Finnar
Finnar är en finsktalande språkgrupp, som i mera allmän betydelse identifierar sig med den finskspråkiga gruppen och kulturen. Huvuddelen av finnarna bor i Finland, där de utgör den övervägande majoriteten av invånarna. Det bor även finnar och ättlingar till dem utanför Finland, bland annat i Sverige (sverigefinnar, tornedalingar), Amerikas Förenta Stater (amerikafinnar), Norge (kväner, norgefinnar), Estland, Ryssland och Kanada (kanadafinnar). Finska språket hör till den finsk-ugriska språkfamiljen.
Finlands befolkning indelas huvudsakligen i två grupper på grundval av vilken språkgrupp personerna tillhör, finskspråkiga finnar och svenskspråkiga finlandssvenskar. Ordet finländare är ett samlingsbegrepp (hyperonym) för alla finska medborgare, utan hänsyn till språkgrupp[1][2].
Särskilt i norskan, men i någon mån även i de andra skandinaviska språken och särskilt dialektalt, kan ordet finnar användas om samer[3].
Finne var ett vanligt tillnamn i Sverige sedan medeltiden, för att markera identitet. I Stockholms stads skotteböcker från 1400- och 1500-talen förekommer många med namnet, exempelvis Simon Kirkesson Finne, skeppare, eller Per Finne, Stockholms fiskvräkare.[4] På medeltiden torde det svenska ordet finnar ha syftat på folket i Egentliga Finland (folket som också kallats suomer i historisk forskning), så länge som övriga folk i nuvarande Finland kallades tavaster och kareler[5].
Etymologisk förklaring av ordet "finnar"
I början på 1910-talet uppstod i Finland behov av att, på ett adekvat sätt, beteckna de olika språkgrupperna i landet. Begrepp som finne (finskt), finländare (finländskt) och finlandssvensk (finlandssvenskt) myntades, i deras nya betydelse, under denna tidsperiod. Dessförinnan hade termen finne använts om alla invånare i Finland[6].
Reservationer
I Sverige har en del av befolkningen inte klart för sig distinktionen finne–finländare, och därför används termerna av okunnighet ibland synonymt[2]. Också en del finlandssvenskar använder termerna i talspråket synonymt, men endast då minsta risk för missförstånd saknas. Sådant bruk räknas ändå som ovårdat talspråk.
Finnarnas genetiska ursprung
Ny genetisk forskning visar att finnarna, liksom övriga finsk-ugriska folken, är genetiskt nära de folk som talar indoeuropeiska språk[7].
Se även
- Kända finländare: Kategori:Finländare (genom efternamnet går det i stora drag att lista ut vilka av finländarna som är finnar).
- Svedjefinnar
- Voter
- Ingrer
- Kareler
- Finsk
- Språk i Finland
- Fennicism
- Fennomani
Referenser
Noter
- ^ ”TT-språket”. TT Nyhetsbyrån. http://info.tt.se/tt-spraket. Läst 25 januari 2015.
- ^ [a b] Reuter, Mikael (19 december 2006). ”Finländare”. Institutet för de inhemska språken. Arkiverad från originalet den 3 december 2013. https://web.archive.org/web/20131203013618/http://www.kotus.fi/?l=sv&s=1363. Läst 25 januari 2015..
- ^ Finne, Svenska Akademiens ordbok (1924), webbversion (svenska) Läst 25 januari 2015.
- ^ finne i Nationalencyklopedins nätupplaga.
- ^ Nordisk språkhistoria, Finska. Nordiska ministerrådet, webbredaktionen Arkiverad 22 december 2015 hämtat från the Wayback Machine. (svenska) Läst 25 januari 2015.
- ^ Olof Mustelin. Finlandssvensk – kring ett begrepps historia, Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet, vol. 511, 1983. (svenska)
- ^ Finnish genes, Finlands utrikesministerium. (engelska) Läst 25 januari 2015.
| ||||||||||||||||||