Kväner

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Platser som bebos av kväner i Nordnorge.

Kväner avser i vikingatida och medeltida källor människor som bodde i Kvänland, det vill säga området vid den nordligaste delen av Bottniska viken; i singularis är kvän manlig individ av detta folk.[1] Kväner är även benämning på finnar som alltsedan 1500-talet har bosatt sig i Nordnorge.[2]

De ursprungliga kvänerna betraktas idag ofta som föregångare till birkarlarna,[2] och var en jakt- och fiskekultur som befolkade nuvarande Nordnorge, Norrbotten, Västerbotten och Österbotten. Var de från början kom från och vilket språk de ursprungliga kvänerna talade är dock okänt, och har varit föremål för många akademiska dispyter, med flera sinsemellan helt olika teorier presenterade.[3][4]

Begreppet försvinner i slutet av medeltiden ur källorna, men används åter sedan åtminstone 1742 om den i huvudsak jordbrukande befolkningen i Troms fylke och Finnmarken i Nordnorge.[1]

Vi kan inte veta om den grupp som idag kallar sig kväner är direkta ättlingar till vikingatidens kväner eftersom en rad folkgrupper har verkat i och gjort anspråk på området under de århundraden som gått. Exempel är samer (inklusive kustsamer längst atlantkusten och jämtländska sydsamer) som övergått till jordbruk, den sälfiskande järnålderskultur som fanns i norra Norrlands kustland[5], skridfinnar, birkarlar, kareler och andra Novgorodbor, tavastlandbor, svedjefinnar som kom från Savolaks sedan 1500-talet, hälsingar och nordisktalande kolonisatörer.

Kväner i de äldsta skriftliga källorna[redigera | redigera wikitext]

Termen kvän är mycket gammal och omnämns i tidiga nordiska källor, där begreppet syftar på en befolkningsgrupp i norra Skandinavien. Den nordnorske resenären Ottar från Hålogaland från Tromsø beskriver på 890-talet e.kr. ett land benämnt Kvänland, norr ovan ödemarkerna, som sträckte sig åt söder på båda sidor av Bottenviken. Han skriver:

He sæde ðæt Norðmanna land wære swyþe lang & swyðe smæl. Eal þæt his man aþer oððe ettan oððe erian mæg, þæt lið wið ða sæ; & þæt is þeah on sumum stowum swyðe cludig, & licgað wilde moras wið eastan & wið uppon, emnlange þæm bynum lande. On þæm morum eardiað Finnas; & þæt byne land is easteweard bradost & symle swa norðor swa smælre. Eastewerd hit mæg bion syxtig mila brad oþþe hwene brædre; & middeweard þritig oððe bradre; & norðeweard, he cwæð, þær hit smalost wære, þæt hit mihte beon þreora mila brad to þæm more, & se mor syðþan, on sumum stowum swa brad swa man mæg on twam wucum oferferan, & on sumum stowum swa brad swa man mæg on syx dagum oferferan. Þonne is toemnes þæm lande suðeweardum, on oðre healfe þæs mores, Sweoland, oþ þæt land norðeweard; & toemnes þæm lande norðeweardum Cwena land. Þa Cwenas hergiað hwilum on ða Norðmen ofer ðone mor, hwilum þa Norðmen on hy. þær sint swiðe micle meras fersce geond þa moras, & berað þa Cwenas hyra scypu ofer land on ða meras & þanon hergiað on ða Norðmen; hy habbað swyðe lytle scypa & swyðe leohte….

nusvenska kan detta tolkas som:

Han sa att Nordmannalandet är mycket långt och mycket smalt. Allt som är lämpat vare sig som bete eller att odlas ligger längs havet men vissa delar är mycket leriga och längs östra sidan ligger vilda berg längs det odlade landet. På de bergen bor finnarna och det odlade landet är bredast åt öster och blir allt smalare mot norr. Åt öster kanske det är sextio mil brett och i mitten trettio mil eller mer och norrut, sa han, där det är smalast är det kanske tre mil brett till bergen. Och bergen är på en del håll så breda att man kan fara över dem på två veckor och på en del håll på sex dagar. Längs landet söderut, på andra sidan bergen, ligger Svealand och längs landet norrut Kvänland. Kvänerna härjar ibland nordmännen och ibland nordmännen dem. Där är stora sötvattenssjöar på andra sidan bergen och kvänerna bär sina skepp över land till sjöarna och härjar nordmännen, de har mycket små och mycket lätta skepp.[6]

