännu t.ex. i tyska och i danska. En del dialekter har dessutom bevarat ett gammalt a i ord som t.ex. gaa (gå), hald (hålla) och lang (lång).

Konsonantuttal som är mycket vanliga i Österbotten är t.ex. de gamla konsonantkombinationerna "ld", "mb" och "ngg" som bevarats t.ex. i orden "kaald" (kall), "damb" (damm) och "sångg" med hörbart g efter ng-ljudet (sång). Den tidigare (även standardsvenska) konsonantkombinationen hv lever kvar i Närpes samt hos en del talare i Åboland och i östra Nyland med uttalet kv, som t.ex. i orden "kva" (vad), "kviit" (vit) och "kviil" (vila). Ett gemensamt drag med norra Sverige är det tjocka l-ljudet (kakuminalt l), som används i de flesta österbottniska dialekterna utom längst i norr, samt hos en del talare i Åboland och på Åland. Ibland kan detta tjocka l-ljud ersättas i standardsvenskan med -rd, t.ex. i "båol" (bord) och "jåol" (jord), medan det ibland är ett uttal för enbart l. Dialekterna har regler för när "vanligt", s.k. tunt l ska användas, och när man bör ha tjockt l. ALLA l-ljud uttalas sålunda inte tjockt. Ett gemensamt drag med många talare i norra Sverige är också den s.k. [[Norrländsk förmjukning|norrländska förmjukningen]], som i Finland används i Österbotten<ref>{{Webbref|titel=Österbottens svenska dialekter - Uppslagsverk - NE.se|url=https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/%C3%B6sterbottens-svenska-dialekter|verk=www.ne.se|hämtdatum=2022-04-08|författare=Lars-Erik Edlund}}</ref> samt av en del talare i Åboland och i Nyland. Det innebär att g och k framför främre vokal förmjukas inne i ord, som t.ex. "veejin" (vägen), "saatjin" (saken) och "bettjin" (bäcken). I standardsvenskan sker denna förmjukning enbart i början av en betonad stavelse, som t.ex. i "tjööket" (köket) och "jeenast" (genast). I ett fåtal dialekter i Åboland och östra Nyland används ingen förmjukning alls av vissa talare, som t.ex. "kyrka" (med k-ljud även i början av ordet). Detta menar man är ett mycket gammalt drag som tidigare har varit allmänt inom svenska språket. Lika gammalt ser man uttalet med t i ord som t.ex. "tu" eller "tö" (du), "tå" (då) och "täär" (där). Uttalet med t kombineras med d så att t-form används om ordet betonas, medan d-formen ses som obetonad. Detta drag används numera främst i Österbotten och i Åboland.

Mycket vanligt i alla finlandssvenska dialekter, även i städerna, är den s.k. apokopen. Det innebär att obetonade vokaler i slutet av ord tenderar att falla bort i uttalet. Jfr t.ex. "int" (inte), "mamm" (mamma), "kast" (kasta) och "byggd" (byggde). Några dialekter har dessutom apokope i t.ex. "flikk" (flicka) och "bakk" (backe). Främst i Nyland, stora delar av Åboland samt norra Österbotten finns även s.k. synkope. Det betyder att en obetonad vokal i en ändelse kan falla bort, t.ex. "biln" (bilen), "stoln" (stolen). I Österbotten sker detta med substantiv som är eller tidigare har varit maskulina (se grammatiskt genus nedan), medan man i södra Finland numera kan använda synkope vid såväl traditionellt maskulina som traditionellt feminina substantiv. Synkopen har i dessa mer utjämnade dialekter fått status som dialektmarkör.

Det finns vidare tre grammatiska [[Genus (språkvetenskap)|genus]], nämligen "han", "hon" och "det" (som ofta uttalas "he"), liksom ännu även i några dialekter i Sverige, samt i norskan och isländskan. Det här betyder i praktiken att t.ex. "stolen" eller "backen" omtalas som "han", medan t.ex. "sången" eller "klockan" kan omtalas som "hon". Ord som "bordet" eller "ögat" omtalas som "he" eller "det". Kongruens enligt grammatiskt genus kan också finnas på andra pronomen, så att det kan vara skillnad på t.ex. "menn papp" (min pappa, maskulinum), "miin mamm" (min mamma, femininum) och "mett baan" (mitt barn, neutrum). I några dialekter kongruerar även adjektiv enligt tregenussystemet. Standardsvenskan har numera endast två grammatiska genus: "den" och "det", som har uppkommit så att de maskulina och feminina substantiven har smultit ihop till en enda grupp (t.ex. stolen, klockan), medan neutrerna fortfarande är neutrer (t.ex. bordet). Tregenussystemet lever numera kvar mest i [[Svenska Österbotten|Österbotten]], medan vissa rester kan finnas i [[Åboland]], [[Nyland]] och på [[Åland]].

I Österbotten används komparativändelserna -an och -är, t.ex. i orden "starkan" (starkare) och "lenggär" (längre). Ett typiskt sätt att bilda substantiv av verb är med hjälp av suffixet -as, t.ex. i "leesas" (läsning), "måålas" (målande). Bestämd form används oftare än i standardsvenskan, t.ex. "kåok fistjin" (koka fisk) eller "e ji såolen i daa" (det är soligt i dag).

Finlandssvenska dialekter innehåller även ord som inte längre finns i standardsvenskan – liksom nybildningar som inte har spritt sig dit.

I den nutida standardsvenskan finns enbart en stavelselängd, nämligen lång stavelse. Det här betyder att i en stavelse måste antingen vokalen eller konsonanten alltid vara lång, t.ex. "hat" (lång vokal) eller "hatt" (lång konsonant). I de flesta finlandssvenska dialekterna finns också möjligheten att både vokalen och konsonanten uttalas kort (kallas kortstavighet), t.ex. i ordet "viko" (vecka, men såväl vokalen som konsonanten uttalas kort). Dessutom har en del dialekter s.k. överlånga stavelser, vilket betyder att såväl vokalen som konsonanten i en stavelse kan vara långa, t.ex. i ordet "siitt" (sett, från verbet se, men såväl vokalen som konsonanten uttalas långt). Kortstavighet och överlånga stavelser var tidigare allmänna också i dialekter i Sverige, men är numera mycket ovanliga där.

==Ortnamn==
{{källor avsnitt|datum=2023-11}}
[[Fil:Helsinki municipal border sign 2018.jpg|miniatyr|Helsingfors stads gräns med en tvåspråkig skylt.]]
Kommunerna i Finland delas in i finskspråkiga, svenskspråkiga och tvåspråkiga. I många tvåspråkiga och i en del enspråkiga kommuner finns ortnamn på båda språken.

De flesta svenska ortnamnen i Finland skulle kunna tänkas vara gångbara också i [[Sverige]] (till exempel [[Helsingfors]], Söderkulla, [[Korsnäs]] osv.), men många har en karakteristisk finländsk klang. Dessa namn kan till och med vara svåra att uttala för rikssvenskar, eller också kan en rikssvensk inte anse att namnet skulle vara svenska över huvud taget. Orsakerna till detta fenomen är i många fall följande:
*Finska ortnamn har omskrivits i en form som bättre passar det finlandssvenska uttalet, ex.: Artukainen – ''[[Artukais]]'', Uurainen – ''[[Urais]]'', Kesälahti – ''[[Kesälax]]'', Himanka – ''[[Himango]]''.
*De ursprungliga svenska ortnamnen är kraftigt dialektala eller klingar gammalmodigt, ex.: ''[[Eugmo]]'', ''[[Jöusan]]'', ''[[Hyppeis]]'', ''[[Keistiö]]''. Vissa sådana namn grundar sig även på tidiga finska ortnamn.
*(i uttalet:) De svenska ortnamnen har för finlandssvenskan typisk kort vokal på första stavelsen, ex.: ''[[Skrakaby]]'', ''[[Karabacka]]'', ''Hanaholmen'', ''[[Masaby]]''. 

Särskilt i [[Svenska Österbotten]], men även i övrigt på landsbygden i [[Svenskfinland]], är det vanligt med karaktäristiskt finlandssvenska och dialektala ortnamn, som inte skulle vara möjliga i Sverige – vars dialektala ortnamn är på andra dialekter.

Ett litet antal svenska ortnamn i finska Finland är så speciella, att de låter underligt till och med för finlandssvenskar – till exempel ''[[Pungalaitio]]'', ''[[Bräkylä]]'', ''[[Uguniemi]]'', ''[[Filpula]]'' och ''[[Frantsila]]''. Dessa är i regel tagna nästan direkt från finskan och litet egenartade även där.

==Juridisk och social status==
{{Huvudartikel|Språk i Finland}}
[[Fil:Languages of Finnish municipalities (2016).svg|stående|miniatyr|{{legend|#EEEEC1|Enspråkigt finska}}
{{legend|#37ABC8|Tvåspråkiga, finska majoritetsspråk, svenska minoritetspråk}}
{{legend|#0055D4|Tvåspråkiga, svenska majoritetsspråk, finska minoritetspråk}}
{{legend|#000080|Enspråkigt svenska}}
{{legend|#800033|Tvåspråkiga, finska majoritetsspråk, samiska minoritetspråk}}]]
Svenska har tillsammans med [[finska]] [[grundlag]]senlig status som [[nationalspråk]] i [[Finland]]. Svenskans och finskans ställning regleras främst i språklagen, som dock inte gäller på det officiellt enspråkigt svenska [[Åland]]. År 2018 talade 5,23 % av Finlands befolkning svenska som modersmål enligt officiell statistik<ref name=":0" />.

Finska är ett [[finsk-ugriska språk|finskt-ugriskt språk]] och obesläktat med svenska. Begripligheten mellan språken är i praktiken nästan helt obefintlig utan studier och träning, även om det finns ett stort antal svenska lånord i finskan som underlättar inlärningen när de första språkstrukturella svårigheterna är avklarade. Dessa lånord inkluderar också relativt nya lån i till exempel den [[Stadin slangi|slang som talas i Helsingfors]].

Sedan den nioåriga grundskolan infördes på 1970-talet är, undantaget [[Åland]], det andra inhemska språket obligatoriskt ämne från sjunde klass. De flesta finlandssvenskar läser dock finska redan från tredje klass. Fram till 2004 var båda språken obligatoriska i [[studentexamen]], numera är endast provet i modersmålet obligatoriskt. Införandet av obligatorisk svenska var avsett att åtgärda den stadiga nedgången av antalet svensktalande och för att undvika att skapa stora språkklyftor inom befolkningen.
[[Fil:Ingå-Sjundeå gräns juni 2021 (cropped).jpg|miniatyr|Gränsen mellan de tvåspråkiga kommunerna [[Sjundeå]] och [[Ingå]]: Trafikskyltarna är både på finska och svenska. I Sjundeå, där majoriteten talar finska, är skyltarna först skrivna på finska. I Ingå är majoritetsspråket svenska, vilket återspeglas i att trafikskyltarna är skrivna på svenska först.]]
Finlandssvenskar som bor i finskdominerade städer, som [[Helsingfors]] och [[Åbo]], är i regel funktionellt tvåspråkiga, men det finns orter och städer, som [[Vasa]], [[Borgå]], [[Lovisa stad|Lovisa]], [[Raseborg]] ([[Ekenäs]] och [[Karis]]), [[Pargas]], [[Korsholm]] och [[Jakobstad]], där man i praktiken kan använda svenska i alla sammanhang. Alla sexton kommuner på Åland är enspråkigt svenskspråkiga, det vill säga administreras helt och uteslutande på svenska. [[Lista över svensk- och tvåspråkiga kommuner i Finland|49 kommuner har svenska som officiellt språk]], varav 33 är tvåspråkiga (15 med svenska som majoritetsspråk och 18 med finska som majoritetsspråk)<ref>{{Webbref|url=https://www.kommunforbundet.fi/sites/default/files/media/file/2017-02-svensk-och-tvasprakiga-kommuner_0.pdf|titel=Svensk- och tvåspråkiga kommuner|hämtdatum=29 oktober 2019|utgivare=Kommunförbundet}}</ref>.

Enligt språklagen av år 2003 delas alla de finländska offentliga myndigheterna in i finsk-, svensk- eller tvåspråkiga myndigheter. Enligt lagen: ''"Statsrådet skall bestämma att en kommun är tvåspråkig, om kommunen har både finskspråkiga och svenskspråkiga invånare och minoriteten utgör minst åtta procent av invånarna eller minst 3&nbsp;000 invånare. Statsrådet skall bestämma att en tvåspråkig kommun skall bli enspråkig, om minoriteten består av färre än 3&nbsp;000 invånare och minoritetens andel har sjunkit under sex procent. Om fullmäktige i en kommun begär det, kan statsrådet genom förordning bestämma att kommunen är tvåspråkig under följande tioårsperiod även om den annars skulle vara enspråkig." (...) "Texten på skyltar, trafikmärken och andra motsvarande anslag som riktar sig till allmänheten och som myndigheterna sätter upp i tvåspråkiga kommuner skall finnas på finska och svenska, om man inte enligt internationell praxis använder enbart ett utländskt språk."''