I Egill Skalla-Grímssons saga, som utspelar sig mellan 860 och 990, omtalas även en kung vid namn Faravid, som regerade över kvänerna. Men historikerna vet föga om vilket/vilka språk de talade och vilken kulturtradition de tillhörde. Kvänerna firade Torreblot (Midvinterblot/januariblot) och offrade till guden Torre (Thor)[7].

Den svenske kungen Anund Emundsson dog enligt Adam av Bremen omkring år 1060-1070 under oklara omständigheter i samband med ett fälttåg mot "Terra feminarum" ("Kvinnornas land"), vilket sannolikt var en felaktig översättning av Kvenland.[8] Medeltida källor talar även om strider mellan kväner och kareler.

I slutet av 1150-talet skrev den isländske abboten Nikulás Bergsson att norrut från Värmland finns två Kvenland, som sträcker sig till norra Bjarmaland.[9]

I Olaus Magnus karta från första halvan av 1500-talet nämns kväner tillsammans med bergkarlar. Olaus Magnus placerar termen qvenas i gränstrakterna mellan Norge och Sverige i höjd med Västerbotten.

Jordanes skrev i sin Getica redan på 500-talet om de olika folken som bor i Scandza, dvs Skandinavien. I norr bor de saktmodiga finni som sägs ha sina jämlika i vinovilothi. Finni identifierades av språkforskaren Josef Svennung (1895-1985) med samer, men vilken folkgrupp vinovilothi tillhörde är helt okänt.[10]

Kvänernas historia under 1700-talet[redigera | redigera wikitext]

Själva beteckningen 'kväner' återkommer sedan senare, förutom i beskrivningar av de finsktalande i Norge, i beskrivningar av befolkningen i Tornedalen, Lannanmaa och Nordkalotten. Det finns bara en enda detaljerad beskrivning av kväner från äldre tid. I en rapport från 1742-45, av major Peter Schnitler, skildras kvänerna som en befolkningsgrupp bosatta i Tornedalen och Lannanmaa, samt i Nordnorge. Kvänerna i Nordnorge kom åtminstone till viss del från Lannanmaa och Tornedalen: De saakaldede Qvaener ere fra Sverrigs Torne-Lapland og Storfinland hid overkomne Svenske Bönder..., skriver Schnitler.

Från Sverige kom även andra folkgrupper, exempelvis fattiga samer som lämnade rendriften och började med jordbruk i Nordnorge.

Kvänernas historia sammanhänger delvis med sjösamernas som bodde vid fjordarna i Nordnorge: Finner, enten ved Söe-Siden, eller til Fieldz, hvortil kan regnes de saa kaldede Qvaenere, eller Svenske Bönder fra Kimi- og Torne- Lapland, item Storfinland.

Sjösamerna blev tidligt förnorskade och förlorade sitt ursprungliga språk. De levde på samme sätt som norrmännen, som jordbrukare och fiskare, och därav kan dessa grupper likställas, menade Schnitler.

Dessutom fanns det andra grupper av kväner bosatta i Nordnorge som i viss mån var jordbrukare och en grupp kväner från Lannanmaa och Tornedalen som idkade handel med kväner, sjösamer, samer, norrmän och finnar i Nordnorge. Dessa benämns stundtals som borgare från Torneå: Qvaener, eller Torne-Borgere. Man hade bl a en återkommande Kvänmarknad fyra veckor efter jul där Torne-kvänerna kom och sålde varor: Disse Finner og Qvaener fra Sverrig ere for Landet meget nyttige.

Kväner torde möjligen vara den beteckning som norrmän gav den finsktalande gruppen i Norge, eftersom beteckningen kvän inte tycks förekomma i svenska källor annat än i Olaus Magnus karta. Som en följd av assimileringspolitiken i Norge blev beteckningen kvän med tiden pejorativ och är fortfarande nedlåtande för en del kväner i Norge. Möjligen är en etnonym som kvänerna har använt om sig själva kainulainen, ett ord som fortfarande sporadiskt förekommer i kvänområdets folkliga traditioner. Därav namnet kainun kieli.[källa behövs]

Kväner i modern tid[redigera | redigera wikitext]

Kveenimaan flaku

Mindre grupper i Kiruna och Gällivare kommuner har sedan i slutet av 1990-talet börjat kalla sig för kväner. Kvenlandsförbundet (grundat 1999) säger sig vara en gemensam organisation för Norges kväner samt Sveriges och Finlands tornedalingar (i Tornedalen) och lantalaiset (i Kiruna/Gällivare), och kallar alla de grupperna för kväner.[11] Den främsta frågan Kvenlandsförbundet driver är att gruppen ska få status som ursprungsbefolkning, och att deras markrättigheter och rätt till självstyre därmed inte ska vara underställda samernas rättigheter i Norge (och i Sverige om regeringen accepterar Konventionen om ursprungsfolk och stamfolk).

De norska kvänernas språk[redigera | redigera wikitext]

Det språk som den folkgrupp i Norge som idag kallas för kväner talar, kvänska, kallas för kainun kieli av Tromsø universitet,[källa behövs] som anordnade den första kursen i kainun kieli 2005. Sedan 2006 skriver man på kvänska i tidningen Ruijan Kaiku och termen kainun kieli används regelbundet. Sedan 2009 kallas dock språket kvääni.[12] Båda orden används på kvänska, om också en del uppfattar det officiella namnet som nedsättande i och med att det använts i tider då kvänerna uppfattades som sämre folk.[13]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] SAOB – Svenska Akademiens ordbok → Kvän (Tryckår 1938)
  2. ^ [a b] kväner i Nationalencyklopedins nätupplaga.
  3. ^ Per-Olof Snell, BROTTSTYCKEN FRÅN TORNE OCH KEMI LAPPMARKER
  4. ^ Kustavi Grotenfelt, Über die alten Kvänen und Kvänland, Helsinki, 1909.
  5. ^ Per H. Ramqvist (2007), "Fem Norrland: Om norrländska regioner och deras interaktion", Arkeologi i Norr 10, Umeå universitet, sid 153-180. (Arkiverad på archive.org)
  6. ^ Översättning av "tty" på Arkeologiforum, tråden Hur gamla är kvänerna, 27 februari 2007.
  7. ^ http://heimskringla.no/wiki/Om_kong_Torre_og_torreblot_f%C3%B8r_og_n%C3%A5
  8. ^ Se källor i en:Terra Feminarum
  9. ^ Rafn, C.C. Antiquités Russes II, sid 404-405.
  10. ^ Svennung, J (1965). Jordanes Scandia-kapitel. Fornvännen, 1965(1):1-41.
  11. ^ http://www.nsd.se/nyheter/lantalaiset-upplever-sig-diskriminerade-7576782.aspx
  12. ^ Dagny Olsen, Kvensk språkting. ”Det kvenske navnet på språket er kvääni”. Kvänska institutet. Arkiverad från originalet den 22 mars 2011. https://web.archive.org/web/20110322195111/http://www.kvenskinstitutt.no/nyyheetterit/det-kvenske-navnet-p%C3%A5-spr%C3%A5ket-er-kv%C3%A4%C3%A4ni. 
  13. ^ Eira Söderholm. ”Kainulaiset eli kväänit”. Kvänska institutet. http://www.kvenskinstitutt.no/kvener/kainulaiset-eli-kveenit. Läst 6 oktober 2011. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • "Kainulaiset", Facta, 4 (1969)
  • Julku, Kyösti, Kvenland - Kainuunmaa (1986)
  • Schnitzler, Peter, GRENSEEKSAMINASJONSPROTOKOLLER 1742-1745. Band I-III. Sammanställt av J. Qvigstad, K. B. Wiklund, Lars Ivar Hansen och Tom Schmidt.
  • Vahtola, Jouko, Tornedalens historia (1991), s. 209-214.

Nätkällor[redigera | redigera wikitext]