Enligt språklagen är myndigheten tvåspråkig om dess ämbetsdistrikt omfattar tvåspråkiga eller både finsk- och svenskspråkiga kommuner. Andra myndigheter är enspråkiga. I de tvåspråkiga myndigheterna och kommunerna är alla ämbetsmän skyldiga att ha skriftliga och muntliga kunskaper i båda språken. Till och med i enspråkiga myndigheterna måste ämbetsmän förstå också det språket som inte är myndighetens språk.<ref>{{webbref |titel=språkkunskapslagen, 6&nbsp;§ |url=http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/2003/20030424 |publdatum=06.06.2003 | hämtdatum=30.11.2007}}</ref> I&nbsp;kontakter med statliga myndigheter och tvåspråkiga kommunala myndigheter har var och en rätt att använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska. I enspråkiga myndigheter måste medborgarens språk användas om ärenden väcks av myndigheten och som direkt gäller grundläggande rättigheter för honom eller henne eller någon som är i hans eller hennes vård eller om myndigheten ålägger honom eller henne någon skyldighet.<ref>{{webbref |titel=språklagen, 10&nbsp;§ |url=http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/2003/20030423?search%5Btype%5D=pika&search%5Bpika%5D=%22R%C3%A4tten%20att%20anv%C3%A4nda%20finska%20och%20svenska%20hos%20myndigheterna%22#highlight1
|hämtdatum=30.11.2007 |publdatum=19.8.2005}}</ref>
==Litteratur==
Ett tidigt känt verk för information om finlandssvenskan torde vara [[Hugo Bergroth]]s bok ''Finlandssvenska''. Men även [[Elias Wessén]] skriver om dem i sin bok ''Våra Folkmål''. En liten men innehållsrik bok om både den högspråkliga finlandssvenskan och de svenska dialekterna i Finland samt förhållandet mellan de två, är ''Svenskan i Finland'' av [[Olav Ahlbäck]]. En bild av den moderna finlandssvenskan och dess problem får man genom språkvårdaren [[Mikael Reuter]]s skrifter, böckerna ''Reuters rutor'', ''Finlandssvensk ordbok, Så här ska det låta'' och på webbplatsen för [[Svenska språkbyrån]] vid [[Institutet för de inhemska språken]] i Finland.

''Finlandssvensk ordbok'' behandlar skillnader mellan finlandssvenska och rikssvenska ord, ur finländskt perspektiv.<ref>{{bokref | författare=Hällström-Reijonen, Charlotta af & Reuter, Mikael | år=2008 | titel= Finlandssvensk ordbok | utgivningsort=Helsingfors | utgivare=Schildt & Forskningscentralen för de inhemska språken | isbn=978-951-50-1749-9 | libris= }}</ref> ''[[Ordbok över Finlands svenska folkmål]]'' (hittills har fyra band utkommit) behandlar ordförrådet i de finlandssvenska dialekterna. Dialektordbokens avsnitt A–P finns numera också tillgängligt i elektronisk form.<ref>[http://kaino.kotus.fi/fo/ Ordbok över Finlands svenska folkmål.] Institutet för de inhemska språken.</ref>

==Se även==
*[[Lista över svensk- och tvåspråkiga kommuner i Finland]]

== Referenser ==
===Noter===
<references/>
===Källor===
* Hällström-Reijonen, Charlotta af (2012). [http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-10-7598-8 ''Finlandismer och språkvård från 1800-talet till i dag.'']
*[https://web.archive.org/web/20070930031612/http://www.kotus.fi/svenska Svenska språkbyrån vid Forskningscentralen för de inhemska språken i Finland]
*{{Tidskriftsref 
|författare= Christner Riad, Cecilia
|redaktör= 
|rubrik= Svenskan tynar i Finland
|url= 
|år= 2009
|tidskrift= Forskning & Framsteg
|volym= 
|utgivningsort= 
|utgivare= 
|nummer= nr. 2
|sid= 39–43
|hämtdatum= 
|id= 
}}

== Vidare läsning ==
===Skriftserien Svenska i Finland===
* {{SLS Q|Q114402064}}
* {{SLS Q|Q114402065}}
* {{SLS Q|Q114402066}}
* {{SLS Q|Q114402067}}
* {{SLS Q|Q114402437}}
* {{SLS Q|Q114402436}}

== Externa länkar ==
* {{wiktionary|Kategori:Svenska/Finlandssvenska}} (Lista över finlandssvenska ord)
** [https://wikimap.toolforge.org/?cluster=false&cat=Audio%20files%20in%20Finland%20Swedish%20dialects&subcats=true  Wikimedia Commons språkprov på karta] 
*[https://sls.finna.fi/Search/Results?view=map&filter%5B0%5D=~format%3A%220/Sound/%22&type=AllFields&limit=50&docid=323 Språkprov från inspelningar från Svenskfinland på karta vid sls.finna.fi]
*[http://swedia.ling.gu.se/ Svenska dialekter år 2000] från Sverige och Svenskfinland
* {{Commonscat WD}}
{{Svenska dialekter}}

[[Kategori:Finlands etnologi]]
[[Kategori:Svenska dialekter]]
[[Kategori:Finlandssvenska| ]